How do you call your lover boy? Dirty Dancing som skildring av efterlängtad jämlikhet

I kväll, i denna kanal av allsköns folk som droppar 140 tecken i en ständigt rullande feed, yttrades en undran kring varför så många tjejer älskar filmen Dirty Dancing. Som långvarigt fan av filmen replikerade jag något surt om hur jag blir lite mer feminazi än vanligt när jag hör män yttra denna åsikt, eftersom det så att säga inte är första gången jag hör den. Jag beslöt mig då för att skriva ett inlägg om hur man kan förstå att denna filmpärla lyckats fånga så många kvinnors hjärta, en liten kärleksförklaring jag hoppas kunna fånga in dessa känslor på ett sätt som inte bara representerar mig själv, även om denna text självklart i slutändan endast blir ett referat av mina åsikter i frågan.

Dirty dancing förstås ofta som den ultimata "tjejfilmen". Därmed har den också utstått en hel del smälek från män i min bekantskapskrets, enligt logiken "vad tjejer gillar är mindre värt och därför legitimt att håna". Filmen skildrar den framväxande kärleken mellan Baby, den unga medelklasstjejen som åker med sin familj till sommarpensionat, och Johnny, dansläraren som anställts för att roa gästerna och ge dem lektioner i dans.

Filmen är en perfekt skildring av övergången mellan barndom och vuxendom. Babys utveckling från småtöntig pappas flicka till vuxen kvinna skildras genom hennes emotionella utveckling från oskuldsfull till insiktsfull. Hennes initiära underordnade position gentemot den äldre och hundra gånger häftigare Johnny byts ut mot en gripande jämlikhet i takt med att deras relation utvecklas och tittaren får större insikt i vem Johnny är. Framförallt får man insikt i den utsatthet han upplever vilken är relaterad till hans klasstillhörighet,inför pensionatets chef, vilken hotar att sparka honom, samt inför de rika äldre kvinnor som behandlar honom, explicit, som en prostituerad. Baby frigör sig från sin fars stänga överinseende i en hjärtekrossande scen där hon förklarar sin kärlek, men att hon är djupt besviken på hur han behandlar människor olika beroende på deras bakgrund och klasstillhörighet. Varje flicka som ser den scenen gråter inför sina egna kärlekar inför sina fäder, den viktigaste relationen till en man som varit tvungen att brytas i en frigörelseprocess. Samtidigt visar det sig att Baby's systers pojkvän, den perfekte collegekillen och framtida läkaren, är ett outhärdligt svin som utnyttjar och ljuger för att flytta fram sina positioner.

Därför också mitt tidigare uttryck av lätt ilska vid mäns uttalanden om att de inte förstår filmen. Man kan inte låta bli att känna att det har att göra med att de inte levt som kvinnor i en långt ifrån jämlik värld, sexuellt eller ekonomiskt. Min tolkning av varför män inte i högre grad identifierar sig med Johnny handlar då tyvärr om ett avstånd till honom som dansare (=bög), sexuellt utsatt i en position mot en kvinna med högre ekonomiskt och socialt kapital (=looser) och dessutom djupt förälskad och engagerad i Baby, återigen en relation till en kvinna där klasskillnaderna slätar ut den högre maktposition han skulle egentligen åtnjuta i egenskap av man och äldre. Baby utvecklas också i deras relation, sexuellt och personligt, till en fullfjädrat vuxen människa, stolt och oberoende, t.o.m. av Johnny. Det är en av alldeles för få filmer där kärlek skildrats på ett sätt som inte är begränsande eller nedlåtande, och jag tror att det finns en längtan efter sådana skildringar hos många (unga) kvinnor.

Jag är medveten om att denna text inte till fullo kunnat rama in hela denna films behållning, men förhoppningsvis har den fångat in något av hur man kan förstå den som en viktig film för många tjejer. Och jag menar, hur kan en film med så underbart soundtrack bli annat än älskad...?