Manskramen som lugnar hysterikan eller - har jag sett det förut?

Hon är den unga konstnärskvinnan med blek hy. Han är den äldre mannen med den perfekt stärkta skjortan. Han ser på henne med en bister min när hon tar ännu ett glas vodka.

Bräckligt sticker hennes ryggrad ut under huden när hon böjer sig över sitt glas. Gästerna i den eleganta salen har redan börjat stirra på henne i förfäran. Hon är en kvinna som börjat tappa kontrollen.

När hon dansar smeker hennes långa, tuperade hår hennes bleka armar och rygg. Hennes klänning åker upp i glipor och avslöjar små födelsemärken på hennes hud, prickar likt markerade huvudstäder på en karta.

Hon vägrar sluta dansa. Hon trotsar männen som försöker förmå henne att sätta sig ned igen. Hon måste fortsätta dansa, måste nå förnedringens botten.

Då ställer han sig upp. Alla verkar hålla andan, salen stannar upp. Hon kämpar emot först. Men så kapitulerar hon. Han stryker hennes ostyriga hår ur hennes ögon. Hon vilar i hans armar.

Låt oss kalla det manskramen som lugnar hysterikan. Det känns som att jag har sett det förut.