vänstern fix the world

Häromdagen började jag att titta på Yes Men fix the world. Jag såg inte hela, men nästan direkt började jag skriva ned detta. Just nu kan jag sitta här i mitt priviligerade hörn av jorden och skåda händelser som avlöser varandra som gör avtryck och intryck på mig. Det är svält i Afrikas horn, UK riots, börserna rasar, en arabisk vår, i Syrien trycks folkets strävande ner med våld, i Vitryssland ska det bli förbjudet att samlas på en plats och "göra ingenting" sedan de tysta upproren, Oslobomben och Utöyadådet. Allt det här svischar omkring i mitt huvud och jag försöker febrilt förstå och hänga med.

I Yes Men tar två män på sig att föra företags CSR-arbete och de gör det genom att bluffa ut det i offentligheten. CSR står för Corporate Social Responsibility och innebär att företag som tar detta sociala ansvar inte bara ser till sitt vinstintresse, utan också tar social och miljömässig (läs: hållbarhet) hänsyn. En brasklapp är dock att CSR snarare än att åsidosätta vinstintresset snarare gör denna modell av socialt ansvarstagande till lönsam, dvs det ekonomiska intresset är fortsatt satt i främsta rummet. I Yes Men tar männen upp Bophal-katastrofen, företaget Dow äger det som en gång var Union Carbide, som 1984 var ansvariga för ett gasläckage som dödat minst omkring 10.000 och gett ytterligare omkring en halv miljon människor skador för livet. Företaget har inte betalat ut skadestånd till befolkningen i Bophal, och det är detta Yes Men vill ställa till rätta genom CSR. Se gärna Yes Men på Svt play för hela historien.

CSR har länge varit som en nagel i mitt öga, jag blir irriterad så fort jag hör talas om det. För mig är det endast "capitalism with a conscience". CSR innebär att man erkänner att den fria marknaden många gånger överexploaterar, vilket kan få katastrofala konsekvenser inte bara i form av enskilda olyckor, utan också långsiktigt. Företaget som arbetar med CSR menar att de tar ansvar för dessa konsekvenser.  Ett socialt ansvarstagande ser inte någon motsats mellan den fria marknaden och socialt ansvarstagande, utan man ser snarare att kombinationen kan komma alla till del.

Zizek (2009) skriver:

Kapitalister ska inte bara vara maskiner för vinstgenerering: deras liv kan ha en djupare mening än så. Socialt ansvarstagande och tacksamhet har kommit att bli deras mest omhuldade motton: de är de första att erkänna att samhället behandlat dem väl genom att låta dem utveckla sina begåvningar och bygga upp rikedomar, varför det också är deras plikt att ge tillbaka något till samhället och hjälpa vanliga människor [...].Detta nya etos av globalt ansvarstagande kan därför framhålla kapitalismen som det mest effektiva instrumentet för att främja vårt gemensamma bästa. Kapitalismens grundläggande ideologiska dispositiv - vi kan kalla det 'instrumentellt förnuft', 'teknologisk exploatering', 'individuell girighet' eller vad de vill - är åtskilt från dess konkreta socioekonomiska villkor (de kapitalistiska produktionsförhållandena) och uppfattas som ett självständigt liv eller en 'existentiell' attityd, vilken bör (och kan) ersättas av en ny mer 'spirituell' hållning samtidigt som de kapitalistiska förhållandena som sådana lämnas intakta (Zizek 2009:41).

Kapitalets oförtröttliga kameleontbeteende och anpassningsförmåga får mig att undra kring vad det är som slutligen kommer att få detta system på fall, om det nånsin kommer på fall. Börserna rasar, kriserna avlöper varandra. Eurokostymen passar inte and so on and so on. Bauman, som jag hade förmånen att lyssna till i veckan på Södra Teatern kallar det "dagens interregnum", dagens utmaningar har vi ännu inga lösningar på. De tre största utmaningarna Bauman identifierade som avgörande var 1) separationen mellan makten och politiken 2) migration och immigration samt 3) klimathotet. Jag kan tycka att Baumas analys saknade substans och jag blev besviken då han liknade dagens situation med att vi alla satt på ett plan utan riktning och färd, utan pilot. Bauman menar att vi står handfallna, att vi saknar aktörskap (agency). Jag uppfattade som att han inte kunde identifiera någon hegemonisk ideologi, och inte heller kunde identifiera dagens klassbaserade konflikter. I ett kort svar på en fråga refererade han till dagens prekariat (jämför också Butler i denna fråga), där gemensam utsatthet över och mellan klasserna formar en ny sorts allians som jag dock inte uppfattade att den kunde erbjuda en grund för någon typ av förändring. Vi går inte samman mot kapitalets intressen för att vi just är så fragmentiserade. Jag har svårt att svälja den världsbilden, jag vill visst mena att det finns grund för koalitioner och jag vill särskilt mena att den förhärskande ideologin som sitter vid rodret i vårt plan visst har en riktning och färd. Kapitalackumulering kallas det.

Just nu är jag fed up med analyser, som ska sätta ord på de skeendena vi i nuläget går igenom. Jag vill inte ha ord, vad jag vill ha är visioner och lösningar. Och det kan ju tyckas förmätet plus att denna text saknar exakt allt det jag efterfrågar, men är det bara jag som känner att kritiken av den fria marknaden nu går som på automatik? Alla händelser i omvärlden som får mitt hjärta att fladdra, men ändå att tro på förändring - vad händer av dem? Vilket blir resultatet? Jag undrar såklart var vänstern är idag. Om Bauman tycker att marknadens fundamentalism är att likna vid en saknad pilot, varför är inte vänstern där och tar över rodret? Hör jag en gång till hur IMF ska "rädda" ett land genom privatiseringar vill jag skjuta mig. Jag vill höra om DEMO-fucking KRATI. Det sista jag vill höra är en vänster vurma för det sociala ansvarstagandet, med intakta kapitalistiska förtecken. Plz.