Det här att jag (troligen) ska skriva en avhandling. Det är fantastiskt och alla mina drömmar besannat, om man nu kan lägga allt sånt i ett sådant projekt. Jag älskar akademin, jag känner mig hemma i akademin, det är min plats.
Den position jag nu har innebär att gå på disputationer och efterföljande disputationsfester för kollegor. Varje gång jag går på en sådan tänker jag på min egen pappa och på den enda som skrivit om upplevelsen av att komma från en arbetarklassbakgrund; Åsa Linderborg i "Mig äger ingen". Jag var på ett samtal om klass med Linderborg, Alakoski och Pascalidou för..ja, ganska länge sen nu, men där berättade Linderborg hur hon skämdes över sitt beslut att inte bjuda in sin pappa till ceremonin. I "Mig äger ingen" skriver hon:
"Det tog flera år att skriva avhandlingen och under hela tiden tänkte jag att jag skulle köpa pappa en kostym när jag blev klar, så han kunde få känna sig fin på disputationsmiddagen bland alla professorer i Uppsala universitets pampiga lokaler. Det blev ingen kostym. När allt kom omkring hade jag inte tillräckligt stor lust och heller inga pengar. Jag dedicerade avhandlingen "till alla dem som kom och gick i det Skiljebo som en gång var kampens, kärlekens och fotbollsdrömmarnas kvarter i mettallarbetarstaden Västerås" men bjöd inte ens in honom till ceremonin. Jag intalade mig att det var för hans skull, att han för det första skulle känna sig utanför i kretsen av mamma och Lasse - jag glömde bort hur bra allt var den dagen jag tog studenten. För det andra ville jag inte att han skulle sitta där och skämmas för sin tandlösa mun. Över att vara allmänt avvikande person bland alla utbildade och framgångsrika.
Och vad arbetar du med?
Just nu gör jag ingenting men annars är jag härdare.
Jaså, jaha ja."
ÅH. Jag återkommer till hennes text kring just detta ofta. När jag senast var på disputationsmiddag och hörde en pappa hålla ett välartat tal till sin dotter rös jag och tänkte på min egen pappa. Det finns en egoistisk sorg i det hela, att min pappa aldrig kommer att vara den pappan som river ned applåder från professorer och kollegor berättandes om hur jag alltid varit en sådan som visst skulle bli doktor. Åsa Linderborg berättade att hon idag skäms över sin sin känsla över att han skulle behöva skämmas i det akademiska sällskapet. Kanske mer än vad han faktiskt hade skämts över sin position.
Om jag gör klart min avhandling och min pappa fortfarande lever ska han, med sin inte tandlösa mun för han har faktiskt fått bryggor och valt ut en guldtand längst fram, sitta på min disputationsfest bland alla utbildade och välartade människor som bland annat studerar klassmobilitet som en evig påminnelse. Inte för att han är nån slags galjonsfigur för arbetarklassen, utan för att han är min pappa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Åh. Min pappa är bäst på alla sätt och har alla tänder kvar men jag tänker på det här sättet också när jag går på bröllop. Att öht ha en middag med tal är så långt bort från min uppväxt att jag blir helt ... yr.
Mycket fint skrivet!
Klassamtalet med Linderborg, Alakoski och Pascalidou, var det på Hallongrottan? Jag var på ett sånt de hade där i alla fall. Typ i vintras. Det var riktigt bra.
Ja, pappa är ju pappa! Han är fantastisk, men det skär i mig detta att han skulle hålla tal inför alla människor på jobbet. Och berätta vad han gör, det gör ont på riktigt i hjärtat.
Mikael: Ja, det var den på hallongrottan. Det var fantastiskt bra. Jag önskar det fanns inspelat eller så. Särskilt träffad blev jag när någon av dem sa att vi som var där, vi hade nog alla klasserfarenheter av alla de slag som vi brottades med, annars skulle vi inte varit där överhuvudtaget.
det är svårt det där... min far var på min disputation, men vad jag minns (det säger mer än vad jag vill) höll han inget tal på min disputationsmiddag... han höll tal på mitt bröllop (och även min mor).
Men nej, ingen av dom var akademiska doktorer - och det är den där saken... man kan fundera vad "alla tänker" etc. i slutänden hade jag inte varit negativ till om han eller mor min höll tal om min fil doktorstitel. Samtidigt vet jag att dom båda två var stolta och glada att jag fick min titel. Och att mina akademiska arbetskolleger gratulerade och inte tyckte det var konstigt att mina föräldrar inte var Fil Dr eller leg läk eller andra titlar ^^ men enkelt, det är det inte.
Ingen risk med någon diputationsmiddag för min del. Men jag har en universitetsutbildning till skillnad från mina föräldrar som bara gått ut högstadiet. Och det blir ju lite speciellt, tycker jag. Att jag tog ett steg in i en annan värld, påverkades och förändrades till viss del. Vi blev mer olika varandra. Och dom är nästan vördnadsfullt stolta, men förstår ändå inte riktigt meningen med det hela. Och vad är det jag har blivit, egentligen? Vi blev mer olika, och det kan jag tycka är lite sorgligt.
chall:
Tänker också att det är klart att alla är så pass väluppfostrade att ingen kommer att göra en "scen" av min pappas klassbakgrund, men det är känslan det skapar hos mig som jag både skäms över och försöker att reflektera kring. Jag är nästan övertygad om att allt kommer gå bra. Och hur ofta har en föräldrar som just är akademiska doktorer? Nej, det är nog inte så vanligt. Men det är inte heller vanligt åt det extrema, de flesta kommer från välordnade medel- och övre medelklasshem. Där tänder t.ex. aldrig någonsin varit en issue.
Fröken Salt: skriver under på vartenda av dina ord! Frågor jag ställer mig ofta. Och sörjer just olikheten.
Jag ska precis disputera och har precis de här könslorna och funderingarna, men när jag läste blev jag mer trygg i mitt beslut att bjuda in mina föräldrar även om det kommer bli smärtsamt för både dem och mig. Tack för att du skrev om detta!
kÄnslorna ska det vara (även om kön säkert är en viktig faktor här)..
Skicka en kommentar