Försoningen

Jag har packat undan alla mina fotoalbum på vinden.

Jag tycker inte om att se mig själv på bilder när jag var yngre. Det är så plågsamt tydligt att jag inte fick plats i mig själv, att jag aldrig hittade ett sätt att vara där jag kunde känna mig avslappnad.

Jag var alltid så stor. Inte tjock, inte ens mullig, men stor. Det syns att jag inte vet var jag ska placera min stora kropp. Vilka kläder jag skulle ha som någonsin passade en sån fysik? Hur jag än gjorde såg jag fan inte klok ut. Töntig.

Jag drömde mardrömmar när jag var liten, att jag var större än gymnastiksalen på skolgården. Jag kunde hålla en av killarna i min parallellklass i min stora hand, han fick plats helt och hållet. Jag avskydde mellanstadiediscona, men ändå gick jag dit. Jag tyckte livet var något som man måste uthärda, kroppen var ju jag och det hatade jag. Men det fanns ingenstans att ta vägen.

Jag gör det fortfarande, har dåligt kontroll på kroppen. I helgen slog jag skallen i väggen när jag skulle sätta mig mer bekvämt i soffan, jag hoppdes att B inte skulle märka något men det gjorde han. Efter det slog jag i saker oavbrutet, jag skämdes och påpekade hur klantig jag var. ”Du är så självkritisk”, säger B och han har rätt.

Mest av allt hatade jag mina stora bröst. Jag kan se det på bilderna, det fanns ingenstans jag kunde gömma dem. Det fanns ingenstans jag inte kunde vara kropp! Jag var så ful, så stor, så hemsk.

Första räddningen var minimizer-bh:n. En kupstorlek försvann, verkade det som. Sen gick jag ned i vikt. Då försvann en till kupstorlek till. Jag var befriad.

Jag slutade aldrig att äta, jag började bara röra på mig mer i en period då jag arbetade på en plats dit inga bussar gick så jag fick gå eller cykla. Viktminskningen kom som en överraskning.

Jag har försonats med min kropp nu. Jag är inte ful eller hemsk, jag är jag. Men det är bara på villkoret att jag håller mig själv smal. Jag klarar inte av att släpa runt på den där stora kroppen och allt som hörde till. Jag hittade aldrig ett sätt att slappna av. Inte förrän sex-sju kilo senare.

Ibland blir jag rädd för hur jag ska kunna leva med mig själv om jag blir gravid eller allvarligt sjuk eller något annat. Jag vill inte tappa försoningen med kroppen. Vill inte bli så mycket kropp igen.

Jag hatar att...

Jag och min manliga kollega blev kontaktade av en man som är anställd i ett projekt ämnat att utreda möjligheterna för institutionens kopplingar till den sektor som forskningen berör. Vi mötte honom på olika tillfällen för att prata om våra projekt och våra kunskaper.

Min kollega träffade denna man först och berättade att det hade varit jättetrevligt, att de hade mest suttit och snackat skit, gått ned och tagit en cigg ihop, pratat om att göra något projekt ihop i framtiden.

Så kom jag dit och berättade om mig själv och fick bara en skeptisk blick. Istället för en diskussion fick jag en föreläsning om mitt kunskapsområde. Jag fick veta att "det blir svårt det jag planerar göra", och att det "märks att jag är långt från fältet". Att det jag har kunskap om redan gjorts så mycket, ja ja.

Jag hatar att min manliga kollega går därifrån med en klapp på ryggen, att han behandlades som en jämlike, medan jag gick därifrån och kände mig nedsänkt, klappad på huvudet, undanryckt mattan. Som en konkurrent istället för en kollega.

Jag hatar att jag träffade honom idag igen och får "ja-ja-attityden" riktad mot mig igen när min andra kollega berättar hur långt jag kommit med studien.

Jag hatar det så mycket!

Pernilla

I min ridgrupp går det en tjej som heter Pernilla. Hon började ganska sent i terminen förra hösten. Första lektionen hade hon med sig sina barn, två äldre pojkar och två små flickor. Jag slogs av att pojkarna verkade ansvarsfulla och tog hand om sina systrar på ett moget sätt, trots att de nog inte var äldre än 13-14 år.

Pernilla jobbar som undersköterska. Hon är några och trettio och ensamstående. Hästarna är den enda lyxen hon unnar sig i vardagen. Som liten hade hon häst, har hon berättat, och brukade tävla i hoppning. Det märks att Pernilla är van vid hästar. Hon manövrerar lätt på de största hästarna och tränsar de mest tjuriga ponnysarna trots att hon inte är mer än 1,5 meter lång och knappt når upp till nosen på dem.

Förra torsdagen ramlade en tjej av sin häst på lektionen innan och gjorde illa sig i armen. Pernilla tog genast hand om henne och stannade hos henne tills ambulansen kom. Sedan hoppade hon upp på Blessan, som är en av stallets finaste men svåraste hästar, och hoppade med henne som någon annan Rolf-Göran Bengtsson. Jag hade större problem med min häst, och fick tipset av Pernilla att inte ha så långa tyglar när jag hoppade.

Efter lektionen gick Pernilla fram till en tjej i gruppen som är rädd för att hoppa, klappade henne på axeln och sa: "Men vet du vad du gjorde idag? Du hoppade ju jätteduktigt!"

Jag vill bara säga att jag tycker du är tuffast i hela världen, Pernilla!

Vem har privilegiet att leva längre än till pensionen?

Diskussionerna kring intervjun där Reinfelt talar om möjligheterna för ökad pensionsålder har mött mycket ilska och frustration, men också en del stöd och oförstående inför den ilskan (det har även skrivits en del humoristiska inslag som sig bör när makten yttrar sig om våra levnadsvägar).

Hela debatten (som har sin lustiga, mediala koreografi) fick mig att tänka på en text av Göran Therborn, Professor Emeritus i sociologi i Cambridge: The killing fields of inequality (2010). Texten berör problematiken med pensionsålder i förhållande till klass och förväntad livslängd.

Therborn definierar orättvisor som undvikbara, moraliskt omotiverade och hierarkiska skillnader. Han fortsätter med att identifiera olika, fundamentala varianter av orättvisor, alla destruktiva för människoliv och samhällen: där "Livsorättvisa" (vital inequality) hör till den kategori som berör pensionsfrågan.

Vi kan tydligt se hur hälsa och livslängd distribueras enligt sociala mönster. Barn i utvecklingsländer dör oftare innan fem års ålder är barn i rika länder. Människor ur lågstatusklassen i England dör oftare innan pensionsålder än högstatusklassen, och har kortare tid som pensionärer.

Vital inequality, which we can measure relatively easily through life expectancy and survival rates, is literally destroying millions of human lives in the world every year. (Therborn 2010: 182)

Livsorättvisa produceras på olika sätt. Ett är exploatering. Det finns en klar väg från exploateringen av arbetare i riskabla och ohälsosamma arbeten för vinst som länkar till orättvisor i hälsa och livslängd. Gruvarbete i Sydafrika, Kina och Ukraina, fabriksarbete i "ekonomiska zoner", alla dessa påverkar liv, död och hälsa. Men detta är inte hela bilden. Kinesiska män har samma förväntade livslängd som polska män, och lever i genomsnitt åtta år längre än mindre industrialiserade Indier. Exploatering kan alltså inte ses som den enda eller största motorn för orättvisor.

Therborn pekar ut hierarkier som en producent av livsorättvisa. Även då en substantiell utjämning av inkomst har skett i många länder så som England har klasskillnader i förväntad livslängd utökats, inte minst bland män. 1910-1912 hade en outbildad arbetare i England och Wales 61 % större chans att dö i åldrarna 20 till 44 än en tjänsteman. år 1991 - 1993 har denna skillnad ökat med 186%. I en studie av 18000 tjänstemän i Whitehall 2004 kunde man se hur risken att dö tidigt följde kontorshierarkin. Under 25 års studier av denna arbetsplats såg forskarna att risken att dö i hjärtproblem var 50% högre för dem i botten av hierarkin än de i toppen - även efter att man kontrollerat för variabler som ålder, rökning, blodtryck och kolesterol. Den enda förklaringen som alltså återstod var skillnader i social status.

Gapet mellan förväntad livslängd mellan låginkomstländer och höginkomstländer ökar (detta gäller också skillnaden inom länder mellan låg- och högstatusklasser). Ett exempel på detta är Ryssland. Under tidigt 70-tal var gapet i förväntad livslängd mellan ryssar i relation till höginkomstländer 2,5 år; idag har det gapet vidgats till nästan femton år. Denna vidgning av inkomstgapet globalt kommer främst från toppen; i USA ökade de högsta inkomsterna samtidigt som en långsam minskning av inkomsterna hos de fattigaste 5 % av befolkningen.

Så vad är då problemet med orättvisor, enligt Therborn?

My answer is that it does matter, because inequality is a violation of human rights (...) Few people are likely to argue that a society which awards 28 fewer years of life to people in the most disadvantaged neighbourhood (Glasgow Calton) than to those in the most priviliges ones (Glasgow Lenzie, London Kensington and Chelsea) is a decent society (Therborn 2010: 188; min kursiv).

När vi talar om pensioner måste vi ta hänsyn till frågor som dessa, och de utmaningar de ställer till politiken. Visst har hälsa och levnad individuella faktorer, men sociologisk forskning kan visa att detta också följer tydliga mönster som är en allvarligt utmaning för varje hyggligt samhälle att finna lösningar på.

(För övrigt tycker jag också denna bok verkar intressant - om varför vi har råd med välfärd även i framtiden.)