Försoningen

Jag har packat undan alla mina fotoalbum på vinden.

Jag tycker inte om att se mig själv på bilder när jag var yngre. Det är så plågsamt tydligt att jag inte fick plats i mig själv, att jag aldrig hittade ett sätt att vara där jag kunde känna mig avslappnad.

Jag var alltid så stor. Inte tjock, inte ens mullig, men stor. Det syns att jag inte vet var jag ska placera min stora kropp. Vilka kläder jag skulle ha som någonsin passade en sån fysik? Hur jag än gjorde såg jag fan inte klok ut. Töntig.

Jag drömde mardrömmar när jag var liten, att jag var större än gymnastiksalen på skolgården. Jag kunde hålla en av killarna i min parallellklass i min stora hand, han fick plats helt och hållet. Jag avskydde mellanstadiediscona, men ändå gick jag dit. Jag tyckte livet var något som man måste uthärda, kroppen var ju jag och det hatade jag. Men det fanns ingenstans att ta vägen.

Jag gör det fortfarande, har dåligt kontroll på kroppen. I helgen slog jag skallen i väggen när jag skulle sätta mig mer bekvämt i soffan, jag hoppdes att B inte skulle märka något men det gjorde han. Efter det slog jag i saker oavbrutet, jag skämdes och påpekade hur klantig jag var. ”Du är så självkritisk”, säger B och han har rätt.

Mest av allt hatade jag mina stora bröst. Jag kan se det på bilderna, det fanns ingenstans jag kunde gömma dem. Det fanns ingenstans jag inte kunde vara kropp! Jag var så ful, så stor, så hemsk.

Första räddningen var minimizer-bh:n. En kupstorlek försvann, verkade det som. Sen gick jag ned i vikt. Då försvann en till kupstorlek till. Jag var befriad.

Jag slutade aldrig att äta, jag började bara röra på mig mer i en period då jag arbetade på en plats dit inga bussar gick så jag fick gå eller cykla. Viktminskningen kom som en överraskning.

Jag har försonats med min kropp nu. Jag är inte ful eller hemsk, jag är jag. Men det är bara på villkoret att jag håller mig själv smal. Jag klarar inte av att släpa runt på den där stora kroppen och allt som hörde till. Jag hittade aldrig ett sätt att slappna av. Inte förrän sex-sju kilo senare.

Ibland blir jag rädd för hur jag ska kunna leva med mig själv om jag blir gravid eller allvarligt sjuk eller något annat. Jag vill inte tappa försoningen med kroppen. Vill inte bli så mycket kropp igen.