Hela debatten (som har sin lustiga, mediala koreografi) fick mig att tänka på en text av Göran Therborn, Professor Emeritus i sociologi i Cambridge: The killing fields of inequality (2010). Texten berör problematiken med pensionsålder i förhållande till klass och förväntad livslängd.
Therborn definierar orättvisor som undvikbara, moraliskt omotiverade och hierarkiska skillnader. Han fortsätter med att identifiera olika, fundamentala varianter av orättvisor, alla destruktiva för människoliv och samhällen: där "Livsorättvisa" (vital inequality) hör till den kategori som berör pensionsfrågan.
Vi kan tydligt se hur hälsa och livslängd distribueras enligt sociala mönster. Barn i utvecklingsländer dör oftare innan fem års ålder är barn i rika länder. Människor ur lågstatusklassen i England dör oftare innan pensionsålder än högstatusklassen, och har kortare tid som pensionärer.
Vital inequality, which we can measure relatively easily through life expectancy and survival rates, is literally destroying millions of human lives in the world every year. (Therborn 2010: 182)
Livsorättvisa produceras på olika sätt. Ett är exploatering. Det finns en klar väg från exploateringen av arbetare i riskabla och ohälsosamma arbeten för vinst som länkar till orättvisor i hälsa och livslängd. Gruvarbete i Sydafrika, Kina och Ukraina, fabriksarbete i "ekonomiska zoner", alla dessa påverkar liv, död och hälsa. Men detta är inte hela bilden. Kinesiska män har samma förväntade livslängd som polska män, och lever i genomsnitt åtta år längre än mindre industrialiserade Indier. Exploatering kan alltså inte ses som den enda eller största motorn för orättvisor.
Therborn pekar ut hierarkier som en producent av livsorättvisa. Även då en substantiell utjämning av inkomst har skett i många länder så som England har klasskillnader i förväntad livslängd utökats, inte minst bland män. 1910-1912 hade en outbildad arbetare i England och Wales 61 % större chans att dö i åldrarna 20 till 44 än en tjänsteman. år 1991 - 1993 har denna skillnad ökat med 186%. I en studie av 18000 tjänstemän i Whitehall 2004 kunde man se hur risken att dö tidigt följde kontorshierarkin. Under 25 års studier av denna arbetsplats såg forskarna att risken att dö i hjärtproblem var 50% högre för dem i botten av hierarkin än de i toppen - även efter att man kontrollerat för variabler som ålder, rökning, blodtryck och kolesterol. Den enda förklaringen som alltså återstod var skillnader i social status.
Gapet mellan förväntad livslängd mellan låginkomstländer och höginkomstländer ökar (detta gäller också skillnaden inom länder mellan låg- och högstatusklasser). Ett exempel på detta är Ryssland. Under tidigt 70-tal var gapet i förväntad livslängd mellan ryssar i relation till höginkomstländer 2,5 år; idag har det gapet vidgats till nästan femton år. Denna vidgning av inkomstgapet globalt kommer främst från toppen; i USA ökade de högsta inkomsterna samtidigt som en långsam minskning av inkomsterna hos de fattigaste 5 % av befolkningen.
Så vad är då problemet med orättvisor, enligt Therborn?
My answer is that it does matter, because inequality is a violation of human rights (...) Few people are likely to argue that a society which awards 28 fewer years of life to people in the most disadvantaged neighbourhood (Glasgow Calton) than to those in the most priviliges ones (Glasgow Lenzie, London Kensington and Chelsea) is a decent society (Therborn 2010: 188; min kursiv).
När vi talar om pensioner måste vi ta hänsyn till frågor som dessa, och de utmaningar de ställer till politiken. Visst har hälsa och levnad individuella faktorer, men sociologisk forskning kan visa att detta också följer tydliga mönster som är en allvarligt utmaning för varje hyggligt samhälle att finna lösningar på.
(För övrigt tycker jag också denna bok verkar intressant - om varför vi har råd med välfärd även i framtiden.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar