tisdag 20 mars 2012

Jag tänker på matematik

Det gör jag, verkligen hela tiden, och det gör mig glad. Det började med en artikel i Damernas Värld. Sedan hittade jag en bok om Matematikens historia på Myrorna för några kronor som jag har läst den med fröjd sedan dess.

I skolan var jag inget matematikgeni. Det är jag inte nu heller. Tvärtom misstänker jag att jag har lättare matematik-dyslexi, åh jag minns hur jag grät över matteläxorna i grundskolan. Jag grät för att jag var dum, trög, och för att jag var tjej. Hade jag varit kille hade jag nog fattat, tänkte jag och sörjde. Jag förstod kanske att såna tankar var fel, men den lilla matematikhistoria vi lärde oss i skolan bevisade ju: det fanns inga kvinnliga matematiker. Vi fick aldrig lära oss varför.

En gång i sexan, av någon anledning, fick jag alla rätt på ett matteprov. Jag trodde nästan det inte var sant. Min fröken som var hård men rättvis bad mig strängt att ta åt mig äran. Det var min första seger mot min självbild som dum och trög. I engelska och svenska fick ofta jag alla rätt på proven, men de ämnena visste jag ju var inte lika mycket värda. De var ju tjejämnen.



I högstadiet gick jag allmän matte, det vill säga den grupp av elever som ansåg sig själva vara dåliga i matte. Så här i efterhand är jag mycket osäker till såna uppdelningar. Jag behövde någon som kunde övertyga mig om att jag inte var dum utan bara inte vågade ens försöka på grund av mitt dåliga självförtroende. Det fanns lite utrymme för det i allmän matte. Min självbild som trög gjorde mig trög. Att utmana den bilden var svår nog att få mig att gråta ändå upp i gymnasieålder.

I tvåan på gymnasiet vågade jag för första gången utmana mig själv med hjälp av en lärare som inte trodde att jag var dum i huvudet. Jag insåg också att matte inte blev svårare ju högre kurser man läste, bara annorlunda. Jag tyckte inte att geometri och trigonometri var tråkigt, tvärtom. Till och med algebra var kul. Vanlig aritmetik däremot verkade vara min akilleshäl. Jag satte som mål att få VG i matte C. När provresultaten kom hade jag klarat det med en poäng. Det betyget betydde mer för mig än alla mina MVG i historia, engelska, svenska och samhällskunskap. För jag hade överkommit mitt största hinder.


Efter gymnasiet gjorde jag mitt eldprov: jag beslöt mig för att läsa tekniskt basår. Detta innebar att jag läste in naturämnena på gymnasiet under ett år på universitetsnivå. Inför första tentan i matte var jag nära att få panikångest. Jag kom in i tentasalen och såg papperet framför mig. Allt gungade. Jag sprang ut, cyklade hem och grät ned i min kudde som det misslyckade puckot jag var. Sen insåg jag en sak och slutade tycka synd om mig själv: Men herregud, det där kan jag. Jag har bara så vansinnigt dåligt självförtroende. Så när omtentan kom gick jag in och gjorde den, klarade G med god marginal, slutade hindra mig själv. Ja, det tog tid för mig att lösa matematiska problem, men till slut gjorde jag ju det. Det blev ok att göra misstag.

Matematiksjälvförtroendet är fortfarande dåligt, men nu slipper jag bevisa mig för någon. Jag behöver inte stressa, slipper visa mig korkad eller smart. Jag börjar nu med matematikhistorien och Fermats gåta, sedan kanske jag plockar upp några problem, vem vet? Jag kan älska matematiken nu i alla fall utan att behöva förhålla mig till idéer om genialitet och kön.

5 kommentarer:

Ylva sa...

Sofia Kovalevskaja och Emmy Noether är de 'kändis'-matematiker och kvinnor jag kommer på på rak arm och jag kan nämna ytterligare några mycket matematiskt kompetenta kvinnor som var fysiker i Marie Curie, Irene Curie och Lise Meitner. Men läser man om deras öde kan man förstå varför det inte har funnits fler kvinnor i branchen genom historien.

Anonym sa...

www.dyskalkyli.nu

Anonym sa...

Boken "Arvet efter Hypatia" av Margaret Alic handlar om kvinnliga forskare genom tiderna. naturvetenskapens historia blev plötsligt tusen gånger mer intressant!
/Linda

http://www.bokus.com/bok/9789150102048/arvet-efter-hypatia-historien-om-kvinnliga-forskare-fran-antiken-till-det/

Anna Tholl sa...

Tack för alla tips! Kvinnliga matematikers historia går att jämföra med kvinnliga konstnärers. Enligt texten i Damernas värld gör pojkar och flickor lika bra i från sig i matematik i mer jämställda länder. När jag tänker på alla kvinnor genom världshistorien som inte kunnat ägna sig åt matematik blir jag feminazi på rikigt.

MarySaintMary sa...

Om vi leker namedroppingleken vill jag nämna Ada Lovelace!