Tefabriken och Europas förfall. Om marknaden, arbetet och människan.

För några veckor sedan läste jag en krönika av Johan Norberg som jag inte kunnat sluta tänka på. Den behandlar den ekonomiska krisen i Europa och tar ett exempel från södra Frankrike och en tefabrik. 

Krönikan går i stort ut på att förklara problemet med att arbetarna och facket i denna fabrik vägrar anpassa sig efter det ekonomiska läget och lägga ned verksamheten: kort så verkar Europas problem ligga i att människor här inte tillräckligt anpassar sina liv efter marknaden.

Arbetarna fick ju erbjudanden om nya jobb, förklarar Norberg, ändå framhärdade de i sina krav på att fortsätta som vanligt. Man får inte så mycket mer information om detta byte än att det skulle bli en chipsfabrik, vad det nu kan innebära av förändrade löner, personalsammansättning och arbetsuppgifter. Man får snarare intrycket av att arbetarna var bortskämda, stridbara idioter som genom deras allt för starka fack inte insåg hur de förstör för det vänliga men föränderliga kapitalet och därigenom för hela samhället.

Krönikan fick mig att inse något om det ekonomiska systemet som lustigt nog nästan chockade mig, gammal kritiker som jag är, nämligen hur oförhållbarhetslöst det kräver människors anpassning, och hur detta krav på så många sätt strider mot mycket av det som konstituerar oss som människor.

En vecka år 2008 hade jag förmånen att jobba på en tvålfabrik i Marseille, och kan fundera över denna situation utifrån mina dåvarande arbetskamraters ögon. För det första kallade man sig inte på detta ställe för ”tvålfabrik”. Man kallade sig hantverkare. Tvåltillverkningen är en stolt tradition i södra Frankrike. Arbetarna där hade långa utbildningar inom kemi och såg sig själva som bärare av denna tradition. Just på den platsen hade tvålar producerats i flera hundra år och man använde fortfarande maskiner som var mycket gamla. De hade till och med ”k-märkts” av Marseille stad. En gång om dagen släppte man in grupper av turister för att titta på tillverkningen som varit den samma genom flera generationer. Man bar på en enorm yrkesstolthet.

Nu vet jag inte om arbetarna på tefabriken hade samma yrkesstolthet som tvåltillverkarna, men jag tror att det ligger någonting mer bakom bilden av dem som hårdnackade, marknadsfientliga tjockskallar. Vad vet vi om deras ambitioner?

Vad Norberg inte reflekterar över, är att han i sin krönika på ett effektivt sätt ger en bild av varför det ekonomiska systemet grundar sig på en allvarlig felanalys av den mänskliga naturen: att människor inte ser sig själva, sina liv, kompetenser, drömmar och ambitioner som medel till ett mål; de ser sig som ett mål i sig själva. Vad kapitalet kräver att vi ska ge upp för att rädda ekonomin kan alltså vara våra traditioner, vår historia, vår yrkesstolthet, vår yrkesidentifikation, vår geografiska härkomst, våra rötter, vår längtan efter att utöva våra yrkesmässiga och konstnärliga färdigheter på ett sätt som inte berövar oss vår integritet. 

För vissa borde vi vara glada bara att vi har ett jobb. Men det är ofta genom våra jobb som vi når självrealisering och identifikation.

Norberg har rätt; om vi nu ska ha ett kapitalistiskt system bör vi också anpassa oss för att rädda det. Men så länge man förutsätter att arbetaren i denna ekonomi inte har andra ambitioner med sina liv än denna anpassning, och till och med straffar dem för dessa andra ambitioner, dels genom att moraliskt anklaga dem för att förstöra systemet, sedan existentiellt genom att tvinga människor till denna avhumanisering, ser jag inte hur detta ekonomiska system någonsin kommer fungera.

Frågan är om det ens förtjänar det.