Åh Moa.

En av de böcker jag älskat allra mest är Moa Martinssons Mor gifter sig. Igår när jag plockade ur lådor jag burit ned från vinden hittade jag boken igen. Inledningen är skriven av Moa själv, hon öppnar med en presentation av sin mamma, som hon själv anser är bokens huvudkaraktär. Hon ställer en fråga som som påminner mig om något; att aldrig glömma:

Behövde min mors liv, mitt eget och miljoner anda anonymas liv i vårt land vara så hårt och svårt trots djupaste fred, trots hårt arbete och ivrig, aldrig upphörande jakt efter arbete som knappast gav mat för dagen?

Det är en passage ur boken jag särskilt kommer ihåg, och som jag även kom att tänka på i efterdyningarna av klasshatsdebatten. Moas mamma gifte sig med en man Moa hade svårt att tåla. Han söp, slog hennes mor och lämnade dem ofta utan pengar, svältandes. Hennes mor födde barn som aldrig levde mer än ett år, svaga på grund av den dåliga näring och det hårda kroppsarbete hennes mor var tvungen att utsätta sig för, långt in i slutet på graviditeterna.

Passagen jag tänkte på var den när Moas mor, Hedvig, är nygift. Mannens släkt kommer från staden och är så kallade välbärgade och "bildade". Att vara bildad, som Moa förstod det, var att sitta i gröngräset om söndagarna, äta smörgås och potatis och köttbullar och dricka öl och brännvid och sjunga "här är gudagott att vara".

Moas mamma arbetade hårt för att kunna utfordra den bildade släkten som kom varje helg. En hel del saker gick till pantlånaren för att ha råd. Varje helg åt de upp den mat som var tänkt åt familjen under veckan varför mamman svalt. Men hon vågade inte köra iväg den "bildade" släkten, trots att hennes svärmor säger åt henne att hon bör göra det.

Men Hedvig var inte så karsk som farmor. Hedvig hade ett oäkta barn, hade slitit mycket i sitt liv, fått lära sig att niga och tiga inför fint och "bildat" folk, och nu skulle hon snart ha ett barn till och var mycket trött, orkade inte opponera.

Hon födde till slut ett barn som var för litet av näringsbristen, det dog. "Sen den tiden har jag svårt att tåla välbärgat, objudet främmande." skriver Moa.

Jag förstår det klasshat hon kände. Jag ser ingen anledning till att känna något annat under omständigheterna. Svaret på Moas fråga är ett ljungande nej. Det fanns ingen vettig anledning till att hennes mors liv var så hårt, trots fred och hårt arbete. Det handlade inte om något annat än den djupaste orättvisa, och vi får aldrig glömma.