Det bor en empatilös person i mig som inte orkar med människor som år ut och år in talar om sin ångest och rädsla utan att någonsin söka hjälp. Som aldrig kommer på tanken att söka professionell samtalshjälp.
För en månad sen kunde jag inte vrida nacken. Min stress, oro och ångest över min mammas obotliga cancer och min uppsägning från jobbet fick till slut kroppsliga symptom. Min mage svällde upp, mina ben kryllade av myror precis innan sömn och jag hade en apelsinstor knuta mitt i ryggen.
Jag orkade inte mer. Allt kom såklart upp när jag var stabil i min jobbsituation, när jag landat drömjobbet och hade åter en inkomst tryggad. Då kunde jag slappna av och ta tag i oron. Och vad gjorde jag? Jag gick till min vårdcentral, träffade en för mig ny husläkare. Jag var jättenervös inför att gå dit. Jag har aldrig gått till en vårdcentral med så diffusa symptom. Men min nyblivna husläkare tog mig på allvar och skickade mig på provtagning. Jag visste redan svaret, allt sitter i huvudet. Husläkaren skickade mig till vårdcentralens psykolog, som nu ger mig råd och stöd för att hjälpa mig gå igenom krisen med en döende mamma.
Det är så otroligt enkelt att söka hjälp. Därför blir jag så empatilös för människor som verkar vilja posera med sin ångest, oro och rädsla. Kanske för att de utan den inte kan definiera sig själva som människor? De ÄR sinnebilden av den svåra människan, och med den tillhör en klädsam ångest som kommer och går. Ser ni hur empatilös jag är?
Jag erkänner att jag blir personen som säger: men ryck upp dig. Sök hjälp.
10 kommentarer:
Ser nu att detta inlägg alltså inte alls har något att göra med nedanstående inlägg om ångest. Detta är en allmän reflektion kring att söka hjälp och hur jag har sett ångest och oro gå "obehandlad" genom åren. Det är synd.
Jo, men ibland är ju det steget, att själv tro på att ens ångestsymptom "räcker" att söka vård för och tro att man ska få hjälp, helt oöverstigligt. Det kan ju ta väldigt lång tid att komma till den punkten, där man verkligen tror på sina egna symptom istället för att avfärda dem med att man säkert egentligen inte har något att söka vård för.
Ja, jag vet. Det tog mig kanske 10 år av en känsla av att något är fel och att jag behövde rätta till det med professionell hjälp. Och jag trodde inte heller att jag kunde gå till den offentliga vården att få hjälp, så när jag skaffade mig en inkomst började jag att betala ur egen ficka. Den professionella hjälpen hade ingenting att göra med en kris eller oro UTLÖST av något, som det är nu med närståendes sjukdom. Jag oroar mig för hur människor som går omkring med ångest över vardagliga saker som ex hur de presterar på arbetet, hur de reagerar i kärleksrelationer, eller relationer till familj och vänner, hur dessa personer ska reagera när de råkar ut för en "riktig" kris, dvs hamna i depression, en närstående dör eller att förlora jobbet. Men visst, jag hör ju själv hur jag låter. Jag lägger ytterligare skuld på individen. Det är inte snyggt, men det är en känsla jag har av att nu genomgå en kris som handlar om något konkret.
Hur en reagerar i kärleksrelationer kan ju vara en "riktig" kris för vissa och inte "riktig" för andra. Det beror på person, som du säkert vet. Och som kommentatören ovan, en kanske inte vet att det finns hjälp att få eller inte vågar söka hjälp eller inte kan söka hjälp på grund av stress på jobb, studier osv. Jag har inte sökt hjälp för min onda rygg på fem år för typ 90% av min schemalagda tid är obligatorisk för att få godkänt på kurserna och man får dessutom inte schemat i tid för att kunna planera in läkarbesök, sjukgymnastbesök, röntgen osv. Det har bara inte gått. Men nu är jag snart färdig så nu ska jag väl äntligen ta mig till vårdcentralen tänkte jag.
Jag framställer mig själv som ett egoistiskt (liberalt) as med förblindat individperspektiv, som inte alls tar hänsyn till sådana saker du nämner, anonym. Såklart det handlar om omständigheter som gör att ens möjligheter att söka hjälp är begränsad. Hela det här inlägget kanske är en reaktion på något annat jag vill uttrycka som är mer personligt: Just nu, i den situation jag är i, orkar jag inte höra på vänners, i mina ögon, banala ångest. De har ingen mamma som ligger och dör. Deras ångest är högst verklig och tar upp mycket av deras tid. Men jag har 0 förståelse för den. Jag vill bara säga: sök hjälp om det nu är så jobbigt och kom tillbaka när din mamma också ska dö. Hårt, brutalt och ärligt. *Buhu, självömkan, min kris är värre än din, jag vet*
Först blev jag provocerad när jag läste ditt inlägg men efter att ha läst kommentarerna och eftersom jag jobbar i branschen ville jag säga några saker.
Jag tror man ska akta sig för att jämför lidande. Det finns ju ingen skala som är vettig. Med resonemanget mitt lidande är värre än ditt så kommer man ju alltid förlora mot någon annan stackare långt borta (eller nära). Lidande är ju inte heller proportionellt mot någon slags objektiv yttre verklighet utan ligger ju alltid inom oss. Det lönar sig ungefär lika mycket att be någon sluta lida som det gör att önska bort månen.
Likadant med att söka hjälp vill jag nästan påstå. Jättebra att du fått hjälp men som psykolog måste jag invända att det är långt ifrån alla som för det första får hjälp över huvud taget och för det andra får hjälp som hjälper. Behandlingsresultaten är inte direkt strålande om man säger så.
Jag undrar också om vi inte i vår kultur glömt bort att lidande och sorg är en del av livet och inte alltid ska behandlas. Om min mamma hade cancer skulle jag krisa rätt rejält och jag skulle nästan vara mer orolig om jag inte gjorde det. Det känns, som vi säger i branschen, helt adekvat.
Sen låter det som sagt att du fått bra hjälp men faktum kvarstår ju att omständigheterna suger och att det är fullständigt normalt att vara ledsen och nedstämd i den situation du befinner dig i. Jag kan inte se något positivt, något utvecklande eller utmanande i att ens mamma har cancer (menar inte att du menar det) utan bara en bottenlös tragik som man inte har något annat val än att stå ut med.
Även ångest och oro som kommer av triviala saker känns ju lika äkta som den som kommer av faktiska hemska omständigheter.
Jag tror jag menar så här: Ibland kan väl saker bara få vara som de är och inte jämföras med annat. Att jämföra leder mest till olycka och ilska. Var och en är sin egen måttstock som man jämför omvärlden mot. Det gäller nog även lidande, stort som smått.
Peter
Peter: tack för dina ord. Jag vet ju allt det där. Jag känner mig så otroligt egoistisk efter att ha uttryckt känslan om att andra människor har banal ångest. Det ligger främst en ilska i allt, jag blir rasande när jag tänker på alla som, i mina ögon, har ångest över sådant som jag menar är en vanlig del av livet (gå till jobbet varje dag, ha relationer ex). Det som gör mig rasande är inte att de anser sig ha ett lidande, utan att de aldrig gör något åt det. Lidandet förstår jag som högst verkligt och individuellt. Men att ha samma problematik år ut och åt in. Att som vän nu i den här situationen få lyssna till det som jag hört miljoner gånger orkar jag faktiskt inte. Det är förståeligt, jag har för mycket att bära själv just nu.
Jag vill inte heller jämföra lidande. Herregud, jag har många saker som gör mig privilegierad. Jag kan ju aldrig egentligen säga att mitt lidande är värre. Det är bara annorlunda nu. Och självklart är jag medveten om normaliteten i att krisa nu. Att jag sökte hjälp beror nog mest på kombinationen av mammas cancer och hotet om arbetslöshet blev för mycket. Mammas cancer hade jag tänkt att sköta själv (och med familjen), för jag ser det som du, någonting ohyggligt orättvist, men högst verkligt och en del av livet.
Tack själv föresten, jag gillar nästan alltid dina inlägg. Och även när jag inte tycker om dem så är de intressanta. Kanske jag borde sagt redan från början:).
Sen måste jag också få sagt att jag inte uppfattar dig som egoistisk. Jag är rätt övertygad om att jag skulle känt nästan detsamma i ditt läge. Jag känner redan igen mig lite grand när jag tänker på de gånger jag själv känt oro och ångest och samtidigt lyssnat på människor som beklagat sig om helt oviktiga saker eller som sjunger samma visa för åttioelfte gången. Då är det rätt omöjligt att inte bli irriterad.
En del av mig förstår precis hur du menar och håller också med. Den här frågan har funnits med mig den senaste tiden efter att en nära vän väldigt oväntat mist sin mamma. Jag minns att jag ganska tidigt funderade kring att beklaga mig inför den vännen. Hur tas det emot, hur känns det för henne? samtidigt som jag ju inte vill hålla inne med mina egna (men i sammanhanget banala "problem")eftersom jag tänker att relationen då blir lite konstig. Det är den ena delen.
Sen har jag också funderat mycket kring det här med oro och ångest och hur mycket man kan förändra med eller utan hjälp. På ett sätt har man ju själv ett ansvar för att söka hjälp.
Samtidigt så undrar jag om inte beklagandets främsta syfte är att få lite medlidande snarare än att man har så stor vilja till att egentligen förändra något. Att tala om det är helt enkelt ett sätt att göra det lättare.
Om jag går till mig själv så blir jag ändå lite pessimistisk kring förändring då det ofta känns som om nojorna är desamma hela tiden. Jag beklagar mig och vill i vissa fall förändras men det händer tyvärr inte så mycket. Behovet att prata om och vrida och vända på problemen finns dock kvar (och nu menar jag verkligen futtiga problem jämfört med t ex min väns).
Om jag fick önska något skulle jag önska att fler fick samma positiva upplevelse av att söka hjälp som du fick. Och att fler vågade (eller vad det är som hindrar dem) söka hjälp.
Vet inte om det blev lite rundgång här på slutet. Det känns som jag har någon tanke inombords om det här som inte riktigt kommer ut. Ska tänka mer på det.
P
Jag skulle vilja tillägga till klok diskussion ovan att det inte går att jämföra lidanden men det går att prioritera vad som talas om.
Om jag vet att en bekant/vän har en mamma som är döende i cancer så hoppas jag i alla fall att det inte är just denna vän som jag går till med min jobbstress/ångest/livskval. Det finns perioder då människor har nog med sitt eget. Det är såklart svårt i ett ömsesidigt samtal och det skulle säkert bli jättekonstigt om folk började tassa på tå runt dig också och plötsligt inte tala om sig själva för att du har så mycket med ditt eget.
Men du är kanske inte vännen som kan ta emot andras problem just nu och det är HELT OKEJ. Det är rätt fundamentalt i relationer: den som är mest på botten är den som får stöttning för tillfället. Någon dag kommer du orka lyssna på folks vardagsångest igen, men den tiden är inte just nu för du har nog med att hantera en jättestor kris och sorg i ditt liv.
Wow, behållningen av detta inlägg är det som sker i kommentarerna. Tack!
Angående egoism, så tror jag känslan bottnar i att det för mig är tabu att individualisera problem. Jag gör ca aldrig det, men just här så slog jag till på indivdspåret rejält.
Könsmaktsordningen och dess effekter ger mig mycket ångest och oro, den tycker jag inte att jag ska sätta mig i en terapisoffa och acceptera. Där tror jag snarare organisering hjälper. Likadant med oacceptabla arbetsförhållanden. Men att på ett individuellt plan exempelvis gå in i relationer med samma handlingsmönster år efter år, att aldrig bli trygg i relationer, att tvivla på sig själv i sitt arbete år efter år tror jag bottnar i en självkänsla som enkelt kan stärkas genom lite självinsikt *mia törnblom*
Det finns också en slags sorg över att den här krisen förändrar mitt liv, jag vill att allt ska vara som vanligt. Att vänner ska kunna vända sig till mig, men uppenbarligen orsakar detta mycket ilska hos mig just nu. Det kanske är en process en går igenom. Samtidigt tycker jag att du Elin pekar på något mycket viktigt. Att vara lyhörd på det sättet du beskriver är nog det finaste. Jag lyssnade på ett P1 program om kris och sorg i relation till anhöriga för ett tag sen. Mina anhöriga gör jättemycket för mig, men många har ingen aning om hur de ska bete sig när de träffar mig, det uttrycktes också i programmet. Ska de fråga rätt ut? Ska de undvika ämnet helt? Det värsta tycker jag är när folk vill fråga och så slänger de ur sig en fråga i förbifarten, men bryr sig inte om att lyssna på svaret. Jag berättar gärna om det som är jobbigt, men att få ett ärligt svar kan nog vara svårt för mina vänner att bära. Därför upplever jag att de enkelt går in i gamla hjulspår, pratar om sina "banala" problem istället.
Återigen, tack för att ni kommenterar! <3
Skicka en kommentar