Det är bara lite mycket nu.

Mamma ringde och idag och berättade att min moster har fått åka in till sjukhuset i en psykos. Jag vet inte om det är rätt ord, jag tror inte det, men något har hänt som är relaterat till hormonbesvär, trötthet och möjlig tilltagande demens. Hon har inte varit sig själv en tid. Vi visste inte att det var så illa som det var.

I veckan träffar jag en kollega i korridoren. Jag har inte sett henne på länge. Hon är i slutet på sin doktorandtid och har ganska nyss flyttat till en annan stad med sin familj och börjat pendla. Hon berättade att hon ska sjukskriva sig. Hon och hennes man hade efter en lång period av influensa och lunginflammation i familjen tagit en kort semester till Barcelona för att vila upp sig. En dag läser hon ett jobbmail. Samma natt vaknar hon av att hon inte kan andras. Hon kliver upp för att se bilarna som åker förbi nedanför hotellet. Inser att något håller på att gå sönder.

Min andra kollega, också en kvinna med små barn, lyssnar på oss i korridoren. Hon berättar att hon också fått ett mail, från hennes forskningsfinansiär. I mailet kunde hon läsa att hon skulle rapportera vad hon gjort med pengarna ett år tidigare än hon själv räknat med. Den natten kunde hon inte sova. Nästa dag upptäckte hon att mailet gått till fel person, men hon visste då: det räcker med ett mail för att man ska nästan krascha.

Varför krashar kvinnorna runt omkring mig?

Igår fick jag ett mail, den tidskrift jag skickat min artikel till var inte intresserade. Jag sov mycket dåligt inatt. 

Mamma kämpar med sitt onda ben. Hon har fått svinkoppor som inte går bort, trots penicillin och solbehandlingar. Hennes bästa vän är döende i leukemi. Varje dag ringer hon till mig och gråter över den stundande förlusten av en älskad människa sen 45 år tillbaka. Min mamma är inte döende men det är mycket nu.

Min svärmor ringde B i veckan. Hon har malignt melanom. Hon ska opereras om två veckor och jag erbjöd mig att bo hos henne några dagar efter operationen när hon behöver som mest hjälp. Jag tror allt kommer gå bra. Det känns viktigt att vara där för henne, ändå gnagde tanken: varför är det jag som gör detta? Som kärleksarbetar. 

Min rädsla och ångest väver ett större bo i mitt bröst. Jag kan fortfarande inte sova. Jag har ingen rätt att vara så här svag. Men det är mycket nu. "Du var gladare i höst", säger B, och ja, det var jag. Jag var mindre ensam. Jag hade mindre ont.

På torsdag ska jag till vårdcentralen och be om hjälp. Det finns nog hjälp att få, jag ska nog få mer ork igen, någon gång. Det är bara lite mycket nu.