Om glamour

Igår, när en berusad ung man lade en tung näve på min axel, lutade sin rakade skalle mot min och rapade i mitt öra med ett reaplans decibelnivå, tänkte jag:

Jag måste få lite mer glamour i mitt liv.

Jag vet nu varför alla dessa unga flickor drömmer om att bli fotomodeller, detta köttstyckeyrke där man agerar klädhängare vilken jag aldrig förstått: det är för glamouren!

Eller varför dessa finniga småpojkar drömmer om rockstjärnelivet, för glamouren! För att slippa det livet som verkar så i förväg utstakat!

För det är när vi torkar andras bajs, säljer andra skit de inte vill ha för att kunna betala hyran, bär tunga tallrikar med mat till gäster som nyper dig i röven, som vi är som längst ifrån veckomagasinernas glossiga drömlivsbeskrivningar.

Var det inte så att de var till för alla?

Men då har vi ju kärleksdrömmarna, tvåsamhetsglansen, romantiken och den osjälviska kärleken till barnen? Vi kan ju föreställa oss att allt vårt arbete är till för dom när vi inte vill tänka att vi aldrig hade några andra val.

Jag vill vara Jonas Hassen Khemiri! Jag vill vara författare och bo i Berlin där andra vill diskutera fördelarna med andvändningen av "du", sitta på intellektuella caféer i Paris och konversera på franska, vara ung, ung och vacker för evigt.

Men jag har ju fått en praktik nu. Och jag hoppas det är ett steg längre ifrån arbeten där jag sliter ut min kropp och förnedrar min själ. Med skam kikar jag tillbaka över axeln på de som inte har ett val, dem som måste göra dessa arbeten för de hade inte samma privilegier som jag.

Djävlar, nu kommer jag försent till jobbet

Mat

Jag vet inte riktigt om jag vill gå dit. Hit. Prata om mat. Och kropp. Och sexualitet. Och fucking emancipation. Men nu kastar jag mig ut.

Min relation till mat är faktiskt god. Mat är gott. Jag tror jag skulle må sämre av att noja kring den än vad jag gör av att faktiskt äta den (onyttiga maten). Så rationell är jag. Så jag nojar inte. Men...bland mina vänner är det ganska vanligt att "skämtsamt" säga att man har ångest kring mat, måste hetskräkas, önskar sig bulimi, måste spinna i 3 år för att få äta den där bullen och så vidare och så vidare.

Det här talet kring mat och kropp fascinerar mig, men gör mig också väldigt ledsen. Jag tror inte jag talar om det särskilt ofta. Men jag har också en ganska okomplicerad syn på min kropp. Och min kropp lyder min minsta vink. Tycker jag att magen väller så kan jag VÄLJA att träna i en vecka och vips så är den ganska platt igen. Talet gör mig dock mest ledsen. Det gör mig ont att vi all, fina människor lägger ned tid på att ångesta kring våra kropp när vi skulle kunna göra så många fantastiska saker med vår tid. Njuta av maten. Njuta av vår kropp. Det är sant - jag ser det faktiskt i första hand som ett slöseri med tid. Det kan låta simpelt som feministisk analys där man kan tala om ideal, våra kroppar som produkter (typ cyklar: smörja här, spänna där), den manliga blicken och så vidare och så vidare. Men för mig är tiden som är det avgörande. Slöseri.

Det andra som gör mig ledsen med fixeringen vid mat är skadan det gör för systerskapet. Genom att tala om det uppmärksammar (kanske tom startar?) vi mat- och viktångest hos andra tjejer. Kanske kan det brygga broar mellan tjejer att tala om sitt sjuka förhållande till mat, men gör det inte i långa loppet mer skada än nytta? Jag antar att det andra som stör mig är platsen frågan tar. Att den inte bara tar tid i anspråk, den tar även plats i anspråk. Plats som kunde ha utnyttjats till något mer positivt, fritt och härligt.

Jag tänker inte komma med nåt käckt råd "så här gör du", men fan, kan vi inte bara inse att vi är biologiska varelser som skiter och äter? Vi behöver inte acceptera kroppsnojor som en normalitet i våra liv. Fat is a feminist issue och vi måste fan inse att det inte är en bra taktik att finna sig tillrätta i en mansdominerad värld genom att självsvälta, hetsäta eller moffa onyttig mat. Nä, förlåt, nu lät jag käck. Kanske är det tvärtom vi ska göra ändå - tala om vårt sjuka förhållande till mat, granska våra beteendemöster in i minsta detalj, föra upp våra kroppsnojor i ljuset och avslöja en bluff, ett luftslott?

Att ta betalt eller hur jag lärde mig om saker och tings värde

Klockan är tre på eftermiddagen och jag börjar bli berusad. Jag sitter på en fancy uteservering med fem irländare som envisas med att fylla på mitt glas med rosé. När jag avböjer mer att dricka med invändningen att jag inte borde bli full eftersom att jag ska träffa mina föräldrar lite senare kontrar de med att beställa in en Bailey´s. Jag dricker den artigt och vips trollas en ny fram. Så mycket för mina goda pretentioner.

Jag hade mött dessa joviala män dagen innan. Jag har ett fullständigt förnedrande arbete som restaurangvärdinna på en pub i centrala delarna av stan. Det innebär att jag försöker övertyga förbipasserande nyfikna att pröva grillbuffén från 99kr vilken serveras i matsalsvåningen. Jag antar att det är höjden av ironi att de ställt en vegetarian att sälja köttfest. Kort sagt, det är ett skitjobb och varje kväll när jag kommer hem efter ett arbetspass bultar mina fötter av indignation över att måsta bära min upprätta tyngd i mer än tio timmar. Det värsta med jobbet är ändå alla bittra människor man möter. För att vara någorlunda berest har jag odlat fördomen att nordfolk är ena vrångtarmar. Med sur min beställer de in det billigaste och ett glas vatten varefter de purket betalar en nota de anser sig kunnat egentligen ha sparat in på kaffe och bullar i frysen hemma. Dricksen brukar ligga på gentila två kronor. Därför är det så befriande när det kommer andra slags nationaliteter till uteserveringen. Fransmännen beställer värdigt in hela vinflaskor vilka de sakta avnjuter medan de konverserar på det där ljuvliga språket de har och jag önskar jag hade mer av. De benämnda irländarna anlände till stället vid ett-tiden i förrgår och började beställa in en ishink med öl. Hela eftermiddagen satt de och tillsammans avnjöt solsken, vin, öl och mat kryddat med bullriga skratt och den där ljuvliga accenten de har. De flörtar med servitrisen och berömmer hennes arbete. Dricksar generöst. Njuter av livet, liksom. Jag njuter av deras uppenbarelse som är så annorlunda än vad jag är van på det där stället. Åtminstone lyckas de få min tid där vilken brukar snigla sig fram i ultrarapid att gå väsentligt mycket fortare. När de tillslut går vid femtiden frågar de om jag inte ska joina dem på en öl när jag slutat och jag tänker ja va fan och ger diskret bort mitt nummer så att min chef inte ser. Jag ville va del i det där, allt skratt och all generositet. Dessutom var en av dom rätt het.

Så, jobbsvettig och speedad på det där sättet man bara kan vara när man är sjukt trött efter att jobbat ett tio-timmars pass glider jag in på Dubliner’s där dom (självklart) är. Kvällen blir lika trevlig som jag hoppats på, de bjuder på öl och skratt och vi pratar om min Dublin-sejour två år tidigare. Det visar sig att Mr het och jag vid den tiden bodde endast en gata ifrån varandra och att vi förmodligen måste ha mötts på spårvagnen flera gånger. Han börjar flörta ohämmat och jag njuter av uppmärksamheten, smidandes planer på att få honom naken i min säng. Det kommer mer svenskor till gänget, attraherade av den glada stämningen och kanske även av gratisölen. Till slut bryter de upp för att gå vidare och då tar jag och James, som han heter, en taxi hem till mig.

Nästa dag tar jag honom på en liten guidad runda av stadens finest, vi äter brunch på mysigt fik och strosar i regnet. Vi pratar olika skillnader i engelska accenter och irländsk historia. Det var trevligt. Så ringer hans vänner och vi möts upp på den fräsiga restaurangen med uteserveringen jag talade om i början av detta inlägg. De hälsar med menande miner och skrattar åt oss. Vi skojar och säger att vi har sjuk träningsvärk och behöver en hel del stretching efter en sån helnatt. De andra ser faktiskt smått chockerade ut för några sekunder och jag funderar över katolska influenser över sexualmoralen innan vi sätter oss och det ständiga påfyllande av mitt vinglas tar sin början. Jag tar upp det här med bjudandet och undrar vad det hela med att jag inte får betala för mig själv egentligen handlar om, jag har ju arbete som de, kunde jag inte få bjuda på en runda kanske? Så kommer det:

- Du betalade för dig förra natten, du.

Det var den lille äldre mannen, han jag nästan inte talat något med, han som inte riktigt gett lika jovialt intryck som de andra, som sa det. James ber honom i en allvarligt men samtidigt skämtsam ton att Not to go there men det var försent, nånting inuti mig föll och kraschade mot en botten, vinet fick en plötslig fadd smak och jag visste inte vad jag skulle säga. Så på några sekunder beslöt jag att inte låta kommentaren förstöra stunden, förstöra natten eller förra dagen, det var den inte värd. Men jag var förfärad, och förvånad. Kanske var det sanningen i det han sa som slog mig som ett slap in the face. Lite visste han att vi hade haft en jämförelsevis oskyldig natt, ingenting hände faktiskt, men det spelar ju ingen roll.

Och jag tänker bara: betala för er tjejer. Män har gjort pengar den enda riktiga valutan i en värld där de kan hindra andra att ha tillgång till det. Skönhet inte är något de jämförelsevis har och därför har de avundsjukt gjort andra värden, så som pengar, värdefulla för att kunna ta makten och härligheten och allt annat de förvägrat andra. Så länge vi inte får betala för oss själva kan de kalla oss prostituerade i ett vidrigt spel de kan kontrollera, ett spel de samtidigt kan locka in oss i och därefter anklaga oss för att utnyttja.

Jag är glad att jag träffade dem, inte minst James, och visst tycker jag irländare kan sprida sig för att lära andra lite om levnadskonst och njutning, men helt ärligt: 1800-talet ringde, och de vill ha sina värderingar kring relationerna mellan män och kvinnor tillbaka.

Tack för komplimangen, djävla idiot

Jag gillar att promenera genom den här staden, tom efter de typiska surskurarna då man får kryssa mellan sniglar enorma som kubanska cigarrer och deras mosade olycksbröder och -systrar. Promenader är liksom perfekt för hjärnbarksaktiverandet. Idag hände det däremot något som får mig att vilja krevera.

Jag kom lojt svassandes uppför sprängkullsgatan efter en härlig lunch med en vän på tillfälligt besök från Stockholm där hon delgett mig hennes senaste erotiska äventyr (jag älskar hur den tjejen tar för sig) då följande sker: en man stannar mig. Bara, du du, ursäkta? Ja? säger jag. Får frågan: Hur är det? Varpå jag svarar förvirrat: Jo bra? Han önskar mig en bra dag och jag säger något liknande tillbaka och fortsätter min promenix, förutom att nu har min sinnesfrid bytts ut mot en sinnesförvirring. Vad fan ville han? Ville han visa uppskattning? Uppvisa sin existens? Varför i hela friden denna meningslösa kontakt med en vilt främmande människa?

Så ilsknade jag till. Varför i helvete tar den där killen bara för självklart att han får kliva in i min väg och ta flera minuter av min dyrbara tid, tid som jag inte vill slösa bort på meningslöst ordflängeri om läget? Jag avskyr hur han måste se det som självklart att kvinnor, deras tid och uppmärksamhet, är något tillgängligt för honom när han känner för det. Jag blir så djävla förbannad när jag tänker att han förmodligen tror att jag reagerar positivt på hans uppmärksamhet, som om hans uppenbarelse var en lisa för min själ. Kanske tog han min förvirring för sexuell upphetsning? Men vet det här: om du tänker något om mig, mitt utseende, så är det fan inte mitt problem. Jag har ingen lust att bli störd av din åsikt.

Och män gnäller om hur de inte har makt i det sexuella spelet, hur komplimanger alltid avvisas med fientlighet från det täcka köner, a men bou hou! Så länge män väljer att förstå kvinnor som diametralt olika dem själv och ett mysterium kan de komma undan med deras självömkan. För att aldrig sätta sig in i någon annans situation är inget annat än lathet och inte minst en anvarslöshet. Mannen som mötte mig borde funderat: Har jag rätt att störa henne och ta av hennes tid, utan att ha något av vikt att komma med? För svaret är ett Goddamn Nej.

Det lustiga är jag nästa dag fick veckans Göteborgs Fria där jag kunde läsa om en situation liknande min. Tjejen i novellen hade blivit stannad av en man som förklarade att han ville bli hennes vän. Och hör och häpna, hon skäller ut honom! Och säger det jag önskar jag sagt. Om hur hans åsikt inte är hennes problem och att hennes tid är dyrbar och inte att slösas med av nollor till män. Det bästa var att den tjejen följer efter honom, menar att nu ska vi va vänner du och jag, nu djävlar ska jag ha valuta på de minuterna du just slösat bort ur mitt liv. Och han blir självklart livrädd. Jag stornjöt i fulla drag.

För jag avskyr hur jag bara piper "eh va?". Nästa gång hoppas jag att jag iskallt ber honom dra åt pepparn. Det ska fan va konflikträdd.

Smart

Ingen skrivinspiration. Trots arbetslöshet och en ocean av fritid, men what the heck. Bifogar ett debattinlägg som är något av det smartaste jag läst på länge. Jag blir så glad när någon försöker tänka lite längre. Lite bortom, liksom.

http://www.aftonbladet.se/kultur/article5496490.ab

Hon driver även en helt brillant blogg under namnet Neonbibeln. Och jag menar brillant!

Yes. Ses i Lappland darlings!

Marknadsanpassning och ångestsåskastning

Sommaren är här, med uteserveringar, tågluff i Europa, dans under bar stjärnhimmel, picknickar, hav och salt, hångel och billigt rosévin. Eller hur var det nu?

Jag är arbetslös. Och på bloggosfären läser jag inlägg av folk i samma situation som jag. Hur djävligt det suger att ännu en gång jobba på det där vårdjobbet som betalar mindre än ett soc-bidrag. Hur djävligt det suger att sitta tre timmar på arbetsförmedlingen för att bara registrera sig. Hur överdjävligt det suger att be om pengar från mamma och pappa när man börjar närma sig 30-sträcket. Hur man tänker att snart får ni lägga in mig på psyket, jag klarar inte ångesten.

När vi utbildade oss tillsammans, hade vi framtidsdrömmar? Vi tänkte alla att det skulle ordna sig va? Och njöt över att tillsammans utforska världen med våra nya genusglasögon. Jag har alltid vetat att det skulle ordna sig för er! Hur skulle det kunna göra annat? Ni är de smartaste, mest analysbegåvade, hårt arbetande tjejer jag någonsin träffat. Och ni ska veta att jag pöser över som en överjäst deg i stolthet över hur det faktiskt ordnat sig för er, hur arbetsgivarna har kommit till er och erkänt er kompetens!

Så kommer förstås min stora skam. För mig har det inte ordnat sig. För mig är jobberbjudandena lika vanliga som femlingfödslar, stjärnfall och jämställda heteroförhållanden. Det äckligaste är hur det gräver på självkänslan. Den där frätande tanken att det inte ordnar sig för mig. För jag kanske inte är det som mamma och pappa sa, fin bra och duktig. Skräcken att jag inte är som ni.

Jag och H, som är typ världens smartaste tjej och som tills nyligen satt i samma sits som jag, talade om hur likt arbetssökning är dejting. Man får se till att vara attraktiv så man får napp, sen kommer dom där uttjatade replikerna: ”Tyvärr, vi har gått vidare med en annan sökanden”, ”Vi söker någon med en annan profil”, ”Det är inte dig det är fel på, det är mig…”. Liknanden är onekligen skrattretande.

Men det är bara att bryta ihop och börja om, som Per Elofsson sa va? För det är inte sant att jag inte är attraktiv. Varken på arbetsmarknad eller köttmarknad eller whatever. Det är bara lite tungt just nu.

Den svåra diskussionen

Igår kom jag från seminariet i genuskursen och var så ledsen, jag ringde dig Bea och försökte förklara vad som upprört mig, kanske lyckades jag inte och jag känner att jag måste försöka bena ut vad som var problemet, för det var det första jag tänkte på när jag vaknade och jag mår fortfarande dåligt över det.

Vi pratade om boken "Berättelsen om O" av Pauline Régane (psesudonym) vilken är en erotisk klassiker från 50-talet. Bref, historien behandlar en kvinna som underkastar sig sig att bli piskad, våldagen och ägd av sin och andra män och även finner glädje och njutning i denna behandling. Jag hade svårt att läsa boken. Kanske är det för att jag har haft ont i kroppen på senaste tiden som gav en extra udd till motviljan inför tanken att uthärda svår misshandel och tortyr, och för vad? För kärleken, för friheten i att vara totalt maktlös, att vara ägd? Finns det inte ett element av total ansvarslöshet i detta som lockar, och är det inte en extrem beskrivning av den normativa kärleken där kvinnor älskar genom att underordna sig, sätta andras behov före sina egna, acceptera en passiv roll i ett spel? Vem är ett offer i ett spel där man varje dag väljer sin passivitet?

Diskussionen blev svår när vi pratade om hur boken skulle mottagits om de sexuella elementen i boken togs bort, skulle det inte vara en ren beskrivning av tortyr? Nu är den en "erotisk klassiker". Två tjejer i gruppen ansåg att man inte kan skilja våldet från sexet. Att den fria viljan existerar så tydligt att boken inte är jobbig överhuvudtaget. Att vi inte kan döma när hon fått valet, att vi inte kan prata om accepterad sexualitet och oacceptabel sexualitet. Jag undrade trots allt, vad gör vi med en sexualitet som denna i en värld där vi strävar efter jämställdhet? Många ville prata normaliseringsprocess och problemet med den fria viljan och det blev en riktig debatt, nästan hätsk stämning.

Jag tror dråpslaget kom när dessa två tjejer, unga snygga coola och queera, upprörs och menar att man på samma sätt pratade om homosexualitet för några år sedan. Jag sitter alltså på motsatt sida om dessa coola tjejer och känner mig så hjälplöst omodern och förtvivlad över tanken på att allt ska accepteras där den fria viljan hävdas...

Jag förföljde dem ut, jag skäms men jag vill bli omtyckt av dessa tjejer, vill övertyga dem att de inte förstått när de säger att feminismen skapar av alla kvinnor offer och alla män förövare. En av dem säger, att det finns förmodligen ett problem med tjejer som skulle önska att be deras killar dra dem i håret när de har sex men inte vågar för att bli betraktade som horor. Allt jag tänker på då är alla förhållanden, världen över, där kvinnor förnedras, missshandlas och våldtas av mannen som är deras pojkvänner och älskande. Och hur dessa tjejers argumentation skulle kunna tolkas som att all den feministiska kampen mot detta faktum är förtryckande i sig efter som att den förnekar den fria vilja, olika sexuella uttryck och offergör kvinnor.

Allt för en bok som bara är en fantasi... du sa beatrix att vi försöker hjälpa människor som skär sig. Tjejen som inte vågar uttrycka sina machochistiska önskningar i sängen önskar inte bli slagen på käften när hon dricker sitt morgonkaffe.

Jag är rädd för motsättningar mellan "klassiskt skolade feminister" och moderna, queera kvinnor. Jag är rädd för deras relativisering och jag är rädd för att själv vara omodern och förbjuda, skapa gränser, döma. Och jag vet inte hur jag ska lösa det. Allt jag vet att jag tog en ställning igår och jag känner inte att det var fel.

Ett icke-inlägg

Ville bara skriva något mer upplyftande, i kontrast till det senaste alstret. Kanske hävda lite åsikter eftersom att det är det man bör göra när man har en blogg. Men va fan. Var inte tanken att vi skulle vara bitterfittiga när vi startade bloggen som ingen, inte ens vi, läser? för ibland är det svårt att inte va sur.
Men saken är att jag inte ens är speciellt sur. Så det här blev inte ett inlägg om nånting.

Eller ok jag har en åsikt. Det är synd om små medelklassflickor utanför arbets- och bostadsmarknaden.

Och hör sen.

Anti-ode till köttet

Vad vill du?

Jag ger dig mat, bra mat, jag stoppar inte i dig vad som helst. Aldrig kött, massor med frukt varje dag. Jag till och med proppar dig full med vitaminer, järn och annat shit så att du ska bli nöjd.

Ändå är du bara trött hela tiden ändå. Trött, trött trött. Orkar knappt nånting. Inga kläder jag prövar på dig passar. Du är bara för mycket!

Jag försöker röra på dig. Går promenader i parken, andas frisk luft, cyklar till skolan och överallt och ändå är du bara svag, svag. Ont har du ofta också. I knäna, i fotleden, tårna. Knaprar piller för det så du ska lägga av. Du är bara stel ändå.

Varje gång jag försöker njuta av dig fuckar du upp. Du kan inte ha sex, då bara svider du och får svampinfektioner och bakterieobalans och annat skit. Jag hatar dig för det. Jag vill ju bara ha lite skönt.

Därinne har du visst cellförändringar också. Fan vad jobbig du är.

Jag gillar att dansa med dig. Visst gör det ont med det kan du ta. Det är nästan enda gången jag känner att vi två är ett.

Säg vad du vill, kroppdjävel? Ibland känner jag att jag inte orkar med dig.

"... och du skall bli given en son..."

Läser Faiza Guène, tjejen från förortens Paris (och då menar jag inte de fina förorterna) som 2006 publicerade sin bok "Kiffe Kiffe demain". Den blev en jättesuccé och Guène har fått bli något av en ambassadör för 2:a generationens invandrare i Frankrike. Nu ska inte detta inlägget handla om hur kul det är att unga kvinnor med arabisk härkomst tar plats på den franska kulturscenen, utan om det faktum att pappan till bokens protagonist lämnar henne och hennes mamma eftersom att mamman inte kunde ge honom en son.

"Typiskt uttryck för patriarkal kultur" kan vi bräka och känna och sjukt jämställda. Men det fick mig tänka på något jag läste häromdagen, något som skar till i hjärnan så där. Något som irriterar.

Det började med Zlatan och hans uttalande om att "Män får män" efter att hans andra son fötts, jaha tänkte jag och undrade om hans sambo har skägg, adamsäpple och kanske ett par pungkulor, det var ju intressant. Uttalandet är så löjligt att det måste vara ett skämt, resultatet av en fäbless för provokation. Men så kommer nästa grej, Kleerup ska visst bli farsa och säger sig hoppas på en son i en intervju. Här började det bli lite mindre kul.

Så idag läser jag en intervju men Alex Shulman i välkänd modeblaska, att han också hoppas på en son "som kan föra hans namn vidare". Herr Schulman måste verkligen tro att det är omöjligt att döttrar kan föra namn vidare, vilket händer hela tiden.

Jag tycker det är djävligt provocerande att önska sig pojkar i stället för flickor och jag är djävligt irriterad på att vi verkar ha ett samhällsklimat där denna önskan är Ok att yttra hur som helst, typ som om det handlade om att hellre vilja ha lasagne än blodpudding till lunch.

Yttring av patriarkal kultur, någon?

Waltz with Bashir

Isöndags gick jag på det charmiga Folkets bio för att se Ari Folman's "Waltz with Bashir". Det skulle vara en svår film, sa de. En film om kriget mellan Libanon och Israel 1982.

Jag kan inte mycket om kriget i Libanon. Jag ju nykommen. Ändå är det som att jag minns mig att det pratades mycket om Beirut när jag var liten. Även nu när jag hör ordet "Beirut" tänker jag på bomber. En titt på Libanons historia på Wikipedia klargör endast att det är en jäkla soppa. Precis som alla konflikter.

Det var en svår film. Så fruktansvärt välgjord. Den grävde sig in, jag kan inte riktigt sluta tänka på den. Men det var en sak som störde mig med filmen, som jag inte förstår meningen med: mitt under kriget och belägring kommer en porrfilmsscen. Som var alldeles för lång för att kunna riktigt motiveras, som jag gärna hade sluppit. "Waltz with Bashir" är inte en lång film. Därför kunde jag inte förstå den onödigt långa visningen av kuk och fitta, in ut in ut, på tyska.

Jag tänkte på kvinnornas roll i filmen. Som mödrar. Som ouppnåeliga i form av en flickvän som lämnat huvudkaraktären. Som drömfigurer, sexiga enorma amazoner som hämtar drömmande pojkar när de inte orkar med skräcken. Som knullobjekt. Som gråtande, skrikande, i upplösningstillstånd. Alla dessa kvinnor som skriker och gråter i krig! Det är vår roll att symbolisera krigets fasor. Om vi inte grät över våra förluster, skulle man då förstå krig som lika omänskligt?

Jag skulle önska att kvinnor fick sluta maktlöst gråta och skrika i krig. Jag önskar vi fick makten att hindra krig, makten att styra mer över våra öden!

Medealand

Var jag och såg idag. Redan de gamla grekerna hade fattat att det här med kärlek, barn och kvinnoförtryck inte går ihop.

Medealand är Sara Stridsbergs  nyskrivna pjäs av Euripides tragedi. Och den var vacker, grov, äkta, hemsk och riktigt riktigt bra. Den handlar om Medea (spelad av Noomi Rapace) som blivit lämnad av Jason (spelad av Shanti Roney), med sina två barn, hennes hjärta är sönderslaget och hon har inte längre ett medborgarskap. Hon hade lämnat allt för denne Jason. Nu finner hon sig alltså lämnad och utan precis allt. Hon vill skriva in sig, få vård, men eftersom hon blivit utvisad efter skilsmässan är det omöjligt. Medea kräver hämnd, hon vill att för att citera Håkan är "att se som i slowmotion se när du går sönder inuti så som jag gjorde" (Kärlek är ett brev skickat tusen gånger). Hon försöker allt för att få tillbaka sitt gamla liv, knullar med kungen, knullar med Jason som tycker att "de ska älska en sista gång" men tillslut ser hon ingen annan utväg än att mörda Jasons nya brud (prinsessan), kungen och till sist, eftersom hon förstår att om hon tar sitt liv så är det ändå Jason som "vinner", även ta livet av deras gemensamma barn. Hon mördar dem, Akilles och Tiger. Hon får sin hämnd.

Och min reaktion är ledsenhet, deppighet, nerstämdhet när jag går därifrån. Pjäsen kryper mig inpå bara skinnet och jag kan inte skaka av mig känslan av tragedi. Jag ställer mig frågor:

-Hur många på-gränsen-till Medeor har vi där ute? I senaste numret av Bang redogörs för en artikel om att det just finns ett sånt utnyttjande av flyktingkvinnor som inte erkänns vård eller medborgarskap för att mannen tar ut skilsmässa innan de två åren som krävs för att hon också ska få sitt medborgarskap. Det vill säga, kvinnan är fortfarande totalt beroende av mannen för att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda.

- Kärlekskraften, hur stark är den egentligen? Visst är det någon feministisk teoretiker som sagt att vad hon kallar "kärlekskraften" bibehåller det patriarkala och ojämställda samhället? (googla på kärlekskraft!) (Se den här artikeln ur Arbetaren t.ex). Vad är vi beredda att göra för kärleken? Medea dödar sina egna barn, och skakar om oss i det som vi tror är det allra heligaste: moderskapet. Moderskapet är inte bara vackert, fint och putinuttigt.

Facebook-inlägget jag aldrig gjorde

Lyckliga småbarnsmamman (som gick i samma klass som mig genom grundskolan): Uuunderbart att det är helg! Ska ha myskväll med familjen! Äääälskar mina små!

Lyckliga småbarnsmammans kompis:
Va mysigt!

Lyckliga småbarnsmamman:
Jaa! Vi håller på och målar om i lillans rum också, det bli såååå fint!

Lyckliga småbarnsmammans kompis:
Åå va kul! I vilken färg?

Lyckliga småbarnsmamman:
Rosa såklart! :)

Jag:
*Gör kräktecken*

Minns ni den där äcklige gubben Per Ström som man mest kunde förlöjliga för att han kom ut med en bok om att allt är "feminismens fel" men där man...

ganska snabbt insåg att han inte förstått ett skit av vad feminism är? (Världens längsta rubrik?)

Den här (pdf) texten skriven av den här snubben är en snabb lektion i Per Ströms allra största misstag. Han har alltså gått igenom hela texten och lagt till lite kommentarer här och där för att förklara hur Per Ström har fel. Helt okej gjort och ett bra initiativ. Synd bara att vi inte kommit längre där män som Per Ström överhuvudtaget tillåts komma till tals i den feministiska debatten.

Nåt annat jag vill berätta om:

Jag är dålig på att säga ifrån. Det finns en kollega på jobbet som är supersexistisk. Han använder kön som förklaring till allting:

Jag säger: "Oj, nu står jag visst lite i vägen här i köket, jag kanske ska vänta lite".

Han säger: "Typiskt kvinnor att stå handfallna i köket" (?)

Idag står han och tittar över min axel och tittar på min skärm som visar en undersökning som i korthet säger att män är mer positivt inställda till kärnkraft än kvinnor. 

"Ja det säger sig själv", säger han. "Ju mer insatt man är, desto mer positiv är man till kärnkraft". (Som om män skulle vara mer insatta? Kvinnor är de som är insatta for fucks sake!)

Och vad gör jag? Jag säger ingenting i båda fallen. Jag skulle vilja ha en lista med fraser att ta till varje gång (minst en gång per dag, ovan är bara exempel) det kommer något sexistiskt ur hans mun. Var hittar jag en sån?

Hade lite tråkigt och ändrade lite här som ni ser, ta bort/ändra vad ni vill, jag hade lite kul i alla fall!

Förresten, angående det du sagt Kerstin om att alla män bara strävar efter att göra alla fittor till sina, tänkte jag att det också passade in hur fint som helst i mitt senaste inlägg...

(feministiskt) Porr på er!