Min relation till mat är faktiskt god. Mat är gott. Jag tror jag skulle må sämre av att noja kring den än vad jag gör av att faktiskt äta den (onyttiga maten). Så rationell är jag. Så jag nojar inte. Men...bland mina vänner är det ganska vanligt att "skämtsamt" säga att man har ångest kring mat, måste hetskräkas, önskar sig bulimi, måste spinna i 3 år för att få äta den där bullen och så vidare och så vidare.
Det här talet kring mat och kropp fascinerar mig, men gör mig också väldigt ledsen. Jag tror inte jag talar om det särskilt ofta. Men jag har också en ganska okomplicerad syn på min kropp. Och min kropp lyder min minsta vink. Tycker jag att magen väller så kan jag VÄLJA att träna i en vecka och vips så är den ganska platt igen. Talet gör mig dock mest ledsen. Det gör mig ont att vi all, fina människor lägger ned tid på att ångesta kring våra kropp när vi skulle kunna göra så många fantastiska saker med vår tid. Njuta av maten. Njuta av vår kropp. Det är sant - jag ser det faktiskt i första hand som ett slöseri med tid. Det kan låta simpelt som feministisk analys där man kan tala om ideal, våra kroppar som produkter (typ cyklar: smörja här, spänna där), den manliga blicken och så vidare och så vidare. Men för mig är tiden som är det avgörande. Slöseri.
Det andra som gör mig ledsen med fixeringen vid mat är skadan det gör för systerskapet. Genom att tala om det uppmärksammar (kanske tom startar?) vi mat- och viktångest hos andra tjejer. Kanske kan det brygga broar mellan tjejer att tala om sitt sjuka förhållande till mat, men gör det inte i långa loppet mer skada än nytta? Jag antar att det andra som stör mig är platsen frågan tar. Att den inte bara tar tid i anspråk, den tar även plats i anspråk. Plats som kunde ha utnyttjats till något mer positivt, fritt och härligt.
Jag tänker inte komma med nåt käckt råd "så här gör du", men fan, kan vi inte bara inse att vi är biologiska varelser som skiter och äter? Vi behöver inte acceptera kroppsnojor som en normalitet i våra liv. Fat is a feminist issue och vi måste fan inse att det inte är en bra taktik att finna sig tillrätta i en mansdominerad värld genom att självsvälta, hetsäta eller moffa onyttig mat. Nä, förlåt, nu lät jag käck. Kanske är det tvärtom vi ska göra ändå - tala om vårt sjuka förhållande till mat, granska våra beteendemöster in i minsta detalj, föra upp våra kroppsnojor i ljuset och avslöja en bluff, ett luftslott?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar