Skitens vägar

Detta inlägg är inspirerat av bajs. Och djur. Och Arbete. Jag befinner mig nämligen hos min syster på landet, vars gästfrihet ofta förutsätts av att man hjälper till med hästarna, och då menar jag inte rida eller nåt liknande glamouröst, jag menar mocka. Lasta skit. Kratta bajs. Det är helt sanslöst så mycket avskräde dessa djur producerar. Jag snackar kubikmeter per dygn. Turligt nog har jag kommit fram till att det finns ingenting så stimulerande för filosoferande som att mocka boxar, varav detta inlägg är frukten utav.

Jag var länge svårt skeptiskt mot hästar. Som liten följde jag min syster till stallet och gick t.o.m i ridskola där jag osäkert skumpade fram på uttråkade ponnysar. Jag fick inte mersmak, tvärtom började jag sakta misstänka, efter att blivit biten, bortföst och ignorerad av dem, att hästar inte tycker om mig (ett av min barndoms mest förnedrande minnen är fö när jag blir ombedd att hålla en häst vilken omedelbart känner av min osäkerhet och drar iväg med mig, varpå jag skräckslaget börjar böla).

Jag har i efterhand såklart insett fåfängan i min slutsats. Problemet med mig som barn var att jag led av en låg självkänsla, vilken ofta tog sig uttryck i att jag trodde världen snurrade kring mig och att alla händelser på något sätt hade med mig att göra. Eftersom att jag som vuxen (tack och lov) inte längre tar mig själv på så stort allvar förstår jag nu att hästarna är vad de är - djur. Om de beter sig mot mig på vissa sätt som jag inte förstår eller tycker om kan jag i alla fall inse att de har sina egna anledningar som inte behöver ha något med mig att göra. Så min relation till hästar har långsamt utvecklats från rädsla till acceptans (på avstånd) till respekt till gillande till villkorslös kärlek. Jag har gått så långt att jag sa till en vän att jag numera blir glad när jag känner lukten av hästbajs, varpå jag fick en underlig min tillbaka.

Jag kan ju tillägga att jag inte gillar alla hästar. Syrrans valack (kastrerad hingst för er som inte är nördar) t.ex, har jag en ganska komplicerad relation till. Han är precis som en obstinat tonårsgrabb. En gång när jag skulle mocka i hans hage ställde han sig som en överdimensionerad hök och övervakade mitt jobb. Jag blev irriterad och tog tag i hans grimma för att fösa bort honom. Då stegrade han sig teatraliskt och travade upprört bort. Han är en sån dramaqueen. Men min vän som var med mig blev rädd. Han känner ju inte Chester och hans egenheter. Så hur mycket jag än önskar att vi kunde bli vänner, Chester och jag, kommer det nog inte hända. Jag har helt enkelt inte kapaciteten och erfarenheten. Det är ok.

Tillbaka till skiten. När jag står och lastar skit på en skottkärra känner jag inte avsmak. Jag är i perfekt harmoni. Erkännes att jag nynnande "Mr. Hanky, the christmans poo" från ökänt Southparkavsnitt när jag höll på som bäst. Det krävs fan finess för att mocka ett stall! Syrran anklagar mig alltid för att "inte se skiten" och jag måste säga att jag beundrar hennes elegata snärtande av lortklumpar i skottkärran. Första gången jag elegant försökte snärta på samma sätt landade bajsklumpen i mina stövlar. Jag antar att övning ger färdighet.

Jag funderar på likheterna med att ha barn och ha häst. Jag brukade tänka att man måste vara en speciell människa för att kunna hålla på med hästar. Man lägger ned så enormt mycket pengar och tid på hästar, alltså måste man älska dem förbehållslöst. På samma sätt med barn. Det ligger säkert sanning i det, jag menar vi köper saker till våra barn och spenderar tid med dom för att vi älskar dom, men jag tror också att vi börjar älska något vi lägger ned mycket tid och pengar på. Något vi gör varje dag, hela tiden kommer ingå i definitionen av vår identitet. Man är hästmänniska. Man är förälder. Jag tror helt och hållet på den gamle skäggige gubbens (nej, inte gud) tes om att vi förverkligar oss själva genom vårt arbete, men att arbete i kapitalismens tid blivit alienerande.

Så tänkte jag vilken dum djävel kom på att barn, hus och hem skulle vara kvinnans lott, hennes självförverkligande? Det är ju en stor förolämpning mot alla kompetenta män, men en sak slår mig när jag skådar den rena boxen: det som traditionellt har varit mäns arbete kan definieras av deras tydliga resultat, deras slutprodukter. Se, en färdig bil. Skåda, en avslutad affär. Frukten av kvinnors jobb är så diffus. Ett barns... identitet? Den är aldrig skapad av en instans. Tvättkorgen? Welcome to the neverending story. Osv. Att kvinnor tidigare blev förvägrade andra arbeten verkar för mig så... oförmänskligande.

Sara Lidman beskrev i sitt underbara epos "Jernbanan" ett samtal mellan en fader och en son. De lever i det karga Norrland och pappan behandlar hästskiten som guld eftersom att den är en så utmärkt gödsel. De möts en kväll och sonen frågar sin pappa: "vad tänker du på?" han svarar: "skitens vägar" och sonen inser att han måste bort därifrån, längre bort från skitens vägar. Jag förstår exakt vad han menar. Men inte när jag mockar hästbajs, det gör jag utan problem.

Jag förstår snarare när jag säljer köttbuffé.