Jag var en latent liten feminist

Som barn funderade jag sällan. Jag upplevde min existens mer som ett ständigt hanterande av händelser jag aldrig kunde kontrollera. Detta är förstås extremt uttröttande. Jag försökte så ständigt att hantera min livssituation att jag sällan kände mig avslappnad. Jag kände mig helt enkelt ofta som ett offer för omständigheter jag inte kunde göra något åt och gick lika ofta omkring med en frustration över att det var nånting jag inte förstod. Det var nånting jag missat.

Det är inte så längre, och det jag anade som barn blev också sant: det är fan lättare att vara vuxen på många sätt. Jag kämpar inte längre lika mycket med mig själv utan har nått en slags självacceptans jag endast kunde drömma om som barn. En del av detta, och jag poängterar en del eftersom att jag anser mitt jag som aldrig färdigt utan snarare en work-in-progress, varför det alltid kommer vara saker och ting jag inte förstår, har att göra med mitt feministiska uppvaknande, och jag tänkte med detta inlägg dela med mig lite barndomsminnen för att förklara hur detta att jag kallar mig feminist också har gjort det något lättare att hantera... ja vad? Livet kanske?

Mitt första minne utspelar sig på badhuset i gamla staden (ödesmusik). Jag står på trappan till tremeters-svikten och huttrar i en förmodligen rosa baddräkt. Ungarna köar för att göra magplask från trampolinen och jag är sju år och tillräckligt cool för att hoppa. Framför mig står en tjej. Bakom mig står en kille. De är lite äldre än mig, kanske runt tio-elva år och jag har hamnat mitt i en konflikt. Killen sträcker sig hela tiden förbi mig för att nypa tjejen i rumpan. Jag purknar till. Djävla jobbig kille. Nästa gång han sträcker fram handen ger jag den en stadig klatsh så det ekar i byggnaden. Han stirrar förvånat på mig. "Vaffan gör du?" utbrister han, och lägger till: "Jag gjorde inte på dig!". "Nä, men du gjorde på henne" snäser jag och vänder mig mot tjejen framför mig för att söka stöd. När jag möter hennes blick förstår jag två saker:

- Hon ville att han skulle tafsa på henne. Jag la mig i något jag inte hade med att göra.

- Jag var inte en sån man ville tafsa på.

Jag riktigt kunde känna min hjärna arbeta: "note to self: du ska vilja vara en tjej som killarna vill tafsa på". Utan att på den tiden läst min Bourdieu förstod jag att det var hett socialt och kulturellt kapital, tafsfrekvensen. Så jag skämdes så till den milda grad att min kroppsfärg förmodligen närmade sig den på min cerisa baddräkt.

Ett annat minne från barndomen är när jag läser i en skolbok - inte en blaska - att män gillar kvinnor som sitter med föttern inåtvända. Förstår ni betydelsen av det här? Föreställ er en människa som sitter med fötterna inåtvända. Man ser ut som en liten, osäker sak. Jag kommer inte ihåg vad detta var för bok, men jag minns hur jag började rätta mina tidigare parallella fötter till förmån för detta sätt att sitta... för så gjorde man som attraktiv kvinna. Jag tränade min kropp att se mer undergiven ut. Detta är så klart politiskt. Jag förstod inte då! Hur saker och ting kunde varit annorlunda. Även om jag anade, tänkte jag inte, jag ville bara vara en bra... människa antar jag.

Man kan helt enkelt sammanfatta det som att feminismen har hjälpt mig förstå att jag kan vara en person som inte behöver nedlåta sig till att bli objekt eller behandla sig självt som en undergiven idiot för att bli gillad eller accepterad. Eller snarare att det accepterande och gillande man får genom dessa metoder är åt helvete och fan inte värt piss. Jag lärde mig något om självrespekt.

Det är inte utan viss eftertänkelse jag kallar mig något. Man behöver inte ha läst Bauman eller Camus för att förstå riskerna i att erkänna sig till en ideologi. Saken är bara den att jag är akademiskt sönderfuckad och har därför alltid förstått feminismen som ett teoretiskt ramverk kring en hel del spretiga tankebanor snarare än en ideologi. Men det är just den politiska spänningspunkten i feminismen som lockat mig. Ingen annan teori kan på samma sätt förklara mitt liv och mina upplevelser som verkligen inte bara är mina utan delas av... alla kvinnor? Inte på identiskt sätt, men så lika.

Nu tar jag inget på så stort allvar att det kan ingraveras i min identitet, som jag tidigare skrev skulle jag aldrig göra misstaget att tro att mitt jag någonsin är fixt eller färdigt, men för den politiska sprängkraften i feminismen, den självrespekt den ändå gett mig. Jag känner inte längre att det hela tiden är något jag missar. Är jag feminist, baby.