WTF P3?

Mornarna spenderas gärna lyssnandes på radio, dock oftast inte P3 eftersom de envisas med att spela eurodisco i mina morgontrötta öron. Igår var ett undantag, och där i morgonstudion skojades det om lite udda nyheter. Exemplet igår var en man som kommit hem och upptäckt en uppenbarligen berusad, naken kvinna sovandes i sin säng, förmodligen borttappad från den fest som pågick i lägenheten bredvid.

Så vad gör killen? jo, han gör som alla normala människor: han ber den främmande personen i hans säng att gå. När hon vägrar ringer han polisen som får hämta den överförfriskade tjejen och förmodligen valla henne hem. Och vad skojas det då om i radiostudion? Jo att det var väl en gnällig jävel den killen var! Bou hou hou liksom, du har en naken tjej i din säng och du ringer polisen??

Trots lite skoj om Julian Assange efteråt, tack P3 för att ni befäster att killar bör vara vandrande ståkukar som vill penetrera allt kvinnligt som inte rör sig, och om de inte vill det ska de minsann känna sig fåniga!

Skit ner er, hur ironiska ni än är.

Manskramen som lugnar hysterikan eller - har jag sett det förut?

Hon är den unga konstnärskvinnan med blek hy. Han är den äldre mannen med den perfekt stärkta skjortan. Han ser på henne med en bister min när hon tar ännu ett glas vodka.

Bräckligt sticker hennes ryggrad ut under huden när hon böjer sig över sitt glas. Gästerna i den eleganta salen har redan börjat stirra på henne i förfäran. Hon är en kvinna som börjat tappa kontrollen.

När hon dansar smeker hennes långa, tuperade hår hennes bleka armar och rygg. Hennes klänning åker upp i glipor och avslöjar små födelsemärken på hennes hud, prickar likt markerade huvudstäder på en karta.

Hon vägrar sluta dansa. Hon trotsar männen som försöker förmå henne att sätta sig ned igen. Hon måste fortsätta dansa, måste nå förnedringens botten.

Då ställer han sig upp. Alla verkar hålla andan, salen stannar upp. Hon kämpar emot först. Men så kapitulerar hon. Han stryker hennes ostyriga hår ur hennes ögon. Hon vilar i hans armar.

Låt oss kalla det manskramen som lugnar hysterikan. Det känns som att jag har sett det förut.

C'est n'est pas frihet ni autonomi

Jag har länge irriterat mig på begreppet "öppna förhållanden", inte minst sedan jag en gång själv hade en kort relation med en kille som ville ha detta. Jag bad honom mer eller mindre att dra dit pepparn. I min vänskapskrets aktualiseras detta ibland, och nu senast har jag varit tvungen att fundera på det igen. Vad som främst irriterar mig dock är att detta allra oftast förknippas med och praktiseras av vänsterfolk och gärna feminister, eftersom jag anser att det finna goda grunder att kritisera öppna förhållanden från vänster-feministisk ståndpunkt. Jag kommer här redogöra för hur jag istället för progressivitet i "öppna förhållanden" ser starka kopplingar till en laissez-faire liberal ideologi och ekonomi - vilket jag tänker göra genom en jämförelse med förändringar i arbetsmarknaden i västvärlden de senaste 30 åren.

Låt mig först säga: Jag förstår väl människors oro inför att förvandlas till heteronormativa spektakel. Förhållanden kan i sina sämsta fall vara svårt uteslutande och normerande på depressiva sätt. Men att finna lösningar på detta genom att helt avskaffa parrelationer (vilket jag hävdar att den "öppna relationen resulterar i) anser jag är att inte bara kasta ut barnet med badvattnet utan i värsta fall även sig själv och sin integritet. Relationer är alltid överenskommelser, och ingen kan egentligen äga någon annan. På så sätt är alla relationer "fria". Men att hävda att parrelationer kväver människor är att förvirra dem med sätten man organiserar, utövar och handlar i en relation. Jag är medveten om att vissa kanske blir sårade av min analys, samt gärna vill framhäva att de känner till massor med öppna relationer som fungerar. Detta var inte fallet med mig, och jag är inte den enda. Därför behövs liknande analyser. Pga av min egen de flesta av mina vänners sexualitet kommer jag fokusera på man-kvinnarelationer i denna text.



Voilà en liten filosofi kring kärlek jag har att tacka en smart vän för: det fina med att vara singel är att man är fri. Det fina med att vara ihop är att man har trygghet. Det bästa man kan sträva efter i en relation är att finna den sortens trygghet som gör att man känner sig fri. Det sämsta man kan göra är att erbjuda sin partner samtidig otrygghet och ofrihet, vilket jag anser att min "kille" gjorde genom att "erbjuda" mig öppet förhållande. Jag menar att den känsla av ledsnad jag upplevde (som en vän nu upplever) kan beskrivas som en slags kärlekens anomi: en avtagande tro på framtiden som en punkt att ge mening i nuet.


Jag läste nyss i en bok (Igelkottens elegans) att utan en bild av vår framtid kan vi inte heller skapa oss en meningsfull nutid. Nutiden har som funktion att inte bara njuta av utan även bygga fundament för vår framtid. Anomin kan förstås som en stark oro förknippad med självständighet - när det är kopplat till otrygghet blir det utan tvekan svårare att projicera en bild av sin framtid. Precis denna sortens anomi är enligt sociologerna Boltanski och Chiapello (2007) en framträdande karaktäristik i en ny slags arbetsmarknad. I arbetslivet kan vi se strukturella förändringar som skildrar en väg mot en globaliserad och individualiserad arbetsmarknad där kraven på en flexibel, välutbildad arbetsstyrka har ökat. Vi kan se en process mot ett arbetsliv med korttidsanställningar, frilansuppdrag, projektanställningar, lägre löner och svårigheter att skilja arbete från fritid. Boltanski & Chiapello (2007) hävdar att dagens kapitalism, förstås som möjligheten att erhålla kapital genom ekonomisk investering, är vid god hälsa. Samhällen däremot, är i sämre skick. I samtliga OECD-länderna ökar arbetslösheten. En nedgång i lön är uppenbar, liksom en försämring av levnadsförhållandena. Detta drabbar först och främst de arbetslösa och det ökande antalet deltidsarbetande, men en klar ökning av känslor av otrygghet är nu uppenbart för alla som hotas med förlusten av arbete.


Häri ligger min koppling till s.k "öppna förhållanden". Det jag finner intressant är hur Boltanski & Chiapello definierar uppkomsten av nya former av förtryck genom vad de kallar "imposed autonomy". Människor förväntas ge sig själva till sitt arbete, vilket instrumentaliserar dem i deras mest specifikt mänskliga dimension. Kapitalismen har approprierat begreppet "autonomi" och presenterar den inte som ett val men som om det krävdes av människor. Säkerhet och trygga anställningar i arbetslivet kan sägas ha blivit utbytt mot autonomi, till den punkt där det ofta är påtvingat och därför svårt att jämställa med frihet. Därför, när en man erbjuder mig "rätten" att vara med andra, inser han inte att han sätter sig i en position där han anser sig äga min sexualitet tillräckligt mycket för att kunna "ge" mig den. I linje med Boltanski & Chiapellos argumentation kan detta förstås som ett nytt sätt att utöva förtryck. Jag menar med hela mitt hjärta att äkta frihet förutsätter viss sorts trygghet, i arbetslivet som i kärlekslivet. Och häri ligger grunden för min skarpaste kritik av öppna förhållanden: att beskriva dessa arbets-/kärleksvillkor som "fria" menar jag kan ses som en ideologisk formation vilken fungerar som ett sätt att utöva makt, presenterad som autonomi eller frihet:

Liberalismen är beroende av hittills okänd bestämning av subjekten för maktutövandet som aktiva i sin egen styrning (...) Den är beroende av existensen av fria individer, och den försöker gestalta och reglera denna frihet i en social form (...) (Rose 1993:49).

Vad tycker ni? Skäll på mig, håll inte med mig, håll med mig, nyansera om ni vill. Men som feminist och vänsterorienterad har jag fått nog av att så få kritiserar villkoren på mer grundläggande sätt.


Källor:
Boltanski, Luc & Chiapello, Eve (2007) The new spirit of capitalism. New York; Verso

Rose, Nicholas (1993) Politisk styrning, auktoritet och expertis i den avancerade liberalismen‖. In Hultqvist, Kenneth & Peterson, Kenneth (1995) Foucault. Stockholm; HLS Förlag.

Uppdatering: Martin Halldin på Vi som aldrig sa sexist svarar på detta inlägg här!

Uppdatering 2: Lisa Magnusson tar även upp denna text en krönika om äktenskapet, vilket jag blev något förvånad över men naturligtvis inte borde blivit. Jag svarar möjligen lite senare här, men känner lite att diskussionen blir intressantare ju mer den sprider sig hellre än att jag riskerar gå för mycket i försvar eller upprepa mig.

Historien om morfarn

Jag hörde en historia i sommar som stannade i mig. När min väns mormor dog sörjde hennes morfar ordlöst. Bara någon månad innan hade hans barnbarn fötts, en liten flicka. Varje gång hennes familj hälsade på morfarn tog han det lilla spädbarnet, satte sig i sin fåtölj och höll henne. Ljudlöst kunde tårarna trilla ned för hans kinder. Jag fick se ett foto där han höll flickan. Hans ansikte var slappt och uttryckslöst av sorg. Flickan visade sig vara en väldigt snällt spädbarn, hon grät sällan och somnade alltid i sin morfars famn.

Idag är hon tio år och hälsar fortfarande på sin morfar. Då blir hon liten igen, drar sina nu långa ben under sig och sitter i hans famn, tysta tillsammans som när hon tog honom genom sorgen.

Tid att vila i några bilder

Det var mitt livs första semester. Jag minns att jag tittade ut mot järnvägen från syrrans altan och kände hur vågor av tacksamhet och lättnad rullade genom mig för att jag inte längre behöver söka de förnedrande sommarjobben; överhettade caféer med elaka chefer, ändlösa dagar bakom en kassa, de fulla gästerna på puben och deras händer. Tacksamheten är nästan lika stark som den jag då hade inför att faktiskt ha ett jobb.

Jag tänkte mig den äventyrlig. Jag skulle göra saker, resa dit jag inte varit än. Till min samtidiga lätta besvikelse och glädje blev det inte så. Den blev en månad lång tid att slappna av. Tid att bara vila. Kanske behövde jag det. Ändå önskar jag någonstans att jag hade gjort den där resan till dit jag ännu inte varit.

En annan gång.

Pappa

Min pappa är min arbetarklassbakgrund förkroppsligad. Han finns där i kött och blod. Mitt pappakomplex är enormt. Pappa har aldrig kunnat göra fel. Pappa har aldrig gjort mig illa. Fram tills nu. Pappa är alkoholist. Det är en etikett jag nyligen satt på honom. Alla etiketter har tidigare liksom runnit av honom. När han bodde i husvagn bodde han just i husvagn, han blev aldrig "hemlös". Först när jag såg UR-dokumentärserien "Hemlös" som följde ett gäng olika hemlösa, bland annat ett gäng i Sollentuna just boende i husvagn gjorde jag kopplingen till min pappa. Att serien hette hemlös. Etiketten alkholist gör ont. Ungefär som mammas cancer. Det är en hemsk hemsk sjukdom som jag just nu inte har några verktyg för att hantera. Livets jävligheter kommer i portioner, lagoma att kunna hantera. Just nu tänker jag att jag ska våga säga till pappa att jag inte vill prata med honom när han ringer full kl 10 på morgonen. Denna önskan har jag just formulerat för mig. Och jag vet hur mycket den kommer att såra honom. Jag vet också att det är en väg till hans räddning, att jag formulerar detta. Inte för att jag kan ställa allt till rätta. Men att formulera mina egna känslor inför hans sjukdom är en tjänst jag måste göra mig själv.

Det var bara det.

Flytten och kärleken - ett drama i en akt.

Vaknar i min nya lägenhet och känner stark lycka. Jag har fått tag på drömlägenheten. Stora, vackra rum med högt i tak. Ett charmigt kök fullt med praktiska luckor. Stuckatur och dubbeldörr, innanför citykärnan. Jag är så mycket Madde här som man kan bli när jag glider genom mina rum.

Att flytta är visserligen alltid en pärs, men jag undrar om inte denna tog priset. Jag rekryterade först min bror att hjälpa mig. Han fick ryggskott och drog till Rhodos i stället. Ena av mina BFF började jobba och kunde inte komma. Syrran var i Spanien. I panik fick jag därför be människor jag egentligen inte känt speciellt länge om hjälp, samt E... som alla sa ja.

Så dagen börjar med att konstatera att min ena flytthjälp är så bakis att hon knappt kan gå. Det var iofs rätt kul, men sedan upptäcker vi att bilen inte fungerar. Paniken börjar krypa på när jag inser att ingen annan bil går att frambringa. Tjejen på macken menar att alla hyrbilar i stan verkar bokade. Precis när jag är på väg att ringa pappa bara för att gråta som det barn jag kände mig som kommer hon tillbaka: hon har fixat en lastbil, ringt runt och bokat om. Vi kan flytta! Dyrare än vad jag planerat, men det är oväsentligt. Åker och hämtar lastbilen, bärandet av pinaler kan börja. Då hörs en knall. Gudarna har bestämt sig för att skämta med mig aprilo - under hela flytten spöregnar det, blixtrar lyser upp den grå himlen. Åskan slår ut halva stans strömförsörjning. Vi kan för några paniska ögonblick inte komma in på innergården som idiotiskt nog endast öppnar sig med portkod, tills någon kommer och öppnar.

Så denna flytt innehöll därmed:
- en ickesamarbetsvillig bil
- en gravt bakfull flytthjälp
- en glad men tillika bakfull flytthjälp
- en BFF
- en tystlåten, vacker man
- ett krossat hjärta
- ett åskoväder
- en sabla massa tur

Nu lever jag bland kartonger och berg med tidningspapper. Men när jag vaknar känner jag främst inte lycka pga att min lägenhet är vacker, inte ens pga att den är min- 2ahandsstressen är slut - utan främst för att det finns människor som finns där när man behöver. Jag är så beroende. Och det är alldeles underbart.

Tack!

Nu ska jag köpa en blomsterkvast till tjejen på macken som räddade min flytt.

So shoot me Svenskt Näringsliv

Igår blossade debatten kring Svenskt näringsliv och dess syn på konstnärliga och humanistiska utbildningar upp. Jag har som de flesta andra (journalister) inte läst rapporten, så dessa funderingar ska förstås ur kontexten av vad jag läst om debatten och dess ramar.

Som en av dem som läst fristående kurser i samhällsvetenskap och humaniora träffade naturligtvis debatten rätt i solar plexus. Jag var medveten om det karriäridiotiska i att välja en sådan examen, och levde också något år i svår otrygghet vad gällde anställningar. Men jag hade ett mål i sikte - drömjobbet - och efter en del nej fick jag ja. Trots detta kommer jag aldrig bidra till att stärka Sveriges konkurrenskraft vad gäller exportkraften i världen. Mina ambitioner var större än så.

Samma dag som uttalandena från SN bildades gruppen "Jag bidrar till samhällsnyttan - oavsett vad Svenskt Näringsliv säger" på facebook. Jag gillade, men ångrade mig i samma sekund. Jag hade hoppats på ett ifrågasättande av begreppet "samhällsnytta" och dess kolonialisering av ett gäng pajasar på SN - istället såg jag ett accepterande av deras definition, med tillägget att man vill tillhöra denna definition. Jag också! Jag bidrar också till tillväxt! Därför ogillade jag lika snabbt.

För vad jag upprörs av, och säkert flera med mig, är en slags kapitalistisk bolsjevism som präglar samtalstonen från näringslivet. Känner du dig konstnärlig lilla vän? Tyvärr, då bidrar du inte till samhällsnyttan så som vi tagit makten att definiera den. Ditt liv och dina aspirationer med det är inte viktiga för det här samhället. Dina intressen borde vara underordnade statens vilja. Man blir anarka för mindre.

Andra är mer konspirationsteoretiska. SN vill inte ha kritiskt tänkande människor. En vän till mig som bor i Chicago menar att de konservativa i USA är "hell bent" på att slopa alla anslag till humanistiska utbildningar med klarspråk om det ideologiska syftet; stoppa all utbildning som de anser är "vänstervriden" (läs exempelvis här).



Det handlar inte om att jag inte hoppas på något sätt kunna bidra till det samhälle jag tillhör. Jag vill bidra till kunskapsutvecklingen och utbildning. Men där man accepterar en grupps definition av samhällsnytta kan man inte annat än ängsligt spegla sig i denna definition och undra om man räcker till. Vad jag önskade av debatten var en strid om värderingarna. Istället för att låta Svenskt Näringsliv ta positionen som dem som sitter med förståelsen av hur "samhällsnytta" ska gå till och istället ställa frågorna till dem: Hur tänker ni anställa och ge vidareutbildning till dessa människor som skaffar sig dessa utbildningar? Hur tänker ni implementera en långsiktigare förståelse av kunskap, bildning och samhällsnytta i er verksamhet? Hur kan ni bidra till ett hållbarare samhälle? Vilket samhällsnytta bidrar ni med, utifrån ett perspektiv kring hållbarhet och bildning?

Jag provocerad av hur vi ger makt till liknande organisationer genom att ta försvarsställningar. Därför avslutar jag med att citera Rasmus Fleischers tweet från igår:

Att försvara humaniora mot angrepp från Svenskt Näringsliv = irrväg. Kompromisslös attack mot arbetslinjen = rätt väg.

Uppdatering: Rodeo_Const säger det än bättre!

Skönhet och attraktivitet - qu'est-ce que c'est?

”I helgen attraherades jag av en ful kille” skrev jag på Twitter idag, ”och har sedan dess kontemplerat över meningen av attraktion”. Inte förrän jag fick svaret ”borde du inte också fundera på begreppet ful?” som jag insåg det löjliga i min tweet. För självklart borde jag det. Vad menade jag med att killen jag attraherades av var ful? Ful enligt vilken skala av skönhet? Ful enligt vems ideal?

Det finns en hård sida inom mig som svarar: det är enklare än att skönheten sitter i betraktarens öga. Hur mycket vi än förstår den sociala, rumsliga och tidsliga konstruktionen av skönhet sitter förståelsen av den ideala skönheten djupare i oss än bara på huden. Kanske skulle Bourdieus habitusbegrepp kunna användas här. Vi vet att vissa ”objektivt” är vackra, andra inte. Dessa människor behandlas bättre än andra genom deras liv. Vi vet att även om det finns de som inte håller med oss i våra åsikter om skönhet, kan vi inte bara enkelt vifta bort en hegemonisk skönhetsförståelse genom att hävda dess beroende av enskilda personer. Så vad var det som gjorde killen jag träffade ful, och hur relaterar det till något mer än bara mina egna åsikter?

Låt oss kalla honom Wes. Wes är amerikan, kommer från ett intellektuellt, judiskt medelklasshem i en medelstor stad i staten New York. Wes studerade socialantropologi och har påbörjat sin tredje år som phd i urban teori. Han sportar ett skägg och glasögon som för tankarna till Trotskij. Hans långa och gängliga kropp med för stora händer och fötter får honom att se mycket ung ut, som om han fortfarande inte lämnat puberteten. Han bär rutiga skjortor som avslöjar en något underlig, fyrkantig kroppsform. Wes mun är mycket röd och något för stor för hans ansikte. Han skrattar ofta.

Det första som får mig att börja fästa uppmärksamheten vid honom är att han säger något smart. Genom en referens till Jonathans Swifts ”Ett anspråklöst förslag” lyckas han skämta på ett sätt som borde vara pretentiöst men blir endast endast otvunget. Jag märker att jag lyssnar intensivt på hans berättelser om de fältstudier han gjort i Mexico city. Han är intelligent, han har intelligent humor. Mest av allt verkar han inte berätta något eller göra något för att få andras gillande. Jag såg honom på dansgolvet och fascinerades av hur annorlunda han var, hur cool han lyckades vara i sin egenhet. Han intresserar sig för andras arbeten, parerar vackert andras sätt att framhäva sina berättelser på ett sätt som avslöjar deras vilja till godkännande. När vi andra går hem går han vidare. Han har sömnproblem och går runt i staden på nätterna istället för att sova. Han verkar obekymrad. Jag tittade en stund efter honom och insåg att jag tyckte han var intressant. Jag ville veta mer om honom.

Dagen efteråt befann vi oss på samma plenariediskussion och han satt två rader snett framför mig. Jag ser att han börjar gå igenom foton han tagit kvällen innan och raderar dem han inte tyckte blev bra, eller inte ville ha kvar av någon anledning. Han har tagit ett foto av mig och raderar det inte. Jag blir glad. Då inser jag att jag är attraherad av Wes.


Så attraktion för mig betyder alltså intresse? En människa som är genuint intressant. Som verkar inte behöva någons gillande eller godkännande. Som ler och skrattar ändå. Som är intelligent och har en smakfull humor. Kan Wes då vara ful? Det är uppenbart att han aldrig skulle passa in i någon slags idealbild av skönhet. Men ändå? Wes har vackra händer. Han har vacker, solbränd hy. Han har vackert hår och jämna tänder. Han ser ung och frisk och stark ut. Ändå vet jag att han är ful.

Skönheten är en så passiv egenskap. Att vara attraktiv är något helt annat, något som beror på personen, dennes karaktär. Jag skulle vilja att människor attraherades av mig för att de fann mig intressant. Vad gäller män är det likadant. Att någon vill ha en för att man har bröst och fitta är så tomt och intetsägande. Det utelämnar min person. Det utelämnar mig. Jag har legat med män bara för att de var vackra. Kände de sig lika passiviserade så som jag kan känna mig ibland?

Det borde finnas gym för personligheten.

(Så vad hände med Wes? Han är tillbaka i USA. Innan han åkte följde han med mig hem, vi satt och spelade musik till kl tre (Palpitation, My little pony). Pratade skit. Innan han gick försökte han kyssa mig godnatt, men han var antingen för blyg eller för full, för kyssen hamnade någonstans vid min mungipa. Hans andedräkt luktade starkt av alkohol och egenrullade cigaretter.)

Tyngden och lättheten revisited

För ungefär ett år sedan skrev jag ett inlägg om min väns förhållande till en kille med depression. Inlägget fick många fina reaktioner, varför det nästan tar emot att skriva om det igen. För det gick, naturligtvis, åt helvete. Min vän har först nu, efter månader av telefontrakasserier, nedlåtande kommentarer och en egen djup depression kunnat bryta relationen och komma tillbaka på fötter. Det som började med en ledsen människa slutade med två ledsna människor och en bruten relation. Min vän har liknat det vid att tvingas att kapa sin egen arm, så svårt upplevde hon det. För känslorna är ju där och är så starka. Men för att överleva var hon tvungen.

Depression smittar. Jag önskar att det inte var så. Men den finaste människan i världen, som man förälskat sig i, kan innebära en biljett till sjukdomen. Tabletter och återkommande besök hos psykolog. Flera månader av oförmåga att kunna ta sig ur känslan av meningslöshet. Jag visste att han mådde dåligt. Ändå kom de destruktiva tankarna: Har jag gjort något fel? Sagt något fel? och det som var uttryck för sjukdomen blev istället bekräftelser på hur hans känslor inte var lika starka som mina. Och alla idiotiska tankar kring hur om han bara var med mig kunde han kanske bli frisk? Han menar ju att han mår bra när han är med mig. Så blir sjukdomen mitt personliga misslyckande. Och oron. Hur man vill vara där jämt och därför förvandlas till ett plåster istället för en likvärdig människa.

Och hur man kan träffa andra och de berättar för en att man är underbar, och allt man kan tänka på är honom. Jag och min vän talar om hur det svåra kan undvikas. Jag vill inte upprepa hennes helvete. Kanske förstår jag först nu hur svårt hon har haft det. För allt jag egentligen vill är att vara med och för honom.

Hur ska jag förstå att det viktigaste är jag och min hälsa, när jag har svårt att känna att man inte själv är nog för att kunna känna sig fast i tillvaron? När en dag spenderad utan dem man älskar är en meningslös dag?

Butler

Som en av dem som bevistade Judith Butlers föreläsning i Stockholm i tisdags måste jag reagera och avreagera mig efter denna stora händelse. Butler ja. Som jag har bråkat med henne. Jag har raljerat över tron på att subversiva handlingar förflyttar positionerna och ändrar de "viktiga"maktstrukturerna grundade i klass. Det löjliga i att erkännande (recognition) utan omfördelning skulle utgöra grund för politisk förändring (läs: identitetspolitik). Och hade vi just inte lärt oss att det var genom kvinnokoalitioner, att kvinnor talade ur levda erfarenheter som det politiska faktiskt förändrades? Butler kom att rasera min och många med migs anspråksgrund för krav. Och vaddå heterosexuell matris? Matris fick vi lära oss på genusvetenskapen, var en term som användes hos tandläkare, där man stöper en form åt tanden vid lagning. Om matrisen var fel skulle lagningen börja att läcka fyllningsmaterial. Att försöka förstå denna radikalitet, att genus föregår kön vilket blir synligt genom den obligatoriska heterosexualiteten, var för invecklat för mig när jag först läste Butler. Idag inser jag att jag inte fattade ett skit.

I sammanhanget, Butler slog igenom, mitt under den svenska 1990-talets konsensufeminism, som krävde en stategisk essentialism av kategorin kvinnan, så som också beskrivs i Fokusartikeln. Radikaliteten låg i (post-) tiden, och rösterna för den queera förståelsen av kön vred om debatten. När Butler får frågan i Kulturnyheternas intervju om hon anser sig själv vara radikal, svarar hon, förutom att hon ogillar etiketteringen att I don't think I am radical, Im just a vector for certain kinds of actions and motives engaging politically that sometimes have radical effects and sometimes don't.

Intelligens och ödmjukhet är sannerligen intimt sammankopplade. Så okej, Butler raserade vår (vita, heterosexuella) älskade kategori kvinna i det som vi kallar kvinnorörelsen. Och för det är jag både henne evigt tacksam och utmanad. Men ni anar inte hur mycket jag kämpat för att försöka få tillbaka min kategori kvinna. Jag försökte via Iris Marion Young som använder Sartres begrepp om serialitet. Att kanske, kanske, kanske, kan vi vara eniga under vissa omständigheter? Eller kanske handlar det bara om strategisk essentialism, alltid? Butler medger i ovan intervju att hon då, med Gender Trouble's fokus på individuella subversiva handlingar, förbisåg koalitioner och kollektiva handlingars betydelse. Och det håller jag med henne om.

Trots idoga försök att få ett grepp om vad Butler egentligen håller på med nu, liksom är det war eller är det gender? Så tycker jag hennes stringens eller hur man säger, att hon är följbar, går att identifiera. Föreläsningens titel var Precarious Life: The Obligations of Proximity och kretsade kring moraliska förpliktelser gentemot andra. Linjen hon driver är fortfarande att peka på det ramverk, den struktur som skapar urskiljbara och nästintill osynliga människor. Människor som inte är sörjbara, menar Butler. När jag häromdagen såg färdigt den prisbelönta HBO-serien Angels in America som behandlar 1980-talets aids-epidemi i USA tänkte jag just på förskjutningen av de sörjbara. Afrikas aidssmittade har inte nått samma mourn-status som de vita bögarna i 1980-talets USA. Och nyckelordet är självklart Precarious. Det sårbara, utsattheten och många gånger det rent kroppsliga. Butler talade om det mänskliga, en människa som behöver "shelter och food". Vi kommer inte undan detta. SvD-artikeln menar också att det centrala i Butlers etik just är det mänskliga beroendet av andra.

I samma intervju som jag ovan länkar till säger Butler:

The social constitition of life is primary, and we could not even think of ourselves as individuals outside of these relations to others.


Beroendet ja.
Omöjligheten i att vara människa med kropp och mänskliga behov i ett kapitalistiskt samhälle. Jag tror att det är där all vår kraft bör ligga, erkänna detta beroende, vi kommer aldrig att vara vårt marknadsvärde, så som Nina Björk här och mången annanstans har betonat och tryckt på vår biologiska materialitet. Vi är i grunden relationella varelser, levandes i ett system  och kultur där individerna ses som frikopplade från varandra.  Att Butler riktar sin blick mot det grymma i detta förnekande av vår mänsklighet betyder mycket för mig, som antagligen lärt sig ett och annat på vägen och äntligen slutit fred med sin Butler.

How do you call your lover boy? Dirty Dancing som skildring av efterlängtad jämlikhet

I kväll, i denna kanal av allsköns folk som droppar 140 tecken i en ständigt rullande feed, yttrades en undran kring varför så många tjejer älskar filmen Dirty Dancing. Som långvarigt fan av filmen replikerade jag något surt om hur jag blir lite mer feminazi än vanligt när jag hör män yttra denna åsikt, eftersom det så att säga inte är första gången jag hör den. Jag beslöt mig då för att skriva ett inlägg om hur man kan förstå att denna filmpärla lyckats fånga så många kvinnors hjärta, en liten kärleksförklaring jag hoppas kunna fånga in dessa känslor på ett sätt som inte bara representerar mig själv, även om denna text självklart i slutändan endast blir ett referat av mina åsikter i frågan.

Dirty dancing förstås ofta som den ultimata "tjejfilmen". Därmed har den också utstått en hel del smälek från män i min bekantskapskrets, enligt logiken "vad tjejer gillar är mindre värt och därför legitimt att håna". Filmen skildrar den framväxande kärleken mellan Baby, den unga medelklasstjejen som åker med sin familj till sommarpensionat, och Johnny, dansläraren som anställts för att roa gästerna och ge dem lektioner i dans.

Filmen är en perfekt skildring av övergången mellan barndom och vuxendom. Babys utveckling från småtöntig pappas flicka till vuxen kvinna skildras genom hennes emotionella utveckling från oskuldsfull till insiktsfull. Hennes initiära underordnade position gentemot den äldre och hundra gånger häftigare Johnny byts ut mot en gripande jämlikhet i takt med att deras relation utvecklas och tittaren får större insikt i vem Johnny är. Framförallt får man insikt i den utsatthet han upplever vilken är relaterad till hans klasstillhörighet,inför pensionatets chef, vilken hotar att sparka honom, samt inför de rika äldre kvinnor som behandlar honom, explicit, som en prostituerad. Baby frigör sig från sin fars stänga överinseende i en hjärtekrossande scen där hon förklarar sin kärlek, men att hon är djupt besviken på hur han behandlar människor olika beroende på deras bakgrund och klasstillhörighet. Varje flicka som ser den scenen gråter inför sina egna kärlekar inför sina fäder, den viktigaste relationen till en man som varit tvungen att brytas i en frigörelseprocess. Samtidigt visar det sig att Baby's systers pojkvän, den perfekte collegekillen och framtida läkaren, är ett outhärdligt svin som utnyttjar och ljuger för att flytta fram sina positioner.

Därför också mitt tidigare uttryck av lätt ilska vid mäns uttalanden om att de inte förstår filmen. Man kan inte låta bli att känna att det har att göra med att de inte levt som kvinnor i en långt ifrån jämlik värld, sexuellt eller ekonomiskt. Min tolkning av varför män inte i högre grad identifierar sig med Johnny handlar då tyvärr om ett avstånd till honom som dansare (=bög), sexuellt utsatt i en position mot en kvinna med högre ekonomiskt och socialt kapital (=looser) och dessutom djupt förälskad och engagerad i Baby, återigen en relation till en kvinna där klasskillnaderna slätar ut den högre maktposition han skulle egentligen åtnjuta i egenskap av man och äldre. Baby utvecklas också i deras relation, sexuellt och personligt, till en fullfjädrat vuxen människa, stolt och oberoende, t.o.m. av Johnny. Det är en av alldeles för få filmer där kärlek skildrats på ett sätt som inte är begränsande eller nedlåtande, och jag tror att det finns en längtan efter sådana skildringar hos många (unga) kvinnor.

Jag är medveten om att denna text inte till fullo kunnat rama in hela denna films behållning, men förhoppningsvis har den fångat in något av hur man kan förstå den som en viktig film för många tjejer. Och jag menar, hur kan en film med så underbart soundtrack bli annat än älskad...?

But I want you the right way baby

Den viljande kvinnan

Jag har funderat över den kvinnliga heterosexualiteten, eller närmare kvinnors sexualitet och vilja. Jag har döpt tankarna "den viljande kvinnan", istället för den passiva bilden av den "villiga kvinnan" som närmast för tankarna till någon som särar på benen. Vad jag tänker på är istället kvinnan som vill och som aktivt söker njutningen gentemot sina män. Hur de bryter mot något och hur detta fortfarande kan vara en brytning vilket gör mig ledsen. Jag har sammanställt mina tankar genom några exempel ut två böcker som betytt mycket för mig; Sara Lidmans Jernkronan ur hennes epos Jernbanan samt Alice Walkers Purpurfärgen.

I Jernkronan har Anna-Stavas man Didrik häktats och förts ned med den järnbana han så länge kämpat för att få till socknen för att fängslas på Långholmen. På väg i den illaluktande vagnen mot Stockholm tillsammans med andra häktade minns han ett talesätt från sin bygd

Häst och karl - det är karl det! Men ko och qweijn - det är bara ko

och trots skammen i att fängslas, anklagad för att stulit pengar ur nödkassan för bygdens fattiga, nog stämde ändå detta bondstäv! hur förnedrad han än blev så hade han något mellan benen som var häst. Han var ändå karl! Och Dikdrik tänker på Anna-Stava, oroas över att hon skulle komma att "förstå" honom? En massa släkt skulle förtala honom inför henne, det tvivlade han inte på. Men om hon skulle släta ut skillnaden mellan dem?

Det skulle vara döden för hästen, tänker Didrik.

Anna-Stava är mild och god, gudfruktig. I de tidigare böckerna förstår man att hon är åtrådd och jagad av allsköns karl i socknen, men det är endast Didrik hon vill ha. Och Didrik älskar Anna-Stava för hon är så fin, så älskelig att! Anna-Stava har en syster, Ida, som är hennes motbild. Fulast i syskonskaran, änka efter en svag man, hemmansägare i byxor och med fast grepp om tömmarna på hästvagnen. När Anna-Stava och hennes familj svälter kommer den rika Ida och delar med sig, hon pratar om hur hon hon börjat tänka om mannen.

Karlar. Dem hava en jämmerlig natursart. Int nog med att dem måste vara svartsjuk på varann - som hingst och tupp och tjur och bock. Dem hava det som är värre: dem vara avundsjuk på queijna. Karln tål int att hon känner mer. Att hela jorden är som ett enda himmelens moln... Medan karln (...) så fort han slinter mot hälleberget är allt över för stackarn och han blir elak.

Ida talar om sin förra man:

n'Sigfrid var int dum. I början hade han varit stolt och lycklig över att kunna göra henne så lycklig, sa Ida. Men han tröttnade. Han började se ut som de där utlegade hustrurna, blek och tärd och nyttjad. Som om han vore underställd de äktenskapliga plikter som de flesta kärlingar klagar över.

Ida fortsätter att berätta hur hon tog hand om mannen, gräddade våfflor och kokade hjortron och "bar 'an runt golvet". Men han iddes int leva. "Han hade velat ha nån stängel som han skulle ha varit tvungen att krusa i veckor för att få lägga kinden åt till", avslutar Ida bittert. Hon sörjer sin man och sin vilja som inte fick finnas till. Hur hon som viljande tog hästen av mannen. Anna-Stava, vars man hade slitit deras barn från henne när de ammade för att "göra de äktenskapliga plikterna" skämdes över sin syster. Hon frågar varför Ida gör narr av mannen. "Varför tror du att det är lättare för karlen att bli ratad än det är för queijna?"

Ida får mig att tänka på Sofia i Purpurfärgen, flickan som gifter sig med Mister A's son Harpo. Sofia är stor och frisk och stark. När hon kommer tillsammans med Harpo till Mister A, höggravid och glad, hånar Mister A henne för att vara slampig. Hon reser sig bara upp och förklarar sitt oberoende. Hon är stolt. Sofias och Harpo's äktenskap liknar inte Mister A's och Celies. Celie ville inte gifta sig, varje natt tvingas hon till de äktenskapliga plikterna, Mister A slår henne och har henne endast som piga. Sofia däremot, älskar Harpo. Deras liv är fyllt av glädje. De jobbar hårt och Sofia är stark om armarna. Harpo tar han om deras bebis och "ger den en kyss och killar den under hakan".

Så börjar Harpo undra varför Sofia inte vill lyda honom. Varför hon inte är som Celie. Celie ger honom rådet att slå Sofia. "Fruar är som barn", säger Mister A. "Man måste visa dem vem som bestämmer. Det bästa sättet är ett rejält kok stryk". Harpo försöker slå Sofia men dyker upp med ett blåöga själv. Han fortsätter försöka slå Sofia. Så kommer Sofia en dag och hälsar på Celie på verandan. Hon pratar om Harpo och henne. Hon berättar att hon varit tvungen att slåss hela sitt liv, mot sin pappa, sina bröder, sina kusiner. Hon vill inte behöva slåss med sin man.



Harpo börjar äta som en galning. Han försöker bli lika tjock som Sofia. En dag gråter han på verandan framför Celie. "Jag vill att hon ska göra som jag säger. Som du med farsan" säger Harpo. Celie talar med Sofia.

Jag börjar lessna på Harpo, säger hon. De enda han tänker på sen vi gifte oss är hur han ska få mig att lyda. Det är inte en fru han vill ha, det är en hund (...) Jag tycker inte om att ligga med honom längre, säger hon. Förr blev jag alldeles ifrån mig bara han rörde vid mig. Men nu vill jag bara vara ifred. När han lägger sig ovanpå mig, tänker jag på att det är så där han jämt vill ha de (...) Förut gilla jag de där. Jag bruka jaga hem honom från fältet. Å bli alldeles het bara av att titta på honom när han stoppa ungarna i säng. Men inte nu längre.

Sofia fortsätter:

Det värsta, vet du vad de är? säger hon. Det värsta är att jag inte tror han märker nåt. Han lägger sig ovanpå och har det bra ändå. Utan att bry sig om vad jag tänker. Å känner. Det är bara han (...) Hon fnyser. Jag skulle kunna döda honom bara för de.

Jag tänker på Ida som bar sin man över golvet och Sofia som jagade sin man hem från fältet, och hur vi inte kan mötas ibland. Hur viljan att vara fri och viljandet i sig dödade hästen? för att hästen behövde ofriheten för att finnas?

Och hur vi ratas på olika sätt men att det gör lika ont.

Och hur det fortfarande kan kännas nödvändigt att dölja viljandet och maskera den så att viljan blev hans. För att inte vara... ja vad är det man inte får vara? Ko och Queijn?

Får jag

Jag tror det händer något med mig, det som kallas att bli kär.

och jag satte mig ned att försöka skriva om det, men insåg att det inte skulle bli någon text. Inte för att jag inte kunde, utan för att jag inte ville.

Som om jag ville ha det för mig själv? Något som inte kan delas?

En dag var det bara som att jag blev rädd om livet. En plötslig, nästan oförklarlig oförmåga att gå ned i den mörka korridoren till tvättstugan själv. Hopptävlingen jag sett fram emot med en nästan trotsig längtan, helt plötsligt blev jag rädd. Om något skulle hända, allt jag skulle missa och förlora?

Hur var det här riktigt tänkt, du E? Vars riktigt kom du ifrån?