Man vill bli älskad för det man inte äger

M säger
jag är äldre än du, ändå känns det inte så
Anna T säger
Men det är väl bara ett år..
M säger
du sitter alltid på tronen
Anna T säger
Lägg av..
Det är ingen kamp.
M säger
sant
Anna T säger
Det är inte ovanligt att killar försöker tävla med mig...
och att de känner sig sämre. Det gör mig galen.
M säger
ha ha
du är väl så dominant?
Anna T säger
Herregud, är jag det? Jag har alltid sett det som att det handlar om deras självkänsla.
M säger
men du är ju superintellektuell
thats why
Anna T säger
Min förra kille tyckte just det - att jag var mer intellektuell - det var inte sant. Jag fattade inte varför det blev en tävling.
M säger
vänta
måste byta dator
så
Anna T säger
Salut!
M säger
you were saying..
Anna T säger
att jag inte vill vara "bättre" än de killar jag träffar - eller är det! ändå verkar de uppleva någon slags tävlingssituation.. där jag vinner.
skit.
M säger
de kanske upplever att du hävdar dig
Anna T säger
Ja, det är möjligt.
Det är inte min mening.
Men kanske gör jag det, omedvetet? ett barndomstrauma där jag bestämde mig för att vara lika bra som killarna.
eller så finns det någon slags sjuk kvarvarande föreställning om att tjejer alltid ska ödmjuka sig lite gentemot killar, och gör de inte det så anses de hävda sig?

Mama I luv U (men jag kan inte shoppa kläder med dig)

Mamma hälsade på förra veckan på min födelsedag, vi firade med rysk champagne och italiensk restaurang. Hon hade tagit med bilder från sin ungdom för att jag bett om det och tillsammans fnissade vi åt roliga bilder av hennes kompisar och släkt. På några av bilderna hade hon klistrat in träffande rubriker från dagstidningar. "Växer så det knakar. Behöver mackor. Storväxt med svank?" löd de inklistrade orden över ett foto av hennes dåvarande pojkvän med bar överkropp. Ett annat foto avslöjade att min moster hade haft en flirt med en holländare när hon var på Mallorca trots att hon då var tillsammans med den man som nu är min morbror. "Då vart det kris!" garvade mamma. Vi hade himla mysigt.

Det fina med att bli äldre är att man tillåter sig ha en annan relation till sina föräldrar än den man hade som liten. Jag vill gärna umgås med mamma och pappa som de personer de är och inte främst som de funktioner de haft i mitt liv som mina vårdnadshavare. Det är så lätt att glömma att min mamma är en egen person med egna önskningar och strävanden som inte innefattar mig. En del av varför jag bad henne ta med sig fotoalbumet från hennes ungdom var att jag ville se mer av den personen som var henne utan mig.

Men det går inte heller så lätt att bara kliva ur rollerna "förälder-barn", särskilt inte för föräldrar. Varje gång de hälsar på ska de ge mig "en slant" (vanligtvis 500kr), trots att jag har månadslön. Oftast tar jag emot den, för att slippa bråk. De verkar helt enkelt få lätt ångest av att inte få bidra till mitt välstånd. "Handla lite mat för det!" vädjar dem. Aldrig verkar min kyl vara nog fylld för mina föräldrar.

Det värsta är dock att gå till klädaffärer med min mamma. Varje gång föreslår hon mig plagg som inte är jag, ofta är dem rent ut sagt fula, och ibland har hårda ord fällts som "du har ju ingen smak!" från båda håll. Det har fått mig att fundera över betydelsen av yttre attribut för att skapa sig en bild av självet. Genom våra kläder försöker vi visa vilka vi är, och när mamma kommer med sina ofta allt för gulliga och feminina plagg som hon anser jag borde prova upplever jag ett behov av frigörelse och autonomi starkt nog att få mig att rysa. Då är jag 14 år igen. Samma sak händer när mamma rynkar på näsan inför mina ofta svarta, sobra plagg. Ryyys.

Ändå känner hon mig bäst av alla! Så när hon kommer med de gulliga plaggen, är det då en bild av mig som jag vet faktiskt skulle kunna vara jag hon erbjuder, en bild jag bara inte längre vill vara! Eller beror min irritation på att hon enbart utgår från sin egen smak och stil?

Jag misstänker ändå det sista, för nu har vi en liten konflikt om min lägenhet. Hon anser att jag behöver en bäddsoffa, vilket jag kan hålla med om, men lite visste jag att hon redan bestämt vilken soffa jag skulle ha! När jag menade att nej, just den soffan passar mig inte alls, kunde hon inte låta bli att utstöta en puff av besvikelse, ringa några timmar senare och be mig tänka på saken lite till. "Aaaarrgghhhhh!" ville jag svara men höll inne mitt 14-årsprimalskri och tackade nej igen, vänligt men bestämt.

Ändå är hon min viktigaste människa. Jag minns att jag läst i en serie av Åsa Grennvall, att hon önskade att hennes relation med hennes mamma kunde fungera bättre, men att hennes mamma endast verkade acceptera en relation ifall hon fick styra Åsas liv. Vilket naturligtvis är kränkande för en vuxen person.

Mamma, jag älskar dig och är väldigt tacksam. Vi får förlåta varandra för att vara en fjortis/ en mamma med svårt att släppa kontrollen.

Vad kan man säga om kärlek? Jag håller iaf med Zizek.

En liten replik till Roland PM

Jag håller med RPM! Låt oss prata om det! Låt oss prata om varför feminismen fortfarande behövs. Inte för att jag känner igen mig i denna beskrivning av feminismen. Men det är skribenten säkert medveten om. Hur han målar upp en bild som han sedan bränner, utan försök till reflektion kring den bildens tillförlitlighet.

Låt oss prata om makt, och vilken förståelse av makt denna text uppvisar. Jag förstår att vissa män bara vill vara ifred! De vill slippa ifrågasättas, slippa se sig själv som något annat än ett neutrum. Jag har en kollega som anser att feminismen inte borde finnas eftersom alla borde skriva under på premissen allas lika värde. Jag tror dock inte RPM har samma grund för sina påståenden. Jag tror han vill något annat - kanske att den del av makten om tolkningen som feminismen tillskansat sig (med all rätt) ska utfasas ur kampen om förståelsen. 

Låt oss därför prata om vem som skulle tjäna på att analysen av hur vårt kön omgärdar våra erfarenheter och möjligheter ifrågasätts? För att vi ofta kommer fram till att det lönar sig med penis i denna värld? Och därför behövs också politiken? Det kan inte vara en slump att denna text publicerades på den dag Sverige blev en demokrati i dess rätta bemärkelse.

Låt oss exempelvis prata om situationen för kvinnor i det område jag studerat sedan sedan min grundutbildning: konst- och kulturvärlden. Där kvinnors och mäns erfarenheter skiljer sig så mycket åt, vare sig man är verksam konstnär eller på annat sätt arbetande inom kulturinstitutioner, att om kön inte var del i analysen av den samma hade vi fått en svårt skev bild av dess förutsättningar. Vi hade inte förstått.

Låt oss prata om varför de värden av jämlikhet RPM själv verkar ge sken av att skriva under på inte hade kunnat utvecklas utan en historisk kvinnokamp. Låt oss därför prata, kanske ännu hellre, om humanism. Om vilket samhälle vi vill ha.

Men varför ta en diskussion där förutsättningarna har satts på en så låg nivå som texten i SvD sätter den? Låt oss istället prata om varför det behövs texter som denna på en av Sveriges största tidningar. Hur det kan vara möjligt att en intellektuell strömning som feminismen, en av de viktigaste under hela den moderna historien, kan bemötas av sån intellektuell ohederlighet? Låt oss riva upp det beslutet.

Uppdatering: Anna Laestadius Larsson sågar Roland PMs text elegant här.

Slökolla på tv

Igår slötittade jag på veckans avsnitt av Vem vet bäst? och fnissade åt programledaren Richard Olssons töntiga och därför rätt så skojiga repliker mellan utfrågningarna av deltagarna. Tävlande i sista avsnittet var två män och en kvinna, låt oss säga att de hette Lasse, Hasse och Victoria. Innan finalen ledde Victoria stort vilket hon ödmjukt förklarade berodde på att hon fått rätt frågor. Under finalen bollar Hasse och Lasse flera frågor till Victoria.

Så får hon en fråga om vilket ord som betyder väninna samtidigt betecknade prostituerad i antikens Grekland men kan inte svaret. "Det var Hetär" berättar Richard Olsson och fortsätter frejdigt: "Nu har du fått både frågor om prostituerade och lesbiska, det var spännande!" Victoria svarar inte, eftersom hon väl förstått skämtet och hur inte roligt det var. "Ja du fick ju frågan om Lesbos förut!" frejdar Richard Olsson vidare. Den korthåriga Victoria tycker fortfarande inte det är roligt. Hon stod där som ensam kvinna med Hasse och Lasse och får insinuationer av en tönt om lesbiska prostituerade.

Och jag kunde liksom inte låta bli att tänka att Gud om jag hade stått där! Då hade jag sagt till Richard att "Jaa du Richard det är ju lite som om du skulle stå här och få en massa frågor om anemiska töntar i tweed och blödande hemorrojder! Det vore liksom lika stort sammanträffande!" och lett stort.

Men det hade väl inte hänt kanske.

Längta lyckligt

Jag kan säga till min bästa vän att Jag saknar dig, jag längtar tills vi ses nästa gång! och känna glädje och sug i magen för jag vet att jag har henne. Och hennes reaktion är Jag MED och utropstecken i mängd för hon längtar också lyckligt.

Men inte till andra, där vågar jag knappt uttala det. Det får hållas inne för jag har dem inte och längtan kan bli klibbig av rädsla för förlust.

"Att du inte tog längtan ifrån mig nu när jag fått den!" tänkte Didrik lättat när han förstod att det inte var Anna-Stava som lagt lappen i hans ficka om att mötas.

Så längtan gör ont och är så sabla skön på samma gång. Glad är man att man har något att längta till.

Likgiltigheten

Jag föll tillfälligt ned i en grop, skrev bland mina anteckningar: den bästa känslan: känslan. Den värsta känslan: likgiltigheten. Ibland blir bara känslorna för mycket att hantera, att jag inget hellre önskar mig än likgiltighet. Men det är inte sant. Jag önskar mig aldrig, aldrig likgiltighet. För mig är allt ofta på allvar. Jag tänker att det är ett karaktärsdrag jag har. Kanske är det därför jag ibland känner mig som ett ufo när jag träffar nya människor, jag har svårt att hålla den där lättsamma distansen och skämta och var glad som ju är så uppskattad och nästintill förväntad umgängesform. Nej, det jag gör är att börja diskutera politik eller nåt annat allvarligt om världens händelser. Jag har aldrig sett mig som den känslomässiga, men jag har insett nu att det är exakt det jag är. Bara att jag oftast kanaliserar det känslomässiga via förnuftets rationalitet. Förnuftets rationalitet räcker en bra bit, men när det handlar om t.ex. kärlek GÅR det faktiskt inte alltid att förklara med sådana termer. Hej upptäckt.

Likgiltigheten iaf, min värsta mardröm. Jag ryser vid tanken av att vara som en död fisk i en strid ström av omvärld. Tänk att inte bry sig alls. Jag tänker att den största rädslan vi har är just att möta detta, det på något sätt "sanna" i känslan. Jag försöker att lära mig att lyfta på känsloblocket och framförallt: agera på känslan, ibland blir konsekvenserna outhärdliga, men oavsett dessa konsekvenser uppskattar jag något förbannat att jag inte är likgiltig.

Jag åkte till en östeuropeisk huvudstad själv över en långhelg nyss. För att komma ur den där gropen jag råkat falla i. Och vad fann jag om inte mer känsla. Mer allvar. Mer djup. Vilket på något outsägligt sätt puttade mig upp ur gropen. Jag får belöning för mitt stret att inte bli likgiltig. Jag gick ensam på gatorna, följde endast mitt eget begär. Mötte en helt ny stad. Läste och läste. Knausgårds min kamp del 2 berörde mig nåt så väldigt. Jag grät när jag läste förlossningsscenen. Och ni ska veta att jag inte har för vana att beröras så av böcker. Jag satt vid ett uråldrigt slott, på innergården och läste. Jag var tvungen att ta på mig solglasögonen då folk passerade, för jag ville jag låta tårarna strömma.

Och så alldeles i slutet av boken står en mening som är så sann:
"Likgiltigheten, det är en av de sju dödssynderna, egentligen den största av dem alla, eftersom det är den enda som är en kränkning av livet."

Hur jag rös när jag läste den meningen. Och hur jag blev så himla himla glad. Så, tillbaka på spåret. Nya gropar att falla i får komma som de vill, men jag tänker aldrig nånsin önska mig likgiltighet.

Jag satt igår på tuben och inandades den lustiga, omgivande doften av andedräkt. Det regnade stålgrå spik ute och människorna såg sammanbitna ut. På sätena bredvid mig satt en mamma och hennes dotter, de grälade om något. Dottern var en cirka sexårig knut av bestämdhet. Så lös hon upp och blev glad igen, pekade på något ute i det grå.

Jag tänkte att det barnet kanske är den mammans mening med livet, men vad är i så fall meningen med det barnets liv? Är dess enda mening av växa upp och skaffa egna barn att ge sin mening åt, och så går allting runt i cirklar i evighet?

Jag drabbades av hur allting kan verka så oändligt meningslöst.

Bye Bye Kitty

DÅ händer det

När du vill det som minst, då kommer du hitta den rätta!

När du anar det minst, då kommer du hitta en man!

När du känner dig som mest tomhets skärande ensam, njaaaa då känner du dig nog inte riktigt ensam nog!

När du gråter i fosterställning för att du bara vill dö, ja då är du bara några steg från att vara desperat nog!

När du längtar som allra mest bröstsmärtande mycket, då har du nog inte längtat nog, för annars hade han ju dykt upp!

När du lyssnat på tillräckligt många Celine Dion-låtar om hur du ska hitta kärleken, då mår du nog dåligt nog!

När du känner sig som mest tjock ful och misslyckad, då borde han stått där vid din dörr!

- Eller om du är i en relation!

När han aldrig vänder huvudet från dataskärmen när du talar till honom.

När han aldrig berättar för dig hur han känner eller mår.

När han slutat ta på dig utom när ni ska ligga.

När du trodde att det inte var möjligt att känna sig mer ensam än vad du gör tillsammans med honom,

då ringer en vän och berättar att ni verkar vara det perfekta paret.

Eller så upptäcker du att du är gravid.

Vänta bara! Dina sinnesstämningar avgör allt men glöm inte att de aldrig är nog!

En dag kom det en man till mig och gav mig en blomma.
"Varsågod" sa han.
Han verkade nervös.
Jag tittade på blomman. Den var verkligen vacker.
Jag visste inte riktigt vad jag gjort för att förtjäna den.
Han tittade förväntansfullt på mig.
Jag höll blomman i ett försiktigt grepp för att inte göra den illa.
"Tack" sa jag.

Han verkade besviken.
Jag vet fortfarande inte vad han ville att jag skulle ha gjort.

Böckerna och jag - en kärlekshistoria

Jag läste ett inlägg på en blogg som fick mig att tänka på hur lycklig jag är som aldrig behövt vara rädd för böckerna. Hur jag kunnat ta mitt bokslukande för givet, för litteraturen ingår i de sammanhang jag befinner mig i. Jag tänker på hur jag känner mig så jäkla tacksam för det. För det är inte tillgängligt för alla. Bara för att dörrar är öppna betyder det inte att det är lätt att gå igenom dem.

Det mest betydelsefulla relationerna jag haft har varit till andra människor. Utan dem är jag ingenting. Men på andra plats kommer de relationer jag haft till böcker. Det har även handlat om filmer, konstverk, dikter, skivor och konserter, den där totala kärlekskänslan. Men böckerna har varit viktigast. Och jag antar att när jag älskar en bok är den för att den talar till mig. Kärleksrelationen blir därför till mig själv, något jag har inom mig. Jag kände igen mig själv när jag somnade med "Varats olidliga lätthet" famnen som 14-åring. Det är mig själv jag hittar när jag läser Sara Lidman. Det är kanske hon jag vill vara när jag läser "Flicka med pärlörhänge". Det är så jag skulle vilja älska när jag läser "Purpurfärgen". Jag vill vara Jane Eyres bästa vän. Det är mina känslor Holden Caulfield beskriver när han sitter i sin gamla lärares lägenhet på Manhattan. Det är samma vilja att slita och dra som far igenom mig som genom Buck i "Skriet från vildmarken".

Jag är så tacksam över att jag kunnat strunta i högt och lågt, fin- och fulkultur, en förmåga som jag tror ingår i det privilegium jag har kunnat ta för givet. I mammas och pappas bokhyllor trängdes de typiska 40-talistromanerna, Jack London, Ulf Lundell, Thomas Tryons "Lady", "Clownen Jac", "Enkelstöten". Länge brydde jag mig inte om dem, däremot gillade jag att bläddra i den gröna raden av "Bra böckers lexikon" eller allra helst "Bra böckers Hexicon", en samling av världens alla myter. Istället var det serierna som gällde för mig. Lycklig plöjde jag mig igenom årgångar av Bamse, Tin Tin, Smurfarna, Asterix, Katten Gustav och Kalle Anka för att senare gå över till Arne Anka, Lena Ackebo, Åsa Grenvall, Liv Strömqvist, Mats Jonsson, Art Speigelman, Ralf König, Chris Ware, Inger Edelfeldt och Martin Kellerman. Jag har länge hävdat att serierna sänkte trösklarna till litteraturen, men nu tror jag att litteraturen fanns där för mig ändå. Serierna har ett egenvärde för mig och jag har aldrig slutat läsa dem. Jag kan slänga mig mellan "Dr Zjivago" och "Ernie" för att jag inte är rädd, mitt självförtroende är en medfödd låg tröskel och jag är så sabla tacksam.

Självklart har jag lagt ned böcker och inte förstått dem. Jag förstod aldrig "Den amerikanska flickan" till exempel. Jag orkade mig inte igenom Kafkas "Slottet". Jag gillar inte Murakami. Självklart ligger det i privilegiet att inte behöva vara rädd för att misslyckas, eller fundera på misslyckandena som tecken på något man saknar. Jag kan ta det med ro och slänga mig på nästa bok, nästa författare.

Därför blir jag provocerad när jag hör att läsefrekvensen hos unga människor, särskilt unga män, har sjunkit kraftigt de senaste årtiondena. Även om annan kultur har fått ta böckernas plats, tänker jag självcentrerat att de missar något, de missar den djupdykning i sig själv som böckerna erbjuder. Jag tror inte jag hade varit samma person om jag inte läst, jag hade inte förstått lika mycket!

Men kanske gäller det bara mig.

Jag antar att jag vill säga att jag aldrig läste böcker för att bli en sån som läser böcker.

vänstern fix the world

Häromdagen började jag att titta på Yes Men fix the world. Jag såg inte hela, men nästan direkt började jag skriva ned detta. Just nu kan jag sitta här i mitt priviligerade hörn av jorden och skåda händelser som avlöser varandra som gör avtryck och intryck på mig. Det är svält i Afrikas horn, UK riots, börserna rasar, en arabisk vår, i Syrien trycks folkets strävande ner med våld, i Vitryssland ska det bli förbjudet att samlas på en plats och "göra ingenting" sedan de tysta upproren, Oslobomben och Utöyadådet. Allt det här svischar omkring i mitt huvud och jag försöker febrilt förstå och hänga med.

I Yes Men tar två män på sig att föra företags CSR-arbete och de gör det genom att bluffa ut det i offentligheten. CSR står för Corporate Social Responsibility och innebär att företag som tar detta sociala ansvar inte bara ser till sitt vinstintresse, utan också tar social och miljömässig (läs: hållbarhet) hänsyn. En brasklapp är dock att CSR snarare än att åsidosätta vinstintresset snarare gör denna modell av socialt ansvarstagande till lönsam, dvs det ekonomiska intresset är fortsatt satt i främsta rummet. I Yes Men tar männen upp Bophal-katastrofen, företaget Dow äger det som en gång var Union Carbide, som 1984 var ansvariga för ett gasläckage som dödat minst omkring 10.000 och gett ytterligare omkring en halv miljon människor skador för livet. Företaget har inte betalat ut skadestånd till befolkningen i Bophal, och det är detta Yes Men vill ställa till rätta genom CSR. Se gärna Yes Men på Svt play för hela historien.

CSR har länge varit som en nagel i mitt öga, jag blir irriterad så fort jag hör talas om det. För mig är det endast "capitalism with a conscience". CSR innebär att man erkänner att den fria marknaden många gånger överexploaterar, vilket kan få katastrofala konsekvenser inte bara i form av enskilda olyckor, utan också långsiktigt. Företaget som arbetar med CSR menar att de tar ansvar för dessa konsekvenser.  Ett socialt ansvarstagande ser inte någon motsats mellan den fria marknaden och socialt ansvarstagande, utan man ser snarare att kombinationen kan komma alla till del.

Zizek (2009) skriver:

Kapitalister ska inte bara vara maskiner för vinstgenerering: deras liv kan ha en djupare mening än så. Socialt ansvarstagande och tacksamhet har kommit att bli deras mest omhuldade motton: de är de första att erkänna att samhället behandlat dem väl genom att låta dem utveckla sina begåvningar och bygga upp rikedomar, varför det också är deras plikt att ge tillbaka något till samhället och hjälpa vanliga människor [...].Detta nya etos av globalt ansvarstagande kan därför framhålla kapitalismen som det mest effektiva instrumentet för att främja vårt gemensamma bästa. Kapitalismens grundläggande ideologiska dispositiv - vi kan kalla det 'instrumentellt förnuft', 'teknologisk exploatering', 'individuell girighet' eller vad de vill - är åtskilt från dess konkreta socioekonomiska villkor (de kapitalistiska produktionsförhållandena) och uppfattas som ett självständigt liv eller en 'existentiell' attityd, vilken bör (och kan) ersättas av en ny mer 'spirituell' hållning samtidigt som de kapitalistiska förhållandena som sådana lämnas intakta (Zizek 2009:41).

Kapitalets oförtröttliga kameleontbeteende och anpassningsförmåga får mig att undra kring vad det är som slutligen kommer att få detta system på fall, om det nånsin kommer på fall. Börserna rasar, kriserna avlöper varandra. Eurokostymen passar inte and so on and so on. Bauman, som jag hade förmånen att lyssna till i veckan på Södra Teatern kallar det "dagens interregnum", dagens utmaningar har vi ännu inga lösningar på. De tre största utmaningarna Bauman identifierade som avgörande var 1) separationen mellan makten och politiken 2) migration och immigration samt 3) klimathotet. Jag kan tycka att Baumas analys saknade substans och jag blev besviken då han liknade dagens situation med att vi alla satt på ett plan utan riktning och färd, utan pilot. Bauman menar att vi står handfallna, att vi saknar aktörskap (agency). Jag uppfattade som att han inte kunde identifiera någon hegemonisk ideologi, och inte heller kunde identifiera dagens klassbaserade konflikter. I ett kort svar på en fråga refererade han till dagens prekariat (jämför också Butler i denna fråga), där gemensam utsatthet över och mellan klasserna formar en ny sorts allians som jag dock inte uppfattade att den kunde erbjuda en grund för någon typ av förändring. Vi går inte samman mot kapitalets intressen för att vi just är så fragmentiserade. Jag har svårt att svälja den världsbilden, jag vill visst mena att det finns grund för koalitioner och jag vill särskilt mena att den förhärskande ideologin som sitter vid rodret i vårt plan visst har en riktning och färd. Kapitalackumulering kallas det.

Just nu är jag fed up med analyser, som ska sätta ord på de skeendena vi i nuläget går igenom. Jag vill inte ha ord, vad jag vill ha är visioner och lösningar. Och det kan ju tyckas förmätet plus att denna text saknar exakt allt det jag efterfrågar, men är det bara jag som känner att kritiken av den fria marknaden nu går som på automatik? Alla händelser i omvärlden som får mitt hjärta att fladdra, men ändå att tro på förändring - vad händer av dem? Vilket blir resultatet? Jag undrar såklart var vänstern är idag. Om Bauman tycker att marknadens fundamentalism är att likna vid en saknad pilot, varför är inte vänstern där och tar över rodret? Hör jag en gång till hur IMF ska "rädda" ett land genom privatiseringar vill jag skjuta mig. Jag vill höra om DEMO-fucking KRATI. Det sista jag vill höra är en vänster vurma för det sociala ansvarstagandet, med intakta kapitalistiska förtecken. Plz.

Bokbord

Varje år avslutas Stockholms Kulturfestival med världens längsta bokbord. Just nu pågår kulturfestivalen och jag blev med ens dragen tillbaka ett år i tiden, vid förra året. Mammas cancer som briserade familjen och vårt välmående. Mamma önskade läsa Per-Anders Fogelströms bokserie om Stockholm och jag tog denna önskan på allra största allvar. Ni vet, som om hennes liv hängde på om jag fick tag på dessa böcker. Jag tänker att det nog är ett bra sätt att förskjuta sådant, som en cancersjukdom, man inte har någon kontroll över alls, till att få det att handla om saker man kan kontrollera. Jag kunde köpa böckerna. Jag letade i varje back, varje ställ. När det spöregnade var jag den enda som stod klistrad kvar och försökte att tyda den tunna plasten försäljarna lade över sina böcker. Mamma önskade också att se filmen Andarnas hus, som faktiskt inte finns på dvd längre, utan endast som vhs. Och jag sökte frenetiskt efter den filmen. Jag ringde på varenda blocketannons, skrev mail till återförsäljare, ringde sommarstängda bibliotek. Till sist lade någon ut den på tradera och jag lade ett groteskt högt bud för en vhs-film. Glädjen i mammas ögon när jag kom med beskedet om att jag hittat böckerna och filmerna gick inte att ta miste på. Hon lös i ögonen. Och det var allt värt mitt i denna mörka tid.

Då visste jag att det var helt fel...

När du skrev JAAAAAAAAAAAAA efter att jag frågat om jag redan berättat att en av mina nya vänners pappa var min mammas ungdomskärlek. För du visste inte att det betydde något för mig, hur mycket jag hört om denna kärlekshistoria nog för att känna hur speciellt och roligt sammanträffande det var. För att vi inte känt varandra speciellt lång tid och du ändå är tillräckligt nonchalant för att inte anstränga dig att vara trevlig. För att det hade varit så lätt för dig att säga "Ja, du har berättat det, men då var du lite full. Det var kul att höra".

För att jag vet att jag inte är stark. Det är så lätt att inte vara snäll mot mig. En gång svalde jag och svalde allt mer eskalerande otrevligheter tills han kunde klampa över hela min vilja och min kropp. Kanske är jag känslig men det känns som att jag VET.