Jag såg debatt om hemlöshet i tisdags och blev uppjagad, som vanligt. Bostadspolitik ligger mig varmt om hjärtat. Bostaden är en sån grundläggande del av våra liv och i mina kretsar diskuteras den så gott som dagligen. Jag har nästan aldrig varit med om att jag INTE diskuterat var och hur jag bor när jag träffar en ny bekantskap. I Stockholm är första frågan var bor du? Ibland följt av nyfikenhet kring eventuella attribut i förhållande till läget, typ balkong, utsikt, nära till systemet/affär, gym, dagis, trafik/tysthet, bageri eller vad människor nu verkar tycka är bra att ha nära hemmet. Den absolut vanligaste följdfrågan är dock och hur fick du den? Alternativt är det en bostadsrätt eller hyresrätt?. Om Ribbling skulle få frågan i sin hyfsspalt tror jag hon skulle anse frågan om hur man bor samt upplåtelseform närma sig det privata. Kanske? Jag vet inte.
Människor är otroligt nyfikna på hur andra människor bor och framförallt hur de har löst sin boendesituation. Jag förstår att detta i mångt och mycket kan vara ett storstadsfenomen, och att det finns inte bara skillnader mellan olika typer av bostadsmarknader utan också ett åldersdifferentierat problem. Mina 20+nånting-år börjar dock sina och min bostadssituation är fortfarande intressant för bekantskaper. Detta förhållande tror jag inte kommer ha förändrats inom de närmsta 10 åren.
Hur och var man bor är ett till synes genomskinligt, artigt och luftigt samtalsämne som med lätthet kan dryftas med människor man just lärt känna. Jag tror dock inte att frågan om bostadens beskaffenhet inte enbart ställd för att stilla nyfikenhet, utan för att det framförallt är en väldigt tydlig statusmarkör. Det är ofint att folk vad de tjänar, men genom att ta reda på hur de bor vet vi plötsligt massor. Kanske för att hur/var vi bor alltmer avgörs av klasstillhörighet. Den enskildes boendesituation avgörs av och kommer fortsätta att avgöras tillgång till olika typer av resurser (läs: kapital, kontakter, kunskap etc.) snarare än behov.
Intresset för hur och var vi bor är inte konstigt, ett hem är inte samma sak som en bostad. En hemlös saknar främst bostad, men också hem. Hela inredningshysterin sedan mitten av 1990-talet med diverse inredningsprogram på tv som ska tyda ut människors själ och sedan reflektera detta i sk personliga möbler och attiraljer är bara ett tecken på bostadens statusmarkerande värde. Hemmet ska idag spegla vem man är. Mina bilder på kylskåpet är inte slumpmässiga, inte heller mitt ärvda och egenmålade bord, osv. Inredningstrenden kallades i mitten av 90-talet för cocooning, idag skulle jag snarare förhålla mig till det enligt Baumans teoribygge om konsumtionsliv. Bostadens känslighet för status blev också med all önskvärd tydlighet uppmärksammad genom den numera klassiska DN-artikeln Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva.
Status, framgång, välmående, lycka är attribut många vill bli förknippade med. Att nå dit handlar om distinktion, vi manifesterar detta bl.a. genom att visa vad vi konsumerat. Om bostaden då har blivit en handelsvara som på vilken marknad som helst är det inte konstigt att den fylls med status. Perspektivet är dock tydligt välmående västerländsk och medelklassigt i en kontext där man kan tala om boendekarriärer. När statusmarkörerna ”sipprar ned” till pöbeln skaffar sig överheten nya saker att leka med, enkelt uttryckt. Och jag tycker det blir riktigt läskigt när det handlar om så grundläggande behov som bostad, Bauman igen: I ett konsumtionssamhälle är det framförallt en persons otillräcklighet som konsument som leder till social degradering och inre exil (Bauman 2009 citerad ur Werne 2010). Bostaden som välfärdstatens marknadsvara och den bostadspolitiska debatten har avstannat sen den stora omläggningen i början av 1990-talet. Kanske är det effekterna av den förda politiken vi nu ser, de som debatterades i Debatt? Hemlöshetens omfattning är fortfarande svårgreppbar eftersom inga mätningar har gjorts sedan 2005, men som programmet uppmärksammade; idag ser vi nya grupper som är exkluderade från bostadsmarknaden, unga "vanliga" människor, inte missbrukarn eller den psykiskt sjuke. Hur som, jag anser att det saknas forskning kring detta och det saknas framförallt en koppling mellan ingångarna och utgångarna på bostadsmarknaden. Om det är snårigt, svårt och trögt att överhuvudtaget få en bostad är utgången som att gå direkt i fängelse utan att passera gå.
5 kommentarer:
Problemet hem/bostadslös är inget nytt fenomen, utan har skapats av en enkel anledning. Vi har en totalhavererad bostadspolitik, på grund av att våra handlingsförlamade politiker inte följer sitt huvudsakliga uppdrag. Nämligen att efterleva det inskrivna i vår grundlag (regeringsformen). Men i debatten är denna fråga alltid prioriterad genom att nya utredningar pågår för att förhala det som inte görs. Alla vill. Vem du än frågar så är de flesta rörande överens: Någonting måste göras åt hemlösheten. Politiker, tjänsteman, frivilligorganisationer, kyrkliga samfund och privatpersoner. Alla kråmar de sig och vrider på sig. Och de säger samma sak, om och om: Det här är absolut oacceptabelt i ett civiliserat samhälle! Sen blir det tyst. Tiden går. Och välviljans klocka tickar…
Bara i Stockholm har det i år, utifrån vad jag fått veta, dött minst ett tiotal av de vi vanligtvis förknippar med riktigt ”hemlösa”. En definition som det visserligen är ganska svårt att få grepp om. När en ”hemlös” exempelvis placeras in i en bostadspolitisk åtgärd så plockar man ut den människan från en statistik och placerar in den i en annan.
Enligt socialstyrelsens definition är den officiella siffran: 17 800 ”hemlösa”. Siffror som bara bygger på de individer som har varit i kontakt med socialtjänsten eller någon frivilligorganisation under en mätvecka.
Enligt samma definition menar Sven Bergenstråle (bostadsforskare) att det faktiska antalet snarare är c:a 400 000. Han har då även räknat in de som inte söker hjälp hos socialtjänst eller frivilligorganisation. Det är inte så svårt att förstå att det sker en uppdelning av människor. De som syns och de som inte syns enligt vissa beräkningar.
Det finns en magisk tremånadersgräns där du övergår från att vara ”hemlös” till att bli ”bostadslös”. Varför då? Varför just tre månader?
Alla de runt 46 000 ensamstående unga föräldrar med barn. De som tvingas bo under otrygga förhållanden i andra handskontrakt och hos vänner. Varför räknas inte de som ”hemlösa” Varför är det så viktigt att kalla de för ”bostadslösa"? Tänk om vi dessutom skulle räkna in alla som har ett andrahandskontrakt, ett som löper över tre månader, de som bor hos vänner, hos sina föräldrar.
Av någon anledning finns de här människorna inte ens i närheten av det som vi vanligtvis ser som ett ”hemlöshetsproblem” För att definieras som hemlös måste du bära skammen. Du måste söka hjälp av de som för statistik.
I socialtjänstlagen är ”självvalsprincipen” inskriven. Den gör dig ansvarig för hur din bostadssituation skall definieras: Antingen som ett bostadspolitiskt problem eller som ett socialt sådant.
De flesta upplever både skam och förnedring av det bemötande de får hos socialtjänsten. Plötsligt ska du svara på saker som inte har någon som helst relevans till att du saknar ett hem. Hela din och din familjs historia rannsakas.
Hamnar du en gång i klorna på de tjänstemän som sitter där för att ”hjälpa” dig så riskerar du att inte komma ur deras grepp. Börjar du trilskas kan det dessutom hända att dina barn placeras på fosterhem.
Detta är så ofattbart för människor som inte har råkat ut för det att den som en gång närmat sig denna osynliga gräns inte sällan märks för livet. Men så länge du håller dig borta därifrån kommer du aldrig heller att sammanblandas med denna grupp. Den grupp som det söks pengar på. Den grupp som stigmatiseras. Det vill säga de som vi tycker så fruktansvärt synd om.
Våra ”fattiga” och hemlösa
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Jag har tänkt så mycket på det här, särskilt nu när jag flyttat till en ny lägenhet (2:a hand) och försöker göra den till min - dvs en plats som jag upplever hör till mig och min person. Jag konsumerar mig till min känsla av jag i lägenheten, det spelar ingen roll att detta sker i stort genom loppisar och 2nd hand. Främst har jag tänkt på frågan i samband med hur absurt svårt det var att hitta ett boende i Göteborg, varför jag myglade till mig en studentlägenhet.
Att bo i andrahand i förorter i perioder av några få månader har blivit ett sätt att leva.
Rolf:
Tack för ditt inlägg! Jag håller med i mycket av det du skriver. I det här inlägget ville jag mest fokusera på hur bostaden som marknadsvara kan fungera. Den ökande hemlösheten (jag räknar också som du, dvs de som inte har ett fast kontrakt) och de s.k åtgärder som sätts in är alla effekter av den förda politiken. Jag tycker dock att distinktionen mellan hemlös och bosradslös är nyttig, för det begreppet verkar få folk att fatta om vad det verkligen handlar om, ett bostadspolitiskt misslyckande. Begreppet hemlös är många gånger knutna till sociala problem hos den enskilde som bara är intressant i andra hand.
Min pappa har varit hemlös, kanske skriver jag om det nångång. Han skulle nog räknas som hemlös fortfarande, han bor inneboende hos en f.d arbetsgivare.
Anna T:
Människor måste få smycka sina hem, men det är just anskaffandes av det där hemmet och projektet inredning som bland vissa klasser blir så tydligt statusmarkerande. Det finns liksom inget annat att göra, Werne skrev om att när pöbeln äter samma sak som du, kollar på samma tv-serier, går på samma ställen då är bostaden det perfekta sättet att distinktera sig på. Jag kan hålla med och den förda politiken underlättar detta beteende.
En sak är bostadsproblematiken för hemlösa. Den kan man givetvis diskutera lösningen på.
Men att bostaden blir till en mer eller mindre tydlig statusmarkör är något DU som betraktare gör den till. Även om en glödhet marknad hottat upp priserna till höga höjder kan skälen till att jag köper bostaden vara högst "introverta". Jag kanske sätter stort värde i det estetiska i planlösning, interiör, etc. Jag kanske av högst privata skäl tycker att bostadens läge är mysigt, trevligt, etc. Ska jag behöva skämmas över detta?
Ska jag behöva gå och vara orolig över att någon ska missta min smak eller personliga önskan för dryg, överlägsen prestige? Då blir jag ledsen. Allt jag ville var att bo på ett trivsamt vis.
Att tycka om fina saker behöver inte alls vara det samma som att vilja trycka dessa prylar i ansiktet på sin omgivning.
Elaka tungor vill ju gärna göra paret i vindsvåningen till odrägliga överklassvin som bara lever för sin egen överlägsenhet i kapital och exklusiva smak.
Det kan ju också vara att de bara trivs med fina vackra ting och bra, påkostade grejor.
För övrigt en intressant blog.
Gustav: I Kerstins svar till mig framgår det att hon inte avser att döma människors intressen för sina hem. Självklart vill vi alla bo fint och trivsamt. Men att hävda att de som diskuterar bostadens allt ökande betydelse för statusmarkering har skulden i att detta blir ett faktum är förenklande. Vi måste tala om att våra möjligheter till "trivsamma och fina" hem inte främst handlar om det individuella valet, utan snarare om betydande ekonomiskt, socialt och kulturellt kapital, samt att analysera betydelsen av ökad inredningsintresse i ljuset av andra kontexter, så som urbanisering, estetisering, gentrifiering och olika sociala villkor och klyftor. Det är inget fel att vilja ha ett fint hem! Men vi bör inte låtsas om att det är ett "val" att äga två vindsvåningar och laga mat direktimporterad från fjärran länder när detta val inte är tillgängligt för stora delar av befolkningen, faktiskt inte ens tillgänglighet till ett anständig boendeform.
Vill förövrigt flagga för att fenomenet studerades redan 1988 på ett strålande sätt av sociologen Sharon Zukin, "Loft living; culture and capital in urban change".
Skicka en kommentar