Så inser jag något. När det gäller relationer har jag inte förändrats en sekund. Som så många andra smarta och självständiga tjejer (ja, jag anser mig vara del i den skaran, i vilken jag förövrigt sällar ung. 95% av alla tjejer jag möter) förvandlas jag till en dallrande hög av osäkerhet och ältande analyser så snart jag fallit för någon. Då är alla vuxenpoäng borta med vinden och det eviga stadiet av 14 år gör entré. Betrakta t.ex denna händelse i somras:
Way out west. Ni vet, stövletter och noga kammad mittbena. Han var här och det var kompisen med, båda sov i min lilla etta. Jag var glad. När vi gick över de sanka gräsmattorna mot Linnéscenen höll jag honom i handen. Hans vänner var här också, en stund möter han upp dem och jag och vännen ser en annan konsert. Vännen träffar någon annan vän, och jag passar på att gå på toaletten, försöker hitta honom igen. Han i öltältet, jag noterar var han sitter. Köper en öl. Nej, en cider var det. Går dit han är.
Han ser mig inte. Jag står bakom honom med ett plastglas cider i handen och han vänder sig inte om. Någon av hans vänner ler urskuldande mot mig och plötsligt vet jag - han önskar att jag inte kommit. Kvar står jag, en idiot. Plötsligt verkar mängden dryck i mitt glas enormt. Jag får inte gå ut ur området om jag inte dricker upp det, och allt jag vill är att gå därifrån, komma bort. Jag känner hur kroppen rodnar. Precis när tårarna börjat bränna i ögonen över min skam vänder han sig om. "Jag ska precis gå", säger jag, mumlar något om vännen som jag vill hitta igen. "Då går jag med dig" säger han. Och jag protesterar att han kan stanna med sina vänner, vi ses ändå snart, och jag hinner tänka hur vi ska kunna sova i samma säng, när han ställer sig upp och säger igen: "jag vill gå med dig." Så tog han bort min skam, skammen över att inte vara älskad.
Och jag slutar aldrig känna rädsla över att jag gör fel. Ibland när vi talat över telefon kan jag slå min handflata i fejjan över att skrattat lite för hysteriskt, eller någon liknande incident.
Och tankarna att ingen kan tycka om mig så osäker som jag är blir aldrig äldre än 14 år.
Min tröst att är, att till skillnad från fjortistiden, kan jag faktiskt upptäcka allt det absurda i allt jag just försökt beskriva, betrakta det - och skratta.
6 kommentarer:
Jag har också känt sådär med min kille, men gör det sällan längre. Botemedlet var faktiskt att erkänna för honom när jag tänkte såna grejer, vi båda försöker göra det. Det är skitsvårt och jag har storgråtit och fått jätteångest när jag har försökt tala om för honom att jag får jätteångest om jag upptäcker en finne jag inte sett eller whatever, men det hjälper faktiskt! För det som kanske känns jobbigast är ju inte, i alla fall för mig, att jag känner mig oälskad eller ful eller jobbig, utan att jag känner mig så dum för att jag känner så. Som du säger, ingen kan älska någon som är så osäker som jag.
Han kommer älska dig ändå :) det är det som är så fiffigt med fina människor.
Aw, vad fint! Tack.
blä, jag hatar verkligen, verkligen sex and the city. tycker serien är en förolämpning mot det mänskliga släktet. det är så himla plast. karaktärerna i serien, kvinnorna, männen. gnället. den utger sig för att vara en serie om starka oberoende kvinnor men för mig är det helt tvärt om. jag tror att den inspirerat väldigt många brudar att tro att lösningen på deras problem är att spendera en månadslön på ett par skor och att inte ge upp på att de skithögar de tror är rätt för dem till slut kommer att göra dem lyckliga.
Ah, intressant! Jag håller nämligen inte alls med. Rättelse: jag kan se att serien har vissa problem, som att lösningen blir för alla fyra karaktärer att sluta lyckliga med varsin man. Frågan är om det måste vara ett problem? Visst är jag också medveten om hur såld serien blev av olika modehus, vilket var vad jag menade med "märkesidiotin".
Det är främst tre saker jag uppskattar med satc som jag vidhåller vid är viktiga. Det första är att serien visade att livet inte är slut för kvinnor efter 30. Det var en av de första serierna som faktiskt visade kvinnors liv som möjligt att leva utan familj efter en viss ålder. Detta tror jag mycket väl kan fungera stärkande. För det andra tar serien upp sex på ett sätt som är, ja stärkande. Sex är svårt. Sex kan gå fel. Det kan var grymt. Men det är alltid väldigt viktigt. Och sätten de tillsammans resonerar kring sina ganska olika sexliv är befriande. För det tredje, och det största, har serien porträtterat kvinnlig vänskap så som jag känner den. Kvinnlig vänskap är så smutskastad i vår kultur. Men mina viktigaste, mest djupa och meningsfulla relationer har alltid varit till andra kvinnor. Serien porträtterar det och jag älskar det.
Oj, det blev långt! Men jag kände att det behövdes ett litet försvarstal där. Utan att blunda för att serien visst ställer upp problematik.
Boktips: Anna Adenjis avhandling "Inte den typ som gifter sig". En annorlunda avhandling (genusvetenskap) om äktenskapsmotstånd med Sact som fond/ramhistoria. Den tar fram bra och intressanta saker ur serien. Plus en ganska lättsam och lättläst avhandling :-)
Intressant! Tackar för tipset!
Skicka en kommentar