lördag 2 oktober 2010

Sexualintrig och offentliga trakasserier

Elin Grelsson skrev en intressant krönika kring sin egen rädsla i det offentliga rummet och möttes av många reaktioner av igenkänning och misskänning. Jag har själv lagt ned mycket tankekraft på detta fenomen och hävdat här att det behövs mycket mer forskning om kvinnors rädsla och upplevelser av trakasserier i det offentliga rummet. Det lilla jag hittat kommer ur en amerikansk kontext men det har även gjorts internationella studier som visat att trakasserier i offentligheten är ofta så vanligt förekommande att det tillhör kvinnors vardag. För att hantera denna vardag skapar kvinnor strategier vilka även Elin benämner: att inte möta blickar, att inte bege sig till vissa platser, att aldrig äntra dansgolvet ensam. Det jag reagerar på i Elins inlägg är på samma sätt som henne, den implicita aspekten av deltagande i ordet "intrig" - jag delar Elins ilska mot att ett försök att undvika närmanden ska utmålas som en interaktion, som om det skedde mellan två jämlika agenter.

Men jag menar också, även om jag hävdar att generaliseringar kring utseende och beteende hos kvinnor som blir utsatta är fruktlösa eftersom det kommer vara godtyckligt vem som utsätts, att trakasserier ÄR något som sker mer eller mindre som undantag i de flestas vardag. Detta kommer skilja sig från land till land och säkerligen från andra variabler som socio-ekonomisk bakgrund, men faktum kvarstår att det händer praktiskt taget alla kvinnor någon gång eller tillräckligt ofta för att det ska vara något som MÅSTE studeras närmare, om det inte ska fortsätta vara en nästintill tvivelaktig erfarenhet. Med detta menar jag inte att ifrågasätta erfarenheter av ofta förekommande trakasserier, utan en önskan om ökad förståelse och kunskap kring varför det existerar skillnader. T.ex undrar jag om feministisk debatt och kamp kring kvinnors rättigheter i högre grad skapar samhällen där kvinnors kroppsliga integritet respekteras mer, eller om tvärtom en högre feministisk medvetenhet resulterar i ett försök att "återställa ordningen" genom en ökad otrygghet för kvinnor i det offentliga rummet?

Att slippa en vardag av svårdefinierbara, oönskade närmanden är lika befriande som att dra av sig ett par kliande strumpbyxor som hela dagen påmint en om att man har en rumpa och en kropp. Att bara få vara borde vara målet för en politisk kamp om rätten till kroppslig integritet. Frågan är vilket logik som ligger bakom dem som utsätter andra för oönskade närmanden? Jag är övertygad att nyckeln till lösningen på problemet ligger i svaret på den frågan, inte i hur kvinnor bör undvika att dra till sig önskad uppmärksamhet.

Så hur ska vi våga överhuvudtaget närma oss varandra utan att vara rädda för att trakassera någon? kanske man kan fråga sig. Och den frågan gör mig alltid rasande. Jag är övertygad om att man VET, jag VET när jag närmar mig någon på ett respektfullt sätt och när jag inte gör det. Jag VET när jag närmar mig någon för att boosta mitt eget ego eller när jag faktiskt intresserar mig för den andres känslor och person. Allt annat är att tillskriva människor ett icke-ansvar för sina handlingar mot andra som utmynnar i en syn på manlig och kvinnlig sexualitet som är (eller borde vara) utdaterad.

Så, för att sammanfatta: att använda strategier för att undkomma oönskade närmanden är inte en interaktion, eftersom det implicerar två likställda aktörer. Det behövs mer kunskap om kvinnors upplevelser av trakasserier i det offentliga rummet för att dessa erfarenheter inte ska vara något svårdefinierbart eller nästintill tvivelaktigt. Vardagen är förhoppningsvis inte våldsam för de flesta, men erfarenheterna av våldsamheter är tillräckligt frekventa för att det bör kastas ljus över vad det handlar om egentligen och vad det säger om kvinnlig och manlig sexualitet och kvinnor och mäns olika handlingsutrymme i det offentliga rummet.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Tack för mycket intresssanta tankar som jag i det stora hela håller med om. Följande däremot vill jag kommentera. "Så hur ska vi våga överhuvudtaget närma oss varandra utan att vara rädda för att trakassera någon? kanske man kan fråga sig. Och den frågan gör mig alltid rasande. Jag är övertygad om att man VET, jag VET när jag närmar mig någon på ett respektfullt sätt och när jag inte gör det. Jag VET när jag närmar mig någon för att boosta mitt eget ego eller när jag faktiskt intresserar mig för den andres känslor och person. Allt annat är att tillskriva människor ett icke-ansvar för sina handlingar mot andra som utmynnar i en syn på manlig och kvinnlig sexualitet som är (eller borde vara) utdaterad."

Här tyckerjag att du verkar utgå från din subjektiva verklighet och trycker den rakt ner i halsen på läsaren som en objektiv sanning. Nej alla VET inte hur man ska våga närma sig någon utan att riskera att göra ett övertramp som lämnar en obehagskänsla eller andra ärr. Och hur VET jag detta? Jo för att att det är min verklighet, däremot så kan jag ju inte VETA om det är någon annans verklighet.


I övrigt tycker jag att det var mycket bra skrivet.

Anna Tholl sa...

Jag förstår din invändning, och beslöt mig att skriva ett svar i ett nytt inlägg.