Om pengars värde eller jag börjar fanimej grina.

Europa måste vara konkurrenskraftigt. Därför bör fackförbundens makt minska för att göra arbetsmarknaden mer flexibel, fick jag höra på radio igår kväll. Och det är ju så att man skrattar. Och grinar lite. För vad som uppenbart ligger inskrivet i dessa debattörers värderingar är pengars värde som inskrivet i själva pengarna. Allt som räknas är att man har mest. Enligt dessa debattörers specifika version av globaliseringsagendan vilken endast fokuserar på tävling och konkurrens snarare än kooperation verkar världen mycket osäker och får många att känna oro och osäkerhet. Det är så lätt att denna känsla av instabilitet får oss att ängsligt undra om nyliberalerna har rätt. Om vi måste konkurrensutsätta oss. Må lite sämre. Ha det lite sämre än de med makten för att nå en stabil ekonomi. Som om ekonomin hade ett egenvärde i sig.

Men pengar, eller makt, har inget värde i sig. De kan endast förstås som ett medel för ett mål, inte ett mål i sig. Jag tror inte att vi någonsin kan, eller ens bör sträva efter en helt jämlik värld. Men att kämpa för att nå så långt vi kan komma för att alla ska ha det så bra som möjligt, visst låter det utopiskt! bör alltid vara målet för all politisk och ekonomisk utveckling.

Jag vill gråta när krafter som menar att jämlikhet och stabilitet, globalt och lokalt, är underordnat doktrinen om ekonomins primat. När alternativa tankar om en global, progressiv politik ämnad att utrota fattigdom och djupa klyftor i syfte att skapa en annan värld, en bättre värld där vi inte söndrar och härskar, där vi kämpar för att att inte förstöra vår natur och våra resurser i kampen om vem som har mest pengar när den dör, när dessa förståelser av politik utmanövreras som "extrema".

Så förlåt mig då om jag låter som en djävla Martin Luther King. Men jag blir så förbannad och ledsen.