Aniara

Försök till räddning genom tankeflykt

och överglidningar från dröm till dröm

blev ofta vår metod. 

Med ena benet dränkt i känslosvall

det andra med sitt stöd i känslodöd

vi ofta stod.

Jag frågade mig själv men glömde svara.

Jag drömde mig ett liv men glömde vara.

Jag reste alltet runt men glömde att fara -

ty jag satt fånge här i Aniara.

Harry Martinson, 18

Relativismrage

Ok, det blev att jag skriver om #prataomdet ändå, för idag läste jag något som faktiskt gjorde mig riktigt fly förbannad. När processen kring prataomdet drog igång kände jag viss oro. Jag var rädd att berättelserna skulle misskrediteras, förminskas, baktalas och användas i fel syften. Istället har en mängd modiga människor kommit fram och skrivit om deras upplevelser från en mängd olika horisonter. Och det är något stort i det, och vackert.

Så läser jag Johan Lundbergs frågande inlägg på Axess och jobbar upp en ordentlig rage. För i ljuset av de otaliga berättelser om övergrepp, sorg och känslor av att inte bli respekterad framstår Lundbergs text inte som något annat än mördande relativism. "Jag kan i ärlighetens namn inte tänka mig någonting värre än ett samhälle där man aldrig hamnar i problematiska gråzoner" menar Lundberg, och trivialiserar därmed dessa erfarenheter till några händelser av "Hoppsan! det blev visst lite fel!".

För att svara på hans fråga, om vad det är vi måste prata om, handlar detta om att se något större än våra egna erfarenheter. Jag längtar efter smarta analyser om vad denna rörelse säger om vår samtid och vår förståelse av sex, kroppslig integritet och makt. Möjligen kommer jag försöka mig på detta själv när allt lagt sig till rätta för att erhålla tillräcklig distans. Jag tror inte att gråzonerna någonsin kommer förintas, och kanske är det inte det vi bör sträva efter. Men att tala om dem innebär en förutsättning för förändring.

Människans fria vilja inbegriper möjligen hennes rätt att agera på ett för henne själv ofördelaktigt och dumdristigt sätt, menar Lundberg, vilket innebär att han har allt rätt att uttrycka sig. Däremot funderar jag på att i fortsättningen istället för toalettpapper inhandla tidningen Axess.

The politiskt prat. Om vikten av motsättningar.

Jag tänker inte skriva om #prataomdet, eftersom många andra redan gjort det så bra. Dock kan jag säga att hela händelseförloppet påminner mig om hur verkligheten alltid överträffar dikten. Jag är rörd över att se en rörelse ta form utifrån människors verklighet och erfarenheter.

Jag skulle istället vilja, i ljuset av uppgifter om trojanska hästar och berättelser om det "nya arbetarpartiet" diskutera frågor om politiska motsättningar.

Jag har vänner som inte har samma politiska åskådning som jag. Det betyder oftast att vi delar ungefär samma uppfattningar om vilken sorts värld vi vill ha, men skiljer oss i föreställningar om hur detta ska gå till eller vilka företrädare som pekar ut vägen mot den sortens värld. Det här har inte alltid varit lätt. Många gånger har jag oroat mig för vår vänskap, för min egen naivitet, för det hårdnackade i mig. Dock väger den oron lätt mot vad dessa vänskaper ger mig; en värdig plattform för granskningen av mina egna föreställningar kring politiskt handlande och tänkande. Utan dem vore jag mycket fattigare i min politiska fantasi.

Därför skulle jag vilja på samma gång avdramatisera och återdramatisera den politiska motsättningen. Jag är tacksam för att det existerar en politisk motpol (om den är intelligent och inte Omg! Omg! Kommunister! det vill säga). Den enda gången jag känner uppgivenhet inför den politiska situationen är när jag känner en avsaknad av smarta, insiktsfulla debattörer från vänsterhåll. Allt jag behöver då är att påminna mig om att de finns, nu som historiskt.

Vad som blivit tydligare i den politiska debatten är hur infiltreringen och övertagandet av begrepp uppstått som politisk metod. Vi bevittnar nu feminister, etiska vegetarianer och miljövänner representera den politiska högern. Det var enklare förr, eller hur? Vad den borgerliga politiken insåg var att de, för att vinna kampen om den politiska diskursen (och naturligtvis makten) måste adoptera vänsterns frågor, språk och helst: dess företrädare. Detta handlar naturligtvis också om hårdare maktutövanden; så som att strypa tillgångarna till medel för samhällskritik genom kulturtidskrifterna och att hota kultur- och vetenskapssektorns relativa autonomi genom "push-and-pull" mot marknaden. En vän fick en förfrågan att hitta kvinnor från vänsterhållet att ställa frågor till kring kvinnors överrepresentation inom det vänstra väljarfältet. Hon rekommenderade mig, eftersom jag var "politisk nörd" (en kärlekfull komplimang enligt mig). Jag har länge undrat hur jag ska svara om jag mottar ett mail med förfrågan att fundera kring varför fler kvinnor röstar vänster än höger. Allt jag kan säga kommer väl då också användas emot den sida av det politiska fältet jag valt (och att dessutom försöka tala för den kvinnliga delen av befolkningen riskerar ju alltid att resultera i generaliserande magplask).

Andra människor kan vara mina politiska motståndare, vilket är en motståndshandling jag värderar. Dock att detta aldrig får betyda att jag har rätt att behandla dessa människor med något annat än respekt. En människa är inte sin politik, hon är en människa, precis som hon inte är sitt arbete, utan människa. Det är det paradoxala som gör det ibland förvirrande att vara vän med någon ur det motsatta politiska fältet, men det borde inte vara det. Jag kan bara ibland känna att vi riskerar något med att betona den politiska samstämmigheten, även om jag kan ha mycket gemensamt med andra i sakfrågor, eftersom det verkar få som underlig effekt att urlaka främst de vänstra alternativen. Detta tror jag beror på att vänsterföreträdare lärt sig dygden av reflexivitet, vilket är bra.

Men vi får inte glömma att vi har en plats i den offentliga debatten vi inte behöver be om ursäkt för.

Volkstraining

I veckan släpade jag, äntligen efter tre veckors envis förkylning, min slappa lekamen till träningshallen. Redan vid påsnörningen av sneakerserna började en sakta oro sprida sig i magtrakten. Jag skulle nämligen gå på gympa.

Ledarna visade sig vara två medelålders damer i rödvita spandex och svettband. Skojfriskt hejade de på alla, placerade sig i mitten av den ring av folkmassa som bildats och började lyfta armar och ben i takt till musiken. Detta orsakade huden på deras underarmar att lojt svänga i otakt. Den ena ledarens rumpa uppvisade genom det tajta träningstyget gropar värdiga att konkurrera med månens landskap. Med den största olust svängde jag med armarna i takt till hoppsansa-stegen. Människomassan följde hurtigt efter i de enkla koreografierna, ackompanjerade till någon slags blandning av schlager och dansbandsmelodi. När vi stretchar till en populärhiphopversion av Bach vill jag gråta av vämjelse.

Hur ovan är jag inte att inte träna framför en spegel! Under min uppväxt drillade jag min kropp i balett och fridans. Detta att vi alla skulle göra alla rörelser tillsammans genom ringformationen var det som initalt orsakade min olust. Jag misstänker min misantropiska sida. För att se vilka rörelser som var rätt kunde jag inte längre studera mig själv, istället fick jag spegla mig i andra. Ledarna ger ibland upp djuriska skrin vilka de förväntade sig att deltagarna skulle härma. "ÄR NI VARMA!?!" ryade de och upprepade frågan ännu högre när vi inte tillfredsställande högt nog svarat ja. Jag kommer på mig själv att aldrig öppna mina armar utöver andra position. Vid övningen då vi hoppar runt på ett ben spotar jag vant för att hålla balansen. Jag inser att i detta sammanhang är det mina intränade dansrörelser som blir löjliga.

Vid timmens slut är jag svettig och anfådd. Långsamt har jag börjat glömma allt som är fult och ovant i den masspsykosen som gympan till en början gav intrycket av att vara. Kroppen är lycklig över att få tröttas ut. Jag börjar känna den välbekanta extasen av att ge sitt allt tills man nästan trillar ihop. Människorna runt omkring mig är inte fula. Det är alla åldrar, kvinnor och män, korta och långa, mörka och ljusa. De liknar inte modemagasinens glossiga modeller. Men de är vackra ändå. Och fanns det inte nånting vackert i att vi alla kom samman, att vi enskilt men ändå tillsammans åstadkom någonting? Att alla var med, på något sätt, på samma villkor.

När jag går hem efter en lång dusch och ett oerhört skönt bastubesök inser jag att Friskis & Svettis är den sista resten av folkhemmet.

Operation kräfta

Mamma opereras på måndag, hjärtat i halsgropen. Nedräkning pågår. Sedan cancerbeskedet i somras är allt förändrat. Jag ser tillbaka på en kaosartad sommar, chockfasen med tårarna, tårarna som aldrig slutade, som inte kunde stoppas. Som kom när som helst och var som helst. Jag minns hur jag ett par gånger tog cykeln och bara cyklade framåt, till ställen jag aldrig varit på förut. För att det var det enda som kunde lindra den krypande känslan i kroppen, känslan av att vara på väg nånstans och känslan av utmattning efteråt. Efter chockfasen kom troligen sorgfasen, tårarna var allomstädes närvarande, men de rullade nu med insikter om att min mamma troligen kommer att dö för tidigt. Dö. För. Tidigt. Döden, döden, döden. Tanken på stegen till psykakuten som lindrade. Psyket har ändå en märklig funktion i att portionera ut livets jävligheter i lagom, bearable doser. Idag: acceptansen. Nödvändigheten i att ha ett liv igen, skulden och skammen över s.k bortslösade år, bortslösat liv är borta. Insikten om att de där åren utgjort mitt liv.

På socialistiskt forum talade Barbara Ehrenreich om hur genomträngande ideologin är om positivt tänkande, efter att hon själv diagnosticerats med bröstcancer. Hon möttes av hållningen att cancern kan tolkas som någonting bra, till och med en gåva, en möjlighet. Och om hon nånsin skulle bli frisk var det bästa hon kunde göra en attitydförändring. Jag minns mammas ord efter läkaren kommenterat att hon är ”tuff”; börjar jag oroa mig, är det kört för mig. Och jag minns min frustration över att tuffheten bara är en chimär som hon måste upprätthålla för att orka ta sig igenom det. Jag minns också min frustration över att mamma aldrig klagade, aldrig överdrev, aldrig krävde. Även om det här obligatoriska positiva tänkandet aldrig har fått samma genomslag som i livin’ your dream-USA:t, finns det ändå spår av den här också. Självhjälpsböckerna står inte högt i kurs hos litteraturkritiker och välutbildade och medvetna kan fnissa åt de påbjudna lösningarna i form av affirmationer eller listor på saker som man är bra på. 

Ideologin positivt tänkande är ändå något som vi förhåller oss till, i arbetslivet, i sjukvården, i kärlekslivet, vill jag mena. Och nej, det är inget fel på positivt tänkande. En är inte dum om en försöker vara positiv, snarare är det illusionen av vad det positiva tänkandet leder till, att det ses som lösningen på allehanda problem som är det läskiga. Idén om att du med dina tankar kan förändra dina livsvillkor. Om mamma tänker att hon blir frisk så blir hon det. Nej, sån jävla smörja. Det handlar inte om hennes attityd, det handlar om benhårda medicinska fakta, är cancern operabel? I vilket stadium befinner den sig i? Kan den avlägsnas kirurgiskt, osv? Det är elakt att lägga det ansvaret på individen som befinner sig i dessa situationer. Jag menar inte att vara negativ, det positiva tänkandet står inte i motsats till det negativa tänkandet, då det inte är uppburen av en ideologi på samma sätt. Att säga till personer som lever under prekära förhållanden att deras situation sitter i skallen är ett uttryck för en social kontroll av tacksamma subjekt. Subjekt med positiva tankar som ska uppmärksammas av den vänliga osynliga handen. Gör inget, en lösning kommer snart, bara du fortsätter att vara positiv.

Mardrömmen

Ok, allt jag tänkt om Assange-fallet sammanfattas snyggt här. Igår chockades jag svårt av twitterhatet mot tjejen som anklagat honom. Varför är jag så naiv? Skyller mina föräldrar på allt för trygg barndom. För mycket grädde, pannkakor och fluffiga kaniner, liksom.

Jag drömde mardrömmar inatt om att jag var hon. Hon verkar så lik mig! Hon kunde varit jag.

Idag chockades jag av att min chef menade att jag och de kollegor som tagit upp frågan om varför genusperspektivet betraktas som en "partikulär inriktning" som utförs bäst på annat håll, "medverkar till att förstöra den kollegiala stämningen" och att det "borde göras något åt att vi gör det".

Nä, jag vet inte vad jag ska säga. Vill ömsomt grina, ömsomt boxa sönder en sandsäck. Suck.

Våld som lika och olika

Förra veckan följde jag en debatt kring hederskultur som utbröt på Newsmill, vilken jag velat skriva om men inte vetat hur. Det finns however några aspekter av debatten jag invänt mot och funderat kring rimligheten i, som jag gärna vill diskutera. Jag såg att Niklas skrivit om saken, och hans tankar liknar mina, om än något annorlunda formulerade.

Det jag funderat på är förståelsen av hederskultur som något som andra har och hur begreppet "mäns våld mot kvinnor" därför blivit en "svensk" företeelse. Det verkar som att skillnaderna dem emellan skulle vara att hedersvåld skadar både kvinnor och män, är sanktionerad i en kultur och därför kan förstås som en kollektiv handling till skillnad från mäns våld mot kvinnor, vilken är ett "individuellt" våld. Jag funderar helt enkelt hur rimlig föreståelsen av dessa två våldsföreteelser är och vilka konsekvenser som kommer av dessa förståelser. Tyvärr var jag förkyld förra veckan och upplevde en slags underlig hjärnfeber, varför jag istället publicerade ett inlägg om trevliga par med exempelvis fluffiga djur som gosar med varandra, ni vet ibland orkar man inte mer än så...

I alla fall, jag började tänka mycket på detta i höstas då jag såg filmen Sämre än djur. Där berättar två unga människor om hur de tvingats bryta med sina familjer då de kom ut som homosexuella. De kom båda från muslimska hem och hade blivit utsatta för hot och våld. Vad som slog mig under den filmen som ett piskrapp, eftersom jag underskattat den förståelsen innan, var hur underordnad individen var den sammanhållna kollektivet av familj och härkomst, vilket resulterade i en totalitär social kontroll över den enskilde. Du som individ växer upp med förväntningar på dig att reproducera din sociala roll till en sån grad att det naturliga blir att dina individuella preferenser bör underordnas normerna. Bryter du mot detta blir våldet en nödvändighet. Det slog mig också hur dessa normer understöddes av myter och okunskap (tydligast blev föreställningen att alla djur är heterosexuella). Jag grät när jag såg de två unga personerna längta efter och sakna sina familjer som de älskade mycket trots att de utsatt dem för hot och kränkningar.

I miljöer där individen bör underordna sig kollektivet, kan vi likt Durkheim's teori om självmordet under former av extrem social kontroll möjligen kalla detta våld för altruistiskt våld, där handlingarna ses som en uppoffring till något högre.

Vad gäller förståelsen av "mäns våld mot kvinnor" som inte isolerade handlingar utförda av individer isärkopplade från en mer övergripande struktur, är detta ett klassisk feministiskt teorem. Att denna förståelse nu går ifrågasätts som istället, ska vi säga egoistiskt våld, gör mig mycket fundersam. Vilka konsekvenser kommer av att vi förstår detta våldet som isolerade handlingar?

Jag menar att vi inte bör förstå dessa former av våld som identiska. Snarare handlar det om skillnader vi inte kan reducera till varandra. Men att hävda att mäns våld mot kvinnor inte skulle vara en företeelse dålig för män, det har jag svårt att se. Och att hedersvåld skulle vara fullständigt sanktionerad av alla inom en social enklav, det vittnar mångas berättelser är en sanning med modifikation.

Jag tänker att som alltid har vi svårt att få perspektiv på det som är oss för nära. Risken med att reproducera bilden att ett slags våld är strukturellt och det andra individuellt är att vi förstår "den andra" delen av världen, den vi inte tillhör, som innehavare av monopolet "oupplysta värden", vilket riskerar bli trångsynt.

Vad jag vill se av debatten nu är vad vi föreställer oss kan göras åt problemet, för det är ett stort problem. Hur kan vi angripa dessa former av grova kränkningar av individen, av kvinnor (för det handlar trots allt till stor del om kvinnor som utsätts, även om detta inte är legio)? Förstår vi våldet som isolerat behöver vi inte heller diskutera vilka normer vi reproducerar som i sina extrema former kan leda till stark kontroll och våld. Den relation jag var i där jag blev utsatt för våld, var inte våldsam i sig. I det stora hela var den "normal", och jag fick höra hur glad jag borde vara som hade en kille som var så uppmärksam på mig. Vad som inte syntes förrän det var försent, var att den uppmärksamheten alla tyckte var så gullig, långsamt gled över i kontroll. Jag märkte aldrig skiftet. Att jag senare kände igen mig så pass mycket i andras berättelser om våldsamma relationer att det var som att se mig i en spegel, gör mig också mycket tveksam till en berättelse om våldet som individuellt.

Och som den romantiske anhängare av upplysningsprojektet jag är, tänker jag att lösningen och angreppet är kunskap. Kunskap, att få dela sina erfarenheter, stöd, en varm försäkran mot att det inte finns en skam i att ha varit utsatt, hjälp att komma vidare, tala, tala, tala.

Och där i vad jag ser som metoderna att eliminera våldet ser jag vad som finns gemensamt.

Favoritpar. Några högst subjektiva val utan inbördes ordning.