The politiskt prat. Om vikten av motsättningar.

Jag tänker inte skriva om #prataomdet, eftersom många andra redan gjort det så bra. Dock kan jag säga att hela händelseförloppet påminner mig om hur verkligheten alltid överträffar dikten. Jag är rörd över att se en rörelse ta form utifrån människors verklighet och erfarenheter.

Jag skulle istället vilja, i ljuset av uppgifter om trojanska hästar och berättelser om det "nya arbetarpartiet" diskutera frågor om politiska motsättningar.

Jag har vänner som inte har samma politiska åskådning som jag. Det betyder oftast att vi delar ungefär samma uppfattningar om vilken sorts värld vi vill ha, men skiljer oss i föreställningar om hur detta ska gå till eller vilka företrädare som pekar ut vägen mot den sortens värld. Det här har inte alltid varit lätt. Många gånger har jag oroat mig för vår vänskap, för min egen naivitet, för det hårdnackade i mig. Dock väger den oron lätt mot vad dessa vänskaper ger mig; en värdig plattform för granskningen av mina egna föreställningar kring politiskt handlande och tänkande. Utan dem vore jag mycket fattigare i min politiska fantasi.

Därför skulle jag vilja på samma gång avdramatisera och återdramatisera den politiska motsättningen. Jag är tacksam för att det existerar en politisk motpol (om den är intelligent och inte Omg! Omg! Kommunister! det vill säga). Den enda gången jag känner uppgivenhet inför den politiska situationen är när jag känner en avsaknad av smarta, insiktsfulla debattörer från vänsterhåll. Allt jag behöver då är att påminna mig om att de finns, nu som historiskt.

Vad som blivit tydligare i den politiska debatten är hur infiltreringen och övertagandet av begrepp uppstått som politisk metod. Vi bevittnar nu feminister, etiska vegetarianer och miljövänner representera den politiska högern. Det var enklare förr, eller hur? Vad den borgerliga politiken insåg var att de, för att vinna kampen om den politiska diskursen (och naturligtvis makten) måste adoptera vänsterns frågor, språk och helst: dess företrädare. Detta handlar naturligtvis också om hårdare maktutövanden; så som att strypa tillgångarna till medel för samhällskritik genom kulturtidskrifterna och att hota kultur- och vetenskapssektorns relativa autonomi genom "push-and-pull" mot marknaden. En vän fick en förfrågan att hitta kvinnor från vänsterhållet att ställa frågor till kring kvinnors överrepresentation inom det vänstra väljarfältet. Hon rekommenderade mig, eftersom jag var "politisk nörd" (en kärlekfull komplimang enligt mig). Jag har länge undrat hur jag ska svara om jag mottar ett mail med förfrågan att fundera kring varför fler kvinnor röstar vänster än höger. Allt jag kan säga kommer väl då också användas emot den sida av det politiska fältet jag valt (och att dessutom försöka tala för den kvinnliga delen av befolkningen riskerar ju alltid att resultera i generaliserande magplask).

Andra människor kan vara mina politiska motståndare, vilket är en motståndshandling jag värderar. Dock att detta aldrig får betyda att jag har rätt att behandla dessa människor med något annat än respekt. En människa är inte sin politik, hon är en människa, precis som hon inte är sitt arbete, utan människa. Det är det paradoxala som gör det ibland förvirrande att vara vän med någon ur det motsatta politiska fältet, men det borde inte vara det. Jag kan bara ibland känna att vi riskerar något med att betona den politiska samstämmigheten, även om jag kan ha mycket gemensamt med andra i sakfrågor, eftersom det verkar få som underlig effekt att urlaka främst de vänstra alternativen. Detta tror jag beror på att vänsterföreträdare lärt sig dygden av reflexivitet, vilket är bra.

Men vi får inte glömma att vi har en plats i den offentliga debatten vi inte behöver be om ursäkt för.