Mamma opereras på måndag, hjärtat i halsgropen. Nedräkning pågår. Sedan cancerbeskedet i somras är allt förändrat. Jag ser tillbaka på en kaosartad sommar, chockfasen med tårarna, tårarna som aldrig slutade, som inte kunde stoppas. Som kom när som helst och var som helst. Jag minns hur jag ett par gånger tog cykeln och bara cyklade framåt, till ställen jag aldrig varit på förut. För att det var det enda som kunde lindra den krypande känslan i kroppen, känslan av att vara på väg nånstans och känslan av utmattning efteråt. Efter chockfasen kom troligen sorgfasen, tårarna var allomstädes närvarande, men de rullade nu med insikter om att min mamma troligen kommer att dö för tidigt. Dö. För. Tidigt. Döden, döden, döden. Tanken på stegen till psykakuten som lindrade. Psyket har ändå en märklig funktion i att portionera ut livets jävligheter i lagom, bearable doser. Idag: acceptansen. Nödvändigheten i att ha ett liv igen, skulden och skammen över s.k bortslösade år, bortslösat liv är borta. Insikten om att de där åren utgjort mitt liv.
På socialistiskt forum talade Barbara Ehrenreich om hur genomträngande ideologin är om positivt tänkande, efter att hon själv diagnosticerats med bröstcancer. Hon möttes av hållningen att cancern kan tolkas som någonting bra, till och med en gåva, en möjlighet. Och om hon nånsin skulle bli frisk var det bästa hon kunde göra en attitydförändring. Jag minns mammas ord efter läkaren kommenterat att hon är ”tuff”; börjar jag oroa mig, är det kört för mig. Och jag minns min frustration över att tuffheten bara är en chimär som hon måste upprätthålla för att orka ta sig igenom det. Jag minns också min frustration över att mamma aldrig klagade, aldrig överdrev, aldrig krävde. Även om det här obligatoriska positiva tänkandet aldrig har fått samma genomslag som i livin’ your dream-USA:t, finns det ändå spår av den här också. Självhjälpsböckerna står inte högt i kurs hos litteraturkritiker och välutbildade och medvetna kan fnissa åt de påbjudna lösningarna i form av affirmationer eller listor på saker som man är bra på.
Ideologin positivt tänkande är ändå något som vi förhåller oss till, i arbetslivet, i sjukvården, i kärlekslivet, vill jag mena. Och nej, det är inget fel på positivt tänkande. En är inte dum om en försöker vara positiv, snarare är det illusionen av vad det positiva tänkandet leder till, att det ses som lösningen på allehanda problem som är det läskiga. Idén om att du med dina tankar kan förändra dina livsvillkor. Om mamma tänker att hon blir frisk så blir hon det. Nej, sån jävla smörja. Det handlar inte om hennes attityd, det handlar om benhårda medicinska fakta, är cancern operabel? I vilket stadium befinner den sig i? Kan den avlägsnas kirurgiskt, osv? Det är elakt att lägga det ansvaret på individen som befinner sig i dessa situationer. Jag menar inte att vara negativ, det positiva tänkandet står inte i motsats till det negativa tänkandet, då det inte är uppburen av en ideologi på samma sätt. Att säga till personer som lever under prekära förhållanden att deras situation sitter i skallen är ett uttryck för en social kontroll av tacksamma subjekt. Subjekt med positiva tankar som ska uppmärksammas av den vänliga osynliga handen. Gör inget, en lösning kommer snart, bara du fortsätter att vara positiv.
5 kommentarer:
Det jobbigaste med det där "postiva tänkande" är ju att man blir dubbelledsen när man inte orkar vara så positiv. Lite dubbelbestraffad eftersom man vet att man ska vara optimist..... och så klarar man inte av det...
Hoppas att din mors operation går bra i veckan. Det måste vara svårt känslomässigt.
Vad gäller Erenhreich kände jag viss irritation efter hennes medverkan i Skavlan - istället för att tala om hur positivt tänkande har utvecklats till en form av social kontroll i en amerikansk kontext verkade hon istället kritisera positivt tänkande i sig, vilket riskerar bli fel. Men det är när hon uttrycker sig så här som jag beundrar hennes analys: http://www.youtube.com/watch?v=u5um8QWWRvo&feature=channel
Vad gäller din mamma, min kära kära vän: jag tänker på er! kramar.
Anna Tholl och jag diskuterade positivt tänkande och självhjälp i förrgår. Snart kan man läsa vad jag skrivit om det. Intressant att du tog upp det här också.
Mina varmaste tankar till dig och din mamma.
Håller med om att det blir dubbelbestraffning när ideologin positivt tänkande råder, och den jobbigaste tanken jag tycker med det är att individen är utelämnad till sig själv. Det är ditt egna fel, du har inte kunnat styra dina tankar i rätt riktning.
AnnaT: håller med, Ehrenreich fick inte riktigt fram det i Skavlan, och att ens frågan om det är fel med positivt tänkande överhuvudtaget ställs, är i mina ögon en felställd fråga. Frågan är väl snarare hur det positiva tänkandet tar sig i uttryck som social kontroll och hur den går hand i hand med marknadsfundamentalism.
Agnes: ser fram emot att läsa dina tankar!
Och tack för omtanken kring min mamma. Allt har gått som planerat.
Intelligent skrivet. Jag hoppas också att det går bra för din mamma.
Skicka en kommentar