Volkstraining

I veckan släpade jag, äntligen efter tre veckors envis förkylning, min slappa lekamen till träningshallen. Redan vid påsnörningen av sneakerserna började en sakta oro sprida sig i magtrakten. Jag skulle nämligen gå på gympa.

Ledarna visade sig vara två medelålders damer i rödvita spandex och svettband. Skojfriskt hejade de på alla, placerade sig i mitten av den ring av folkmassa som bildats och började lyfta armar och ben i takt till musiken. Detta orsakade huden på deras underarmar att lojt svänga i otakt. Den ena ledarens rumpa uppvisade genom det tajta träningstyget gropar värdiga att konkurrera med månens landskap. Med den största olust svängde jag med armarna i takt till hoppsansa-stegen. Människomassan följde hurtigt efter i de enkla koreografierna, ackompanjerade till någon slags blandning av schlager och dansbandsmelodi. När vi stretchar till en populärhiphopversion av Bach vill jag gråta av vämjelse.

Hur ovan är jag inte att inte träna framför en spegel! Under min uppväxt drillade jag min kropp i balett och fridans. Detta att vi alla skulle göra alla rörelser tillsammans genom ringformationen var det som initalt orsakade min olust. Jag misstänker min misantropiska sida. För att se vilka rörelser som var rätt kunde jag inte längre studera mig själv, istället fick jag spegla mig i andra. Ledarna ger ibland upp djuriska skrin vilka de förväntade sig att deltagarna skulle härma. "ÄR NI VARMA!?!" ryade de och upprepade frågan ännu högre när vi inte tillfredsställande högt nog svarat ja. Jag kommer på mig själv att aldrig öppna mina armar utöver andra position. Vid övningen då vi hoppar runt på ett ben spotar jag vant för att hålla balansen. Jag inser att i detta sammanhang är det mina intränade dansrörelser som blir löjliga.

Vid timmens slut är jag svettig och anfådd. Långsamt har jag börjat glömma allt som är fult och ovant i den masspsykosen som gympan till en början gav intrycket av att vara. Kroppen är lycklig över att få tröttas ut. Jag börjar känna den välbekanta extasen av att ge sitt allt tills man nästan trillar ihop. Människorna runt omkring mig är inte fula. Det är alla åldrar, kvinnor och män, korta och långa, mörka och ljusa. De liknar inte modemagasinens glossiga modeller. Men de är vackra ändå. Och fanns det inte nånting vackert i att vi alla kom samman, att vi enskilt men ändå tillsammans åstadkom någonting? Att alla var med, på något sätt, på samma villkor.

När jag går hem efter en lång dusch och ett oerhört skönt bastubesök inser jag att Friskis & Svettis är den sista resten av folkhemmet.