måndag 6 december 2010

Våld som lika och olika

Förra veckan följde jag en debatt kring hederskultur som utbröt på Newsmill, vilken jag velat skriva om men inte vetat hur. Det finns however några aspekter av debatten jag invänt mot och funderat kring rimligheten i, som jag gärna vill diskutera. Jag såg att Niklas skrivit om saken, och hans tankar liknar mina, om än något annorlunda formulerade.

Det jag funderat på är förståelsen av hederskultur som något som andra har och hur begreppet "mäns våld mot kvinnor" därför blivit en "svensk" företeelse. Det verkar som att skillnaderna dem emellan skulle vara att hedersvåld skadar både kvinnor och män, är sanktionerad i en kultur och därför kan förstås som en kollektiv handling till skillnad från mäns våld mot kvinnor, vilken är ett "individuellt" våld. Jag funderar helt enkelt hur rimlig föreståelsen av dessa två våldsföreteelser är och vilka konsekvenser som kommer av dessa förståelser. Tyvärr var jag förkyld förra veckan och upplevde en slags underlig hjärnfeber, varför jag istället publicerade ett inlägg om trevliga par med exempelvis fluffiga djur som gosar med varandra, ni vet ibland orkar man inte mer än så...

I alla fall, jag började tänka mycket på detta i höstas då jag såg filmen Sämre än djur. Där berättar två unga människor om hur de tvingats bryta med sina familjer då de kom ut som homosexuella. De kom båda från muslimska hem och hade blivit utsatta för hot och våld. Vad som slog mig under den filmen som ett piskrapp, eftersom jag underskattat den förståelsen innan, var hur underordnad individen var den sammanhållna kollektivet av familj och härkomst, vilket resulterade i en totalitär social kontroll över den enskilde. Du som individ växer upp med förväntningar på dig att reproducera din sociala roll till en sån grad att det naturliga blir att dina individuella preferenser bör underordnas normerna. Bryter du mot detta blir våldet en nödvändighet. Det slog mig också hur dessa normer understöddes av myter och okunskap (tydligast blev föreställningen att alla djur är heterosexuella). Jag grät när jag såg de två unga personerna längta efter och sakna sina familjer som de älskade mycket trots att de utsatt dem för hot och kränkningar.

I miljöer där individen bör underordna sig kollektivet, kan vi likt Durkheim's teori om självmordet under former av extrem social kontroll möjligen kalla detta våld för altruistiskt våld, där handlingarna ses som en uppoffring till något högre.

Vad gäller förståelsen av "mäns våld mot kvinnor" som inte isolerade handlingar utförda av individer isärkopplade från en mer övergripande struktur, är detta ett klassisk feministiskt teorem. Att denna förståelse nu går ifrågasätts som istället, ska vi säga egoistiskt våld, gör mig mycket fundersam. Vilka konsekvenser kommer av att vi förstår detta våldet som isolerade handlingar?

Jag menar att vi inte bör förstå dessa former av våld som identiska. Snarare handlar det om skillnader vi inte kan reducera till varandra. Men att hävda att mäns våld mot kvinnor inte skulle vara en företeelse dålig för män, det har jag svårt att se. Och att hedersvåld skulle vara fullständigt sanktionerad av alla inom en social enklav, det vittnar mångas berättelser är en sanning med modifikation.

Jag tänker att som alltid har vi svårt att få perspektiv på det som är oss för nära. Risken med att reproducera bilden att ett slags våld är strukturellt och det andra individuellt är att vi förstår "den andra" delen av världen, den vi inte tillhör, som innehavare av monopolet "oupplysta värden", vilket riskerar bli trångsynt.

Vad jag vill se av debatten nu är vad vi föreställer oss kan göras åt problemet, för det är ett stort problem. Hur kan vi angripa dessa former av grova kränkningar av individen, av kvinnor (för det handlar trots allt till stor del om kvinnor som utsätts, även om detta inte är legio)? Förstår vi våldet som isolerat behöver vi inte heller diskutera vilka normer vi reproducerar som i sina extrema former kan leda till stark kontroll och våld. Den relation jag var i där jag blev utsatt för våld, var inte våldsam i sig. I det stora hela var den "normal", och jag fick höra hur glad jag borde vara som hade en kille som var så uppmärksam på mig. Vad som inte syntes förrän det var försent, var att den uppmärksamheten alla tyckte var så gullig, långsamt gled över i kontroll. Jag märkte aldrig skiftet. Att jag senare kände igen mig så pass mycket i andras berättelser om våldsamma relationer att det var som att se mig i en spegel, gör mig också mycket tveksam till en berättelse om våldet som individuellt.

Och som den romantiske anhängare av upplysningsprojektet jag är, tänker jag att lösningen och angreppet är kunskap. Kunskap, att få dela sina erfarenheter, stöd, en varm försäkran mot att det inte finns en skam i att ha varit utsatt, hjälp att komma vidare, tala, tala, tala.

Och där i vad jag ser som metoderna att eliminera våldet ser jag vad som finns gemensamt.

7 kommentarer:

blodpudding sa...

Vansinnigt välskrivet och oerhört tankvärt.

Tack! Det där behövde jag läsa så här på måndagsförmiddagen.

Strålande strålande blogg i övrigt också.

Fröken Sverige sa...

Tack! Så fruktansvärt bra. När du skriver "Att jag senare kände igen mig så pass mycket i andras berättelser om våldsamma relationer att det var som att se mig i en spegel" sätter du ord på det jag känner. Det är alltid samma mönster. Alltid.

Anna Tholl sa...

Tack!

chall sa...

väldigt bra formulerat. Särskilt delen med att "hedersvåld" handlar mindre om individen utan mer i ett socialt kontrollsystem där man inte får ifrågasätta överhuvudet/na.... och att kontrollen blir våld. samtidgt som man inte ska bryta normen utan vara i samma stil som alla andra.

"mäns våld mot kvinnor" är väl inte heller det individuellt lika mycket som man kanske "vill"? se det men det är kanske inte lika mycket att kvinnan (i detta fll) bryter mot "familjens/sociala" normer utan mot mannens kontroll?!

tja, jag vet inte - men det var tankar som jag fick när jag läste din bra text!

Anna Tholl sa...

Alltid fantastiskt roligt ifall ens text kan sporra tankar!

Agnes sa...

När vi ses nästa gång vill jag gärna prata mer om dig och mig och våra erfarenheter. Kan vi det?

Anna Tholl sa...

Javisst kan vi det. Det hoppas jag!