De gjorde inte annat än slut. I timmar satt de och talade om att det alltså icke kunde bliva dem. Men eftersom de satt hand i hand. Eftersom deras röster var som smekningar. Eftersom timmar och tid inte gällde.
Framför allt gällde inga ord.
Varken uttalade eller de underförstådda
ja får man aldrig vara med om något bättre än sitta och göra slut med en sådan människa. Så får det räcka - som om man ändå varit halvvägs opp i himmeln.

Sara Lidman, Lifsens rot