Jag satt igår på tuben och inandades den lustiga, omgivande doften av andedräkt. Det regnade stålgrå spik ute och människorna såg sammanbitna ut. På sätena bredvid mig satt en mamma och hennes dotter, de grälade om något. Dottern var en cirka sexårig knut av bestämdhet. Så lös hon upp och blev glad igen, pekade på något ute i det grå.
Jag tänkte att det barnet kanske är den mammans mening med livet, men vad är i så fall meningen med det barnets liv? Är dess enda mening av växa upp och skaffa egna barn att ge sin mening åt, och så går allting runt i cirklar i evighet?
Jag drabbades av hur allting kan verka så oändligt meningslöst.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Inte cirklar, spiraler. Varje generation har det bättre än den föregående och vi deltar alla i ett enormt projekt för att uppnå universell perfektion.
Åh, det vore vackert om jag trodde att det var sant.
Sanningen är förstås att det är meningslöst. Att fortplanta sig kan inte vara meningen om det inte i änden av allt fortplantande fanns en annan mening än att fortsätta fortplanta sig.
Men till slut kommer ju solen att äta upp jorden, och allt liv kommer att ta slut. Det dröjer klart en stund så det är inget att bekymra sig om nu...
Man får försöka något som gör mitt liv meningsfullt för mig. Tufft men förhoppningsvis inte helt omöjligt. Jag har inte riktigt lyckats ännu, men jag försöker och försöker. Under tiden njuter jag av att titta på mina barn som ännu inte fattat att livet är meningslöst.
Tack för din kommentar!
Skicka en kommentar