Pernilla

I min ridgrupp går det en tjej som heter Pernilla. Hon började ganska sent i terminen förra hösten. Första lektionen hade hon med sig sina barn, två äldre pojkar och två små flickor. Jag slogs av att pojkarna verkade ansvarsfulla och tog hand om sina systrar på ett moget sätt, trots att de nog inte var äldre än 13-14 år.

Pernilla jobbar som undersköterska. Hon är några och trettio och ensamstående. Hästarna är den enda lyxen hon unnar sig i vardagen. Som liten hade hon häst, har hon berättat, och brukade tävla i hoppning. Det märks att Pernilla är van vid hästar. Hon manövrerar lätt på de största hästarna och tränsar de mest tjuriga ponnysarna trots att hon inte är mer än 1,5 meter lång och knappt når upp till nosen på dem.

Förra torsdagen ramlade en tjej av sin häst på lektionen innan och gjorde illa sig i armen. Pernilla tog genast hand om henne och stannade hos henne tills ambulansen kom. Sedan hoppade hon upp på Blessan, som är en av stallets finaste men svåraste hästar, och hoppade med henne som någon annan Rolf-Göran Bengtsson. Jag hade större problem med min häst, och fick tipset av Pernilla att inte ha så långa tyglar när jag hoppade.

Efter lektionen gick Pernilla fram till en tjej i gruppen som är rädd för att hoppa, klappade henne på axeln och sa: "Men vet du vad du gjorde idag? Du hoppade ju jätteduktigt!"

Jag vill bara säga att jag tycker du är tuffast i hela världen, Pernilla!