För någon vecka sedan fick jag besök av min vän och hennes lilla familj. De har precis fått en dotter och det var så kul att äntligen få träffa henne. Vi åt lunch ihop och gick en promenad. En sak som slog mig då var hur olika föräldrarna till bebisen höll i henne. Väl i köket var hon vaken och pigg. Hennes pappa lekte med henne och höll henne i sin ena hand. "Titta vad hon kan hålla balansen!" säger han och håller flickan i luften. Jag känner hur jag blir kall av rädsla. "Låt honom inte tappa henne!" tänker jag. Uppenbarligen tänker min kompis samma sak, för till slut säger hon: "Om du tappar henne..." Pappan blir irriterad, klart han inte skulle tappa henne, vad trodde hon egentligen?
Jag kom att tänka på hur jag själv förhöll mig till män och kvinnor när jag var liten. Mamma innebar alltid trygghet för mig, henne sökte jag mig till för tröst. Hon var en varm kropp och en mysig omfamning. Med pappa kramades jag också mycket, men han var också mindre mysig. Han och inte minst min bror kunde svinga mig högt i luften, snurra mig och kasta mig runt som om jag vägde ingenting. Jag brukade kikna av skratt. Ju äldre jag blev vände jag mig också bort från mamma och uppskattade mycket mer min brors vilda lekar. Hon stod för den barnsliga osjälvständigheten, männen i min omgivning mer för friheten. Där började en sorts smärta för mig. Jag ville vara som killarna. Men jag var en kvinna som min mamma. Därför kände jag en stark kluvenhet som jag än idag kan kämpa med (allt detta uttrycks mycket klart här: http://www.foraldrastod.se/barns-utveckling/utvecklingspsykologi/om-pappor-86968).
Jag läste nyss en insändare till en tidning, som jag tyvärr inte hittar längre (men som en uppmärksam läsare gjorde; http://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2012/02/17/hur-blir-jag-mer-an-en-lekfarbror-at-min-dotter/), där en pappa uttryckte att han ville på samma villkor som sin partner innebära en trygghet för deras barn. Han ville vara mer än bara lekfarbror till barnet, han ville vara förälder på lika villkor. I svaret från tidningens "experter" fick han veta att han hade en annan roll och att det minsann inte var fy skam att vara lekfarbror. Jag tyckte det var ett respektlöst svar.
Men varför har vi olika sätt att förhålla oss fysiskt till barn?
I sin essä Att kasta tjejkast (2000) beskriver Iris Marion Young sin förståelse av kvinnors kroppsliga sätt vara. Enligt Young är kroppen som subjekt inte inriktad mot sig själv utan mot de möjligheter världen håller fram. Detta tillstånd är svårare för kvinnor att nå, eftersom att vi i ett sexistiskt samhälle ständigt måste vara beredda på att bli sedda som ren kropp. Att leva med hotet om oinbjudna intrång i vår fysiska integritet, med våldtäkt som den mest extrema formen av kränkning, skapar ett avstånd till kroppen som hindrar oss att leva i helhet och enhet med oss själva. Genom att undvika att bli sedda som kropp får kvinnor ett speciellt förhållningssätt till sin kropp där man måste skapa ett avstånd till och leva åtskild från den. Young menar att kvinnor förstår sina kroppar som samtidigt fria och bundna, aktiva och passiva, objekt och subjekt.
En konsekvens av denna dubbla inställning till kroppen är att kvinnor tvivlar på sina kroppars förmågor. Youngs exempel är "tjejkastet". Kvinnor känner sig inte sällan osäkra och frustrerade inför sina kroppars förmågor och känner ofta att man måste skydda kroppen från skada snarare än att ta sig an världen genom sina förmågor. Kvinnor ser inte självklart på sin kropp som ett ”Jag kan”, utan snarare ett ”jag kan inte”.
Jag tror det här är en viktig del i varför kvinnor inte leker lika vilt med sina barn som män. Jag skulle aldrig lita på att jag inte tappade en bebis om jag höll den i ena handen, för jag litar inte på min fysiska förmåga. När min kompis kommenterar sin killes sätt att hålla deras bebis projicerar hon förmodligen sin egen fysiska förmåga på situationen. Eftersom jag tycker om barn och vill vara en bra person för dem, erbjuder jag därför något annat. Min kropp som trygghet, t.ex. Att kramas mjukt kan jag. Det vet jag ligger i min förmåga.
Men jag skulle också vilja vara lektanten, på samma villkor som män. Om jag fick barn skulle jag på samma villkor vilja vara den som öppnar världen för dem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Menar du denna? http://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2012/02/17/hur-blir-jag-mer-an-en-lekfarbror-at-min-dotter/
Jag blev ledsen av att läsa den.
Som pappa till ett antal barn känner jag fortfarande en viss stolthet när de kommer till mig för tröst och trygghet. Det känns som en liten seger att kunna vara likvärdig med deras mor på detta traditionellt ”kvinnliga” område.
Jag är betrodd med att krama, blåsa, plåstra om, leta, och göra matlåda. Jag är visserligen inte betrodd med att fläta och sätta upp fina tofsar, men det kan nog grunda sig i en viss oförmåga å min sida.
Jag kan, och tillåts, som man träda in i ”mamma-rollen” om jag bestämmer mig för att göra det.
Men tänker jag efter, nu när jag läser din text, så är det nog i väldigt hög grad jag som vänder barnen upp och ner, bär dem på axlarna i vilda ritter, har brottningsmatcher på golvet och utmanar dem fysiskt i lekar de bara nästan klarar av. Det är oftare min fru som stoppar lekar hon bedömer som farliga (och som säkert KAN vara det).
Naturligtvis lär sig barnen något av detta. Det är pappor (=män) som får ta för sig i det fysiska rummet, och som skall uppmuntra till gränstestanda av den fysiska förmågan. Visserligen är jag noga med att (i alla fall försöka) ge mina döttrar samma ”behandling” som mina söner, men bara det att det är jag och inte mamman som leker dessa lekar…
Ja, fan skall vara jämställd förälder. Man får väl göra så gott man kan och skylla samhället för tillkortakommandena.
S: Ja, exakt den! Jag tyckte inte att "experterna" riktigt lyssnade på den pappans problem.
Winkler: Jag tycker det låter som att du njuter av ditt föräldraskap och att dina barn har en bra pappa. Jag menar inte att jag tycker män ska sluta leka "vilt" med sina barn, utan att det fanns sätt för mig som kvinna att inte tvivla så mycket på vad jag kan göra.
Jag lärde mig en mycket sundare attityd till min kropp genom att träna kampsport. För första gången (och jag var vuxen när jag började) blev min kropp något som var till för min skull, och vars förmåga jag kunde lita på. Det var en ögonöppnare kan jag säga.
Lalouve: Jag tror du har en poäng i att olika fysiska aktiviteter stärker självförtroendet. Jag har blivit mycket tuffare (och samtidigt snällare) av att rida till exempel!
Skicka en kommentar