"Du är ful"

Jag tänker på Joan. Av alla representationer av moderskap inom populärkulturen är nog hon den jag tycker bäst om. Joan är en karaktär i Noah Baunbachs indierulle The Squid and the Whale från 2005. Filmen följer  händelserna efter Joans och Bernards skilsmässa ur sina söners ögon. Där Bernard allt mer uppdagas som en självupptagen narcissist och uppblåst föredetting, lyser Joans karaktär och karriär som författare upp allt mer i takt med hennes självständighet. En skildring alltså av de nedslående siffror som talar om hur kvinnor mår bättre efter en skilsmässa än män. Men det är en scen i filmen som talar om Joans relation till hennes söner som jag stannat vid när jag tänker tillbaka på filmen.

”Du är ful”. Omdömet kommer från min brorsdotter. Hon är sex år och sitter bredvid mig på kökssoffan i min brors hus. Jag har precis kommit hem från Dublin efter att tagit några kurser i sociologi. Under ett infall har jag klippt av mig håret, nästan allt. Kvar ligger en centimeterlång pojkfrisyr med anspråk på att andas 60-tal. Jag hade vågat ta språnget att skiljas från den mest markanta symbolen för min feminitet; det långa hårsvallet. Meningarna hade väl gått isär om hur bra det passade mig. Där kvinnor i min omgivning hyllat mitt mod hade männen mest uppvisat en slags  artig missnöjdhet.

Bedömningen från min brorsdotter var alltså av mer uttalad karaktär. ”Varför säger du så?” frågade jag min brorsdotter, lite chockad över hennes brutala dom. ”För att du är det”, konstaterade hon. ”Du har inget hår här” sa och förde sina händer längst sina axlar och berörde sitt egna långa, blonda hår, ”därför är du ful”.

Jag tänkte på när Joan flyttat ifrån Bernard i The Squid and the whale. Pojkarna Walt och Frank bor hos dem veckovis, och Joan har börjat träffa en ny man. En kväll borstar hon tänderna tillsammans med den yngste sonen Frank. Efter att ha stirrat på henne några ögonblick utbrister han:

”Jag tycker du är ful”.

Joan blir bestört. ”Varför frågar du så?” säger hon. ”För att du är det” svarar hennes son. ”Jag tycker du är ful”. Det är en enkelt konstaterande, han är inte arg när han säger det. Joan tittar på sin son några ögonblick. Hon lägger sin hand på honom. ”But I’m not though.” svarar hon.

Det finns en kärleksfull genialitet i Joans svar som talar om hennes person. Hon förstår varför Frank vill förolämpa henne. Han vill straffa henne för att gett honom det nya liv han inte tycker om. Kanske finns där andra orsaker, men framförallt är han ett barn som mår sämre än han gjorde innan skilsmässan. Genom sitt svar visar Joan på denna förståelse. Hon är inte intresserad av att straffa Frank tillbaka. Men hon låter honom inte heller behandla henne illa. Därigenom erkänner också hon sitt värde som människa i moderskapet. För allt för ofta tror jag vi tänker att föräldrar måste stå ut med att barn använder dem som mentala boxningsmotståndare när de mår dåligt. Tåla att ta skit.

Så jag tänkte på Joan när min brorsdotter sade exakt samma ord till mig som Frank uttalat till henne. Min brorsdotter är inte en hemsk person. Tvärtom är hon en underbar liten människa. Hennes uttalande är ett resultat av de könsbestämda normer hon tagit till sig om skönhet och betydelsen av kvinnors hår för deras utseende, kanske till och med för deras uppgift och värde. Så jag tittade på henne, och svarade lugnt:

”Nej, det är jag inte”. Och jag trodde på vad jag sa ända ut i mina centimeterlånga hårspetsar.

Jag hoppas att jag genom min handling lärde henne något om självvärde. Under hennes uppväxt är jag övertygad om att hon någon gång kommer kallas ful. Inte för att hon är det, utan för att våra barn lär sig att det värsta sättet att ta en kvinnas självvärde ifrån henne är att ifrågasätta hennes förmåga att vara vacker. Om det händer hoppas jag att hon på samma sätt som Joan uttalar de orden som visar att hon förstår, och att hon inte accepterar att någon, inte ens någon man älskar, behandlar en som skit:

”Nej, det är jag inte”.

Att göra sig själv ofarlig

här nedan borde komma ett reflekterande inlägg om just detta, och hur jag gör just det, varje dag. Men jag har inte tankarna utredda, det bara kom till mig i dag som en plötslig tanke. Hur jag för kroppen. Ler. Minskar min betydelse, just det är vad jag kan komma på mig själv att göra. Jag gör mig själv ofta ofarlig. Jag ska fortsätta tänka på det.

So shoot me, Valerie Solanas

Jag har en vän som i en svår period i sitt liv bestämde sig för att flytta från Sverige. Hon planerade ett nytt liv i Sydamerika, hade redan hört sig för om jobb och aviserat sin uppsägning från jobbet i Sverige. Så blev hon kär. "Det verkar så banalt" säger hon till mig i telefonen, "men nu känner jag inte längre att jag vill lämna Sverige. Jag hatar inte längre mitt liv här". Och jag är glad för hennes skull.

Vi pratar om kärleken, hur vi aldrig skulle låta en kille få så stor betydelse i våra liv. Våra pojkvänner har aldrig heller fått styra över våra val, både hon och jag har rest vitt och brett, lämnat dem hemma. Ett halvår i Dublin, ett år i Mexico city, några månader i Asien, ett år i Oslo. Ingen av våra relationer har hållit i längden, inte bara på grund av detta, men ändå. Våra liv var viktigare än livet med den andre.

När det gäller mig själv antar jag att jag aldrig varit så bra på det där med förhållanden. Så träffade jag dig och allt verkade så enkelt och fint. I helgen sårade jag dig, jag betedde mig dumt och aningslöst, jag är ledsen. Du berättar att du hade en tjej tidigare som kunde bete sig likadant och jag skäms, jag vill ju inte vara som hon, jag vill vara den finaste för dig.

Innan jag träffade dig kände jag mig ofta ensam. Jag känner aldrig så nu. "Vad är det med dessa relationer vi inte kan få ut av andra människor?" frågar min vän. Det verkar så banalt ändå! Jag hade så många människor! Och ändå saknade jag det som är du. Du kan aldrig ersätta mina vänner. Men mina vänner kan aldrig ersätta dig.

Jag ger upp. Att ha dig i mitt liv är långt ifrån banalt, det är bland det viktigaste i mitt liv. Jag accepterar det. Jag är glad. För min skull och för min väns.

Historielektionen på Topkapi

I mars åkte jag till Istanbul. Jag hade längtat dit en tid, jag vet inte riktigt varför. Kanske var det beskrivningarna i Orhan Pamuks Den svarta boken. Kanske har jag en medelklassig längtan till något annat, något som inte är som hemma fast med mer sol, lex turistparadis så som största delen av Thailand. Under veckan i Istanbul frotterade jag mig i områden som Sulthanamet och Galata, tyckte att Blå Moskén var den vackraste byggnad jag någonsin sett, älskade att ingen talade engelska på asiatiska sidan och myste när all tv och radio stängdes av under böneutropen.

Vi orkade inte turista allt för mycket. Eftersom vädret var ganska kallt och regnigt kunde vi istället vakna sent, äta frukost för att sedan gå och lägga oss igen. Jag tror jag spenderade mer tid i hotellsängen än på Istanbuls gator, vilket inte var något negativt. Jag behövde vila, det tror jag B behövde också. Vi behövde vila tillsammans.

En av attraktionerna vi ändå besökte i staden var Topkapi-palatset. Det låg nära vårt hotell, det var vackert och inte så fullt av turister på grund av årstiden förmodligen, där fanns utställningar av föremål från Istanbuls långa historia som romersk provins och senare under ottomanskt styre. En av utställningarna visade föremål från Islams historia, med bitar av profetens skägg och kläder. På stora tavlor beskrevs hans levnadsöde. Där beskrevs också religionen så som den tog sin början med patriarken Abraham. Och det var här jag fann något som fick mig att förstå något om min egen kulturella bakgrund.

Som liten var jag ganska religiös. Jag vann barnens bibel en gång på lott och behandlade denna bok som en av mina dyrbaraste ägodelar. Mina föräldrar har alltid haft en ambivalent inställning till kyrkan, där de uppvisat en mer radikal hållning genom att gå ur kyrkan för att protestera mot kvinnoprästmotståndet och gifta sig borgerligt, men de har även en konservativ inställning där ceremonier så som dop ska hållas i kyrkan. Jag skulle t.ex konfirmeras, vilket jag först protesterade mot men senare motvilligt gick med på. Därför har jag viss kunskap om bibelns historia, om än inte mer än någon annan egentligen.

Jag minns historien om Abraham. Jag tyckte han verkade vara en hemsk människa. Och jag tyckte Gud handlade vidrigt som testade Abraham genom att be honom att döda sitt barn. Gamla testamentets Gud verkade hård, och omänsklig. Jag minns också berättelsen om Hagar, Saras jungfru som fick Ismael med Abraham och fördrevs ut i öknen för att Sara blev avundsjuk då hon inte kunde få barn själv.

Så läser jag på Topkapi, att Hagar var Abrahams hustru på samma sätt som Sara, och att han tillsammans med Ismael gjorde den första pilgrimsfärden till Mecka, eller var det möjligen Medina? I alla fall insåg jag att koranens historia och bibelns inte liknade varandra. Sara nämndes inte ens i historien på Topkapi. Och min bibel nämnde aldrig att Abraham var inte bara judarnas patriark men också muslimernas.

Jag lärde mig alltså att jag inte förstått hela bilden av den kristna kulturhistorien. Vad mer vet jag inte om den historia jag växte upp med?

Förnedringen i fallet eller FAN OCKSÅ HÄSTJÄKEL

Jag föll i helgen. Av en häst. Sen grät jag: stora, varma tårar. Och funderade över förnedringens natur.

Det är nånting som är så förödmjukande med att bli avkastad av en häst. Att köra en snabb bil är möjligen adrenalinframkallande. Kanske detsamma att åka kite, slänga sig nedför en bergvägg med endast ett snöre kopplat till fötterna, bestiga ett berg eller dyka på havsbotten. Men ingenting av det innebär att du måste förhålla dig till en annan levande varelse när du söker dina kickar, en varelse med sina egna tankar, känslor och logiker. När jag i helgen landade med ett högljutt duns med höften först och skrapade upp skinnet på armen mot paddockens grus hade jag blivit förkastad av någon. Hela handlingen var ett "icke-godkänd".

Man vill ju så gärna vara vän med hästen. Men för att kunna vara vän måste man först bevisa sig vara den som bestämmer. Det var den uppgiften jag kände att jag misslyckats med i helgen, och därför grät jag arga tårar. FAN OCKSÅ HÄSTJÄKEL.

Hästmänniskor måste leva med ständiga förödmjukelser men aldrig tappa kärleken. För hästar kräver en kombination av bestämdhet, tydlighet och styrka parat med outsinlig mjukhet, vänlighet och rättvisa. Ibland krävs det till och med att man blir lite förbannad, utan att någonsin tappa fattningen. Jag hade misslyckats med denna kombination i helgen, därför grät jag ledsna tårar. Man vill vara den bästa för någon, samtidigt som man är den som har kommandot. Jag kunde inte vara den personen för den hästen, istället blev jag någon den måste den känt obehag inför. Jag var ratad i mina högsta önskningar och mina ärligaste ambitioner.

När jag var liten och följde syrran till stallet utvecklade jag en paranoid känsla att det var något fel på mig. Hästarna knuffade mig, bet mig och stämplande mig. Stallet var en våldsam plats. Och det verkade som att bara jag hade problem - alltså måste det vara något med mig som hästarna hatade. Det var en fruktansvärd känsla. Hade jag vänt blicken ett ögonblick från min självcentrerade osäkerhet hade jag insett att detta var saker som hände alla, men den klaustrofobiska känslan av att vara negativt utvald var för stark. Från den positionen framstod andra hästtjejer som lysande supermänniskor. Jag slutade rida ganska snart.

Som vuxen har jag lagt av mig självcentreringen. Och med den stigande självkänslan kom också envisheten. När man inte tar sig själv på så stort allvar är det också svårare att känna sig förödmjukad. Erfarenheten från helgen visar att jag inte är immun mot känslor av förnedring. Men jag kan skratta åt det idag! Gud vad jag garvat åt synen på mig själv käkandes grus. Jag pratade med en kompis som berättade om olika sätt att falla från en häst. Uppenbarligen gjorde jag "grävskopan". Jag har ännu inte gjort "Frimärket" - när man kastas av mot ridhusväggen och glider ned med armarna och fötterna som ett X. Skillnaden idag är också att jag vill förstå. Varför gick det fel? Vad hände som fick den hästen bli så avvisande? Vad kan jag göra annorlunda nästa gång?

Så jag ska upp på hästryggen igen, gärna samma häst när jag får tillfälle. Alla hästmänniskor som blivit avkastade och förnedrade är mina förebilder. Alla som vill göra om - göra rätt.

Grustaget och vårdcentralen

Jag tänker på Sara Lidman igen, och hennes Jernbanan. Eposet som skildrar statens resursexploatering av Norrland vid sekelskiftet, där fattiga folk arbetade ryggarna krokiga och skogsbolagen tjänade storkovan.

Jag tänker på det när jag läser om utförsäljningen av allmännyttan, av vårdcentraler, hur våra gemensamma tillgångar behandlas som vilka varor som helst på en marknad. I Sara Lidmans böcker kommer den efterlängtade jernbanan till Norra Sverige, och med den de stora skogsbolagen. Historiens huvudperson Didrik medlar mellan en fattig bonde och en affärsman. Bonden har nämligen i sin ägo ett grustag som behövs för att skaffa råvarorna för att bygga banan. Didrik försöker få bolaget att ge bonden åtminstone 2000 riksdaler, då kan han ju köpa sig en ko, bli kvitt sina skulder, börja ett nytt liv för sin familj. Njäe, säger bolagets man, 900 daler kan han få för gruset, och så blir det. Bonden är fattig och skuldsatt.

Bolaget tar senare ut grus ur taget till ett värde av 200000 riksdaler om året.

Är det inte samma sak som händer idag? Borde vi inte kalla det vid sitt rätta namn?

EXPLOATERING