Jag tänker på Sara Lidman igen, och hennes Jernbanan. Eposet som skildrar statens resursexploatering av Norrland vid sekelskiftet, där fattiga folk arbetade ryggarna krokiga och skogsbolagen tjänade storkovan.
Jag tänker på det när jag läser om utförsäljningen av allmännyttan, av vårdcentraler, hur våra gemensamma tillgångar behandlas som vilka varor som helst på en marknad.
I Sara Lidmans böcker kommer den efterlängtade jernbanan till Norra Sverige, och med den de stora skogsbolagen. Historiens huvudperson Didrik medlar mellan en fattig bonde och en affärsman. Bonden har nämligen i sin ägo ett grustag som behövs för att skaffa råvarorna för att bygga banan. Didrik försöker få bolaget att ge bonden åtminstone 2000 riksdaler, då kan han ju köpa sig en ko, bli kvitt sina skulder, börja ett nytt liv för sin familj. Njäe, säger bolagets man, 900 daler kan han få för gruset, och så blir det. Bonden är fattig och skuldsatt.
Bolaget tar senare ut grus ur taget till ett värde av 200000 riksdaler om året.
Är det inte samma sak som händer idag? Borde vi inte kalla det vid sitt rätta namn?
EXPLOATERING
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar