"Du är ful"

Jag tänker på Joan. Av alla representationer av moderskap inom populärkulturen är nog hon den jag tycker bäst om. Joan är en karaktär i Noah Baunbachs indierulle The Squid and the Whale från 2005. Filmen följer  händelserna efter Joans och Bernards skilsmässa ur sina söners ögon. Där Bernard allt mer uppdagas som en självupptagen narcissist och uppblåst föredetting, lyser Joans karaktär och karriär som författare upp allt mer i takt med hennes självständighet. En skildring alltså av de nedslående siffror som talar om hur kvinnor mår bättre efter en skilsmässa än män. Men det är en scen i filmen som talar om Joans relation till hennes söner som jag stannat vid när jag tänker tillbaka på filmen.

”Du är ful”. Omdömet kommer från min brorsdotter. Hon är sex år och sitter bredvid mig på kökssoffan i min brors hus. Jag har precis kommit hem från Dublin efter att tagit några kurser i sociologi. Under ett infall har jag klippt av mig håret, nästan allt. Kvar ligger en centimeterlång pojkfrisyr med anspråk på att andas 60-tal. Jag hade vågat ta språnget att skiljas från den mest markanta symbolen för min feminitet; det långa hårsvallet. Meningarna hade väl gått isär om hur bra det passade mig. Där kvinnor i min omgivning hyllat mitt mod hade männen mest uppvisat en slags  artig missnöjdhet.

Bedömningen från min brorsdotter var alltså av mer uttalad karaktär. ”Varför säger du så?” frågade jag min brorsdotter, lite chockad över hennes brutala dom. ”För att du är det”, konstaterade hon. ”Du har inget hår här” sa och förde sina händer längst sina axlar och berörde sitt egna långa, blonda hår, ”därför är du ful”.

Jag tänkte på när Joan flyttat ifrån Bernard i The Squid and the whale. Pojkarna Walt och Frank bor hos dem veckovis, och Joan har börjat träffa en ny man. En kväll borstar hon tänderna tillsammans med den yngste sonen Frank. Efter att ha stirrat på henne några ögonblick utbrister han:

”Jag tycker du är ful”.

Joan blir bestört. ”Varför frågar du så?” säger hon. ”För att du är det” svarar hennes son. ”Jag tycker du är ful”. Det är en enkelt konstaterande, han är inte arg när han säger det. Joan tittar på sin son några ögonblick. Hon lägger sin hand på honom. ”But I’m not though.” svarar hon.

Det finns en kärleksfull genialitet i Joans svar som talar om hennes person. Hon förstår varför Frank vill förolämpa henne. Han vill straffa henne för att gett honom det nya liv han inte tycker om. Kanske finns där andra orsaker, men framförallt är han ett barn som mår sämre än han gjorde innan skilsmässan. Genom sitt svar visar Joan på denna förståelse. Hon är inte intresserad av att straffa Frank tillbaka. Men hon låter honom inte heller behandla henne illa. Därigenom erkänner också hon sitt värde som människa i moderskapet. För allt för ofta tror jag vi tänker att föräldrar måste stå ut med att barn använder dem som mentala boxningsmotståndare när de mår dåligt. Tåla att ta skit.

Så jag tänkte på Joan när min brorsdotter sade exakt samma ord till mig som Frank uttalat till henne. Min brorsdotter är inte en hemsk person. Tvärtom är hon en underbar liten människa. Hennes uttalande är ett resultat av de könsbestämda normer hon tagit till sig om skönhet och betydelsen av kvinnors hår för deras utseende, kanske till och med för deras uppgift och värde. Så jag tittade på henne, och svarade lugnt:

”Nej, det är jag inte”. Och jag trodde på vad jag sa ända ut i mina centimeterlånga hårspetsar.

Jag hoppas att jag genom min handling lärde henne något om självvärde. Under hennes uppväxt är jag övertygad om att hon någon gång kommer kallas ful. Inte för att hon är det, utan för att våra barn lär sig att det värsta sättet att ta en kvinnas självvärde ifrån henne är att ifrågasätta hennes förmåga att vara vacker. Om det händer hoppas jag att hon på samma sätt som Joan uttalar de orden som visar att hon förstår, och att hon inte accepterar att någon, inte ens någon man älskar, behandlar en som skit:

”Nej, det är jag inte”.