Medvetenhetens otillräcklighet

Varför kan det inte vara så att det räcker med att vara medveten?

Min kropp är ett minfält. Hur man än närmar sig den uppstår konflikter och beskyllningar. Jag minns när alla glitterfittorna träffades för några år sedan och pratade om oss, vår vänskap till varandra. Helt plötsligt våga vi vara helt ärliga. Vi turades om att prata bordet runt för att ingen skulle få säga mindre än någon annan. Vi talade om hur vi kunde tala om allt, utom en sak. Alla av oss, utom en, hade problematiska relationer till våra kroppar och till mat. Det onämnbara. Allt jag minns var att jag tänkte på en sak.

Medvetenhetens otillräcklighet för att förändra. 

Behöver något förändras? Vad är problemet? Ibland formulerar vi lösningar bättre än vi formulerar problemen. Men ja... jag tycker det är ett problem att mitt kropp är ett slagfält. Att jag räds åldrandet. Att jag begär kontroll över min kropp, när jag egentligen skulle vilja slappna av. Ha kropp, vara kropp, inte se skillnaden där emellan. Begären går djupare än medvetenheten. Endast den ytlige känner sig själv. Det är ingen som inte förstår varför man begär saker. Varför begären är så kopplade till kropp, till utseende. Förståelsen är också otillräcklig, och det gör mig… uppgiven. Nej, inte uppgiven. Jag känner respekt för problemets natur.

Jag vet varför jag komplimenterar andra kvinnors utseende. När det handlar om kvinnor jag inte känner handlar det om att visa mig själv ofarlig. För att berätta för henne, jag vill dig inget ont. "Du är så jävla FUL!" skrek den berusade tjejen på utestället som ville slå mig när jag var nitton. Men även innan dess, inom mig måste jag någonstans ha skapat mig en förståelse av det avväpnande i att berätta för en kvinna att hon har vackert hår, vacker klänning, härligt leende, och så vidare. För att jag är rädd, till viss del. Inte för att jag är snäll. Det säger endast något om den betydelse jag lärt mig att kvinnor lägger vid att lyckas med sina självpresentationer, och att det kan finnas en underliggade fientlighet när man möter andra kvinnor. Känner hon sig hotad av mig för att jag ser bättre ut? Kanske projicerar vi våra rädslor på varandra, och vi baserar dem på våra förmågor att vara attraktiva.

Studentkåren, en utekväll för något år sedan, en tjej stannar mig. Hon är arg. Vad vill du? Frågar jag. Jag gillar inte dig, väser hon med nacken i nästan rät vinkel för att kunna se upp i mitt ansikte, jag gillar inte dig för min kille säger att han gillar dig. Jag tror jag skrattade, det framstod nog som nonchalant, men herregud. Om min kille sa något så dumt till mig skulle jag berätta för honom att han var ogillad. Gravt. Vad fan hade jag med det att göra? 

När det gäller kvinnor jag känner, för att jag älskar dem, du är så vacker min vän. Att vara vacker går djupare än skinnet och köttet. Men när jag ser allt fler av mina vänner posera, när jag ser mina egna bilder läggas upp likadant? Komplimangerna har bismak, jag känner den varje gång. Vi kan hävda att vi älskar oss själva, och det tror jag vi kan göra, men om dessa bilder skulle utgöra den enda bekräftelsen på vår kärlek till oss själva skulle jag tycka vi var bra fattiga i våra uttryck. Det räcker inte. 

Ibland tänker jag att det är som om våra kroppar bär på något mer än oss själva, ett slags ansvar. De är symboler för något mer, de läses hela tiden som tecken på något. Samhällets fördärv. Mänsklighetens förfall, en heder inom dess gränser. Finns det någon religion där kvinnans kropp inte har dömts vara smutsig? Och fungerar inte makt som allra mest genomträngande när den får uttryck i vår egen självreglering, när den blir resultaten av våra ”fria val?”

Jag tror också att medvetenhetens otillräcklighet i värsta fall kan användas i förtryckande syfte. Varför är du inte bättre, du som redan är så bra? Jag vägrar känna mig som ett as för någons skull för att jag inte orkar stå emot, aldrig i livet. Jag vill hitta sätt att rannsaka mig själv utan att slå undan marken under fötterna. 

Men jag vet också. Jag önskar att saker och ting vore annorlunda. Och jag kan inte se, jag vet inte... att vi är på väg någonstans än så länge.