att tro

Jag sörjer alla år jag trodde så lite om mig själv.
Sörjer alla mina 20-någonting-år där jag satt med två fil.kand på anställningsintervju för att arbeta extra i matvarubutik. Eller jobbet jag hade efter mina två examina; att ringa runt till kommuner för att samla in kontaktuppgifter till personer som kunde tänkas vara intresserade av produkten företaget sålde. Eller hur jag fick höra, fortfarande med två examina i bagaget, att jag inte hade tillräckligt "säljig" och stark röst för att kunna sälja produkten bra för ett annat företag.

Jag kunde inte komma på var det var jag var bra på. Vad jag hade för kunskaper. Vad de skulle vara nyttiga till. För vem.

Jag har en tredje examen och ett jobb. Det krävdes kanske tre för att jag själv skulle förstå att jag får vara en akademiker.

Hur kan det komma sig att människor med en fil.kand kan tro om sig själva att de kan ta över världen, att de vet någonting om någonting, medan jag, jag tror att jag inte vet och att jag inte kan? Att det alltid finns mer att veta, att det alltid är någon jag missat, någon jag förbisett, den viktigaste kritiska punkten - den ser jag inte? Samtidigt, i mina mest klasshatande stunder så tänker jag att det är precis tvärtom. Det är ni som inte ser den kritiska punkten. Den kan man bara se om man har varit där jag varit.