Linda gick ut i köket för att få hjälp. Där stod Victoria på huk i Caros gamla hörn. Hans efterlämnade fårskinn låg nu i en korg där Tusse ammade sina ungar. En sådan där kattkorg är from som en missionsstation, fjärran från katedraler och mässoffer. Kattmamman är så kär att det kommer också de människor tillgodo som närmar sig korgen. För de blåögda ungarnas skull ser hon med blidhet på andra svaga som famla i mörker och ängslan. Inbjudan är stående: kommen och se huru vi älska varandra.
Victoria stod och såg och prisade kattans godhet, hur dessa sylvassa tänder kunde hålla en hel unge i det ömmaste grepp, om inte Tusse och hennes systrar vore skulle väl barmhärtighetstanken helt försvinna ur världen.
Sara Lidman, Bära Mistel (1960)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar