Jag befann mig på ett konvent en helg i en annan stad. En kille hade året innan startat konventet och drev det nu nästan helt på egen hand. I en stor idrottshall trängdes andra entusiaster, kanske skulle man kalla dem nördar, vid bord överdragna av svarta lakan för att sälja sina alster och prata med andra intresserade.
På kvällen hamnar jag mitt emot mamman till killen som höll i eventet. De skulle gå ganska mycket back, berättade hon. Hon hjälpte sin son genom att stå i kassan på konventet och hade även köpt två dyra annonser i tidningar åt honom. Men tidningarna verkade inte ha dykt upp och hon kände sig lurad. Hennes son hade fått lägga ut mycket pengar och hade skuldsatt sig för att det hela skulle gå runt. Hon jobbade som personlig assistent, berättade hon, tidigare hade hon jobbat i butik. Det var ju svårt från början, men nu när hon hade lärt sig tyckte hon det var roligt. Men hon var chockad över hur lite betalt man fick när man jobbar hos kommunen. Varje dag var hon tvungen att jobba över för att få ihop tillräckligt för att överleva. Just därför var det extra jobbigt att tidningarna inte hade kunnat meddela henne om att annonserna inte skulle komma ut.
Hon ville så gärna hjälpa sin son med hans stora intresse. Han var ju så passionerad. 3000 besökare behövde dem för att allt skulle gå runt, endast 500 hade det kommit första dagen.
Jag tänker på alla kvinnor som gör sin mäns och barns passioner till sina egna. Hur mycket kärlekskraft de slösar.
Fattar vi hur tur vi har som har dem?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar