Förnedringen i fallet eller FAN OCKSÅ HÄSTJÄKEL

Jag föll i helgen. Av en häst. Sen grät jag: stora, varma tårar. Och funderade över förnedringens natur.

Det är nånting som är så förödmjukande med att bli avkastad av en häst. Att köra en snabb bil är möjligen adrenalinframkallande. Kanske detsamma att åka kite, slänga sig nedför en bergvägg med endast ett snöre kopplat till fötterna, bestiga ett berg eller dyka på havsbotten. Men ingenting av det innebär att du måste förhålla dig till en annan levande varelse när du söker dina kickar, en varelse med sina egna tankar, känslor och logiker. När jag i helgen landade med ett högljutt duns med höften först och skrapade upp skinnet på armen mot paddockens grus hade jag blivit förkastad av någon. Hela handlingen var ett "icke-godkänd".

Man vill ju så gärna vara vän med hästen. Men för att kunna vara vän måste man först bevisa sig vara den som bestämmer. Det var den uppgiften jag kände att jag misslyckats med i helgen, och därför grät jag arga tårar. FAN OCKSÅ HÄSTJÄKEL.

Hästmänniskor måste leva med ständiga förödmjukelser men aldrig tappa kärleken. För hästar kräver en kombination av bestämdhet, tydlighet och styrka parat med outsinlig mjukhet, vänlighet och rättvisa. Ibland krävs det till och med att man blir lite förbannad, utan att någonsin tappa fattningen. Jag hade misslyckats med denna kombination i helgen, därför grät jag ledsna tårar. Man vill vara den bästa för någon, samtidigt som man är den som har kommandot. Jag kunde inte vara den personen för den hästen, istället blev jag någon den måste den känt obehag inför. Jag var ratad i mina högsta önskningar och mina ärligaste ambitioner.

När jag var liten och följde syrran till stallet utvecklade jag en paranoid känsla att det var något fel på mig. Hästarna knuffade mig, bet mig och stämplande mig. Stallet var en våldsam plats. Och det verkade som att bara jag hade problem - alltså måste det vara något med mig som hästarna hatade. Det var en fruktansvärd känsla. Hade jag vänt blicken ett ögonblick från min självcentrerade osäkerhet hade jag insett att detta var saker som hände alla, men den klaustrofobiska känslan av att vara negativt utvald var för stark. Från den positionen framstod andra hästtjejer som lysande supermänniskor. Jag slutade rida ganska snart.

Som vuxen har jag lagt av mig självcentreringen. Och med den stigande självkänslan kom också envisheten. När man inte tar sig själv på så stort allvar är det också svårare att känna sig förödmjukad. Erfarenheten från helgen visar att jag inte är immun mot känslor av förnedring. Men jag kan skratta åt det idag! Gud vad jag garvat åt synen på mig själv käkandes grus. Jag pratade med en kompis som berättade om olika sätt att falla från en häst. Uppenbarligen gjorde jag "grävskopan". Jag har ännu inte gjort "Frimärket" - när man kastas av mot ridhusväggen och glider ned med armarna och fötterna som ett X. Skillnaden idag är också att jag vill förstå. Varför gick det fel? Vad hände som fick den hästen bli så avvisande? Vad kan jag göra annorlunda nästa gång?

Så jag ska upp på hästryggen igen, gärna samma häst när jag får tillfälle. Alla hästmänniskor som blivit avkastade och förnedrade är mina förebilder. Alla som vill göra om - göra rätt.