So shoot me, Valerie Solanas

Jag har en vän som i en svår period i sitt liv bestämde sig för att flytta från Sverige. Hon planerade ett nytt liv i Sydamerika, hade redan hört sig för om jobb och aviserat sin uppsägning från jobbet i Sverige. Så blev hon kär. "Det verkar så banalt" säger hon till mig i telefonen, "men nu känner jag inte längre att jag vill lämna Sverige. Jag hatar inte längre mitt liv här". Och jag är glad för hennes skull.

Vi pratar om kärleken, hur vi aldrig skulle låta en kille få så stor betydelse i våra liv. Våra pojkvänner har aldrig heller fått styra över våra val, både hon och jag har rest vitt och brett, lämnat dem hemma. Ett halvår i Dublin, ett år i Mexico city, några månader i Asien, ett år i Oslo. Ingen av våra relationer har hållit i längden, inte bara på grund av detta, men ändå. Våra liv var viktigare än livet med den andre.

När det gäller mig själv antar jag att jag aldrig varit så bra på det där med förhållanden. Så träffade jag dig och allt verkade så enkelt och fint. I helgen sårade jag dig, jag betedde mig dumt och aningslöst, jag är ledsen. Du berättar att du hade en tjej tidigare som kunde bete sig likadant och jag skäms, jag vill ju inte vara som hon, jag vill vara den finaste för dig.

Innan jag träffade dig kände jag mig ofta ensam. Jag känner aldrig så nu. "Vad är det med dessa relationer vi inte kan få ut av andra människor?" frågar min vän. Det verkar så banalt ändå! Jag hade så många människor! Och ändå saknade jag det som är du. Du kan aldrig ersätta mina vänner. Men mina vänner kan aldrig ersätta dig.

Jag ger upp. Att ha dig i mitt liv är långt ifrån banalt, det är bland det viktigaste i mitt liv. Jag accepterar det. Jag är glad. För min skull och för min väns.