Saker jag vet idag som jag önskar att jag visste när jag var liten

Klassiker. Man önskar man visste då vad man vet nu. För barndomen och tonåren var inte lätta, så kanske de flesta av oss känner. Jag tänker ibland på vad jag önskar att jag hade kunnat göra annorlunda som barn, även om det är fåfängt och meningslöst då jag inte kan ändra något av mitt förflutna. Men jag bestämde mig för att lista de viktigaste lärdomar jag önskar jag kände till som barn och tonåring:

-          Tålamod. Som liten var jag frusterad över att jag inte klarade vissa saker med en gång och trodde att det innebar att jag var korkad. Jag insåg försent att en inlärningsprocess kräver upprepning. Jag tror att mina språkstudier främst har lärt mig det. Att lära sig något kräver att man tragglar, tragglar, och till slut etsar det sig i hjärnan. Det kräver också misslyckanden. Ja! Jag önskar att jag sett misslyckanden som naturliga steg mot vägen att bli bra på något. Ridningen har lärt mig det. Innan man blir bra på att rida ramlar man av hästen 100 gånger. Jag önskar att jag litat på att min intelligens räckte till när jag stötte på hinder. Allt jag behövde var tid.

-          Du behöver inte deras gillande. Klassiskt självhjälpstema. Men det är sant. Mina strävanden efter att bli gillad av alla, och inte minst killar, förlamade mig och hindrade mig från att bli den människa jag kunde varit. För med önskan att bli omtyckt kommer rädslan att inte bli omtyckt, vilket är en naturlig del av livet. Ja, jag insåg det för sent. Var man än hamnar och vilka man än möter kommer vissa inte gilla dig. Det är ok. Du kommer inte gilla alla du möter heller. Speciellt önskan om att bli åtrådd av killar förminskade mig, ja nästan stympade mig. Jag önskar att jag hade lagt min tid och energi på att bli den bästa människa jag kunde vara istället, på ett sätt som var uppbyggande och stärkande. Då brukar gillandet från andra komma automatiskt, när de inser att din självkänsla inte är beroende av deras godkännande.

-          Våga nya saker. Speciellt nya människor. Jag önskar att jag inte valt det gymnasium jag gått på, för att det var bekvämt nära mitt hem och för att mina gamla vänner gick där. Om de verkligen var mina vänner skulle jag haft dem kvar ändå. Jag önskar att jag valt det gymnasium där de estetiska ämnena var. Där hade jag mer sannolikt mött människor som var mer lika mig själva, och därför också mer sannolikt vågat möta den känsla av annorlunda jag alltid hade mot mina gamla kamrater – möta den och våga uppskatta den.

-          Identifiera dig med dina intressen. Vilken sorts musik du gillar eller vilka filmer, böcker, vilken sport du gillar att utöva, de är inte triviala. De är du. Intressena förändras i takt med att du förändras, men just i den stunden är du tjejen som gillar att dansa och läsa böcker, och det är intressant. Jag hyste alltid en misstänksamhet mot att definiera mig själv vilket också ledde till att jag aldrig fann mig själv. Istället för att vara någon som gillade musik var jag ingen som gillade musik.

-          Identifiera dig inte med dina tillkortakommanden. Åh, vad det var lätt att göra det. Jag var så dålig på det och så okunnig om det. Tillkortakommandena är inte du. De är naturliga hinder på vägen mot utveckling som du klarar att överkomma.

Nåja. Jag ska inte heller vara för hård mot mitt unga jag (nu är jag ju inte lastgammal, men jag har ingen bättre beteckning på skillnaden mellan mitt barn- och tonårsjag och mitt jag idag). Jag måste vara ödmjuk inför det faktum att tillit, som jag efterlyste i det första exemplet, är ett resultat av erfarenhet. Ibland roar jag mig att läsa mina dagböcker från den tiden och inser att jag faktiskt inte var så dum. Framförallt hade jag en ganska medveten, ironisk humor som jag uppskattar.  Kanske var det aldrig en risk att det skulle gå dåligt för mig, jag var alldeles för ombolstrad av en trygg och kärleksfull uppväxt för det. Dessutom måste jag tänka tanken att alla misstag jag gjorde under mina tonår och barndomsår ändå format den människa jag är idag, och hon är inte fy skam. Jag undrar vad mitt 50-åriga jag önskar att den 30-åriga Anna T visste? Hur man slutar blogga på arbetstid kanske?

Uppifrån

Jag hann läsa två stycken in i Nina Björks omläsning av Madicken, men fastnade vid en väldigt intressant mening:

De är en guldgruva för reflektioner om de underordnades möjlighet att göra motstånd i en hierarkisk värld där ”fattigdomens hjälplöshet” slår sina bojor kring stora grupper av människor så att de blir som ”bundna till händer och fötter” och ”inget kan göra”.

Är det något jag är allergisk mot är det när kulturetablissemanget tycker att något verk ger en guldgruva för reflektioner om de underordnades möjlighet att göra motstånd i en hierakisk värld. Den meningen skaver i mig. Jag måste, väldigt snabbt, få ur mig varför:

ordet "reflektioner"

det befäster den överordnades position och tänkande kring underordningen. Den överordnade kan ha reflektioner kring den underordnades verkliga (fattiga) vardag. Den underordnade har aldrig reflektioner kring sin överordnade som får ta plats på DN-kultursidor.

"möjlighet att göra motstånd"
Om inte den överordnade klassen var så upptagna med att själva (status)positionera sig hade de kunnat förstå att om de själva släpper ifrån sig sina revir underlättar det för den underordnades motståndsmöjligheter.

Ok, jag fick ur mig detta. Jag ska nu fortsätta läsa hela artikeln.
OBS! Jag älskar Nina Björk.

Instagram och världsutställningar: auto-exotisering

Jag funderar mycket fortfarande på sätten vi kvinnor porträtterar oss själva, med anledning av det inlägget Mikael Sol skrev och som jag även kommenterat tidigare. Igår diskuterade jag det med några vänner och tänkte att jag skulle försöka skriva ned mina tankegångar.

Jag kom att tänka på en föreläsning om jag gick på i våras med en forskare som heter Tim Winter. Han kallade den Auto-Exoticism: cultural display at the Shanghai Expo. Den handlade om de observationer han gjort under den stora världsutställningen i Shanghai i år, där flera länder skapade självpresentationer i form av utställningar (Sverige presenterade sig trendkänsligt nog som innovations – och kreativitietslandet. Så förutsägbart).

Winters föreläsning handlade om sätten han observerade att vissa länder, företrädesvis tidigare koloniserade utvecklingsländer, verkade porträttera sig på exotiserande och nästan stereotypiserande sätt. Vissa länder från Afrika visade upp bilder av leende totemmasker och dansande kroppar utanför hyddor, Kambodja visade upp en replika av Angkor Wat. När han jämförde med hur dessa länder porträtterats av sina koloniserande stater under de stora världsutställningarna i slutet av 1800-talet fann han slående likheter.

Så frågan var: varför tenderar dessa länder, när de nu har full kontroll över sina egna självporträtt i ett event som går ut på att locka investerare och turister, att ”auto-exotisera” sig på ett sätt som liknar den koloniala porträtteringen?

Jag vill överföra exakt samma fråga till diskussionen om självporträttering på instagram och facebook: i en tid då vi har alla medel att själva kontrollera bilden av sig själva, varför porträtterar många kvinnor sig själva på sätt som liknar reklamen eller (herr)tidningsomslagen, sätt som blir väldigt likriktande trots möjligheten till variation? Jag tycker det är intressant att tala om en slags auto-exotisering även i detta fall. Precis som andra noterat och väl formulerat: varför tycks vi efterapa och reproducera marknadsuttrycket? Vems blick är det man söker, vem har makten över ens behov?

Jag tänker på vad ländernas uttryck i Världsutställningen vill resultera i. Jag tänker att de reproducerar den koloniala blicken på sig själva för att dem som har de resurser som de behöver har själva en kolonial blick. Turister vill ha stereotypen. De vill tillfredställas i sin exotiserande blick. När jag får besök av vänner från utlandet frågar de om midsommar och vikingar, jag berättar själv om dalahästar och att jag verkligen ”är svensk” trots att jag har mörkt hår. Jag känner att dessa uttryck måste tolkas i ljuset av dem man söker att bli sedd av. Vad kan vi säga om personerna, staterna eller företagen som man försöker attrahera och deras begär?

På samma sätt vill jag rikta fokus mot det andra hållet i diskussionen om själv-sexualiserade bilder av kvinnor på internet. Vems blick söker de? De är inga idioter som inte vet bättre. De handlar utifrån den logik av vad de lärt sig kring attraktion, uppskattning och värde. Vad säger deras uttryck om vad vi lärt oss att dessa värden innebär som kvinna? Vad säger det om den kvarvarande manliga blicken och den typ av begär den representerar?

Uppdatering: Like a bad girl should har kommenterat texten med en mycket intressant vinkel om autencitet! 

Sätten vi sätter oss på

Första veckan på nya jobbet var naturligt ensam, ingen hade börjat jobba än efter semestern utom jag. Allt eftersom dagarna kröp på började fler och fler människor befolka korridorerna; först administratörerna, sedan några av forskarna, så professorerna. Alla verkade vänligt nyfikna på nykomlingen. Jag fick låna mjölk till kaffet utav en av de andra forskarna. Jag presenterade mig och mitt arbete för en nydisputerad doktor som fått ett halvtidsvikariat som föreläsare. Han var, precis som jag kommer vara när jag disputerat, något rådvill inför sin arbetssituation och var glad att han åtminstone slapp flytta för att få fortsätta jobba inom universitetet. Min situation var ju mycket bättre än hans, menade han, om jag redan fått anställning i ett projekt trots att jag inte disputerat. Förvånat insåg jag att man kunde se det på det sättet. Jag hade inte sett mitt uppdrag som en pinne i karriärstegen förut, det är bara något jag måste klara av.

En dag träffade jag två av de andra doktoranderna. De verkade smått avvaktande, något förvirrade mot mig. Jobbar du här nu? Men har kvar din tjänst där? Jaha… ja, det var ju kul. Jag funderade på om våra arbetssituationer tvingar oss att se på varandra med misstänksamhet. Är du mer anställningsbar än mig?

På lunchen ser jag mig omkring i lunchrummet. Uppdelningen verkar självklar, man behöver ingen större analytiskt förmåga för att se att yrkesgrupperna äter tillsammans. Administratörerna närmast dörren. Professorerna vid fönstret. Jag är outsidern och väljer ett ensamt bord. Jag kan sitta för mig själv med en tidning, det gör ingenting. Den ena av de doktoranderna jag träffade tidigare gick förbi mig, hälsade ansträngt. Plötsligt blev jag lite arg. Ingenting har förändrats sen skolmatsalen. Vi delar upp oss och några hamnar utanför. Idag kan jag åtminstone strunta i det, tänkte jag, och muttrade lite invärtes åt stroppiga doktorander.

Men jag hade bara öppnat min DN då den tidigare doktoranden satte sig vid mitt bord. ”Du har kanske förstått hur vi delar upp oss?” frågade han med ett snett leende. ”Ja visst”, ljög jag inte.

Så pratade vi om det, hur vi gör sådana här saker trots att vi utbildas till kritiskt tänkande, hur vi sett det förut i andra situationer. Vi fortsatte diskussionen till att prata om debatten kring samhällsvetenskaplig forskning och begränsningarna i publiceringssystemet, hur vi skulle vilja hitta alternativa sätt att nå ut med kunskap. Det var trevligt.

En liten minirevolution av något slag ändå. Allt som krävdes var att sätta sig vid ett annat bord än det vanliga, att prata lite med outsidern. Visa att man ser.

Beteenden jag uppvisar mot B för att jag en gång hade en elak pojkvän.

Händelse: B vinner mot mig i wordfeud. Igen. Med cirka hundra poäng.
Beteende: Jag börjar gråta. Jag skäms när jag gör det men jag gör det ändå. Orsak: viss PMS och för lite sömn, men också, ryggmärgsreaktionen att han ska använda det emot mig, kalla mig dum, påminna mig hur mycket bättre han är i mig, hur han är mer intelligent.
Bs reaktion: Men snälla, du är ju bättre än mig på massor av saker. Jag förstår inte din reaktion. Kan du försöka berätta varför du blev så ledsen?

Händelse: Jag får svampinfektion. Det gör ont.
Beteende: Får dåligt samvete för att vi inte kan ligga. Hatar den känslan men den är där ändå. Minns stunder då den andre tvingade mig fast jag inte ville. Fast det gjorde ont.
B reaktion: Vi ska absolut inte ligga förrän du blir bättre. Dessutom kan vi ha sex på andra sätt.

Händelse: Jag får, otroligt nog, en biljett till WOW av en släkting. Blir jätteglad. Men: jag hade beställt tågbiljetter till B för att hälsa på honom i helgen. Jag ringer B och berättar att jag inte kan komma. Han hinner inte riktigt svara för hans mamma är på besök.
Beteende: Jag blir orolig att jag skadat vår relation genom att såra honom. Att han ska tycka att jag är självisk och elak. Jag skickar flera sms där jag ber om ursäkt och hoppas han inte blev ledsen. Har fruktansvärd ångest och är beredd att vaska festivalbiljetten.
Bs reaktion: skickar ett sms där han menar att det visserligen är synd att vi inte ska ses, men att han hade gjort samma om det hade varit honom. Önskar att jag ska få kul och att han längtar till nästa helg då vi ses igen.

B, jag vill bara säga att du är bäst. Jag älskar dig för att du, vilket är så självklart, inte är en idiot. Jag ska försöka mitt bästa att inte förvänta mig elakheter. Det normala är något annat.