Instagram och världsutställningar: auto-exotisering

Jag funderar mycket fortfarande på sätten vi kvinnor porträtterar oss själva, med anledning av det inlägget Mikael Sol skrev och som jag även kommenterat tidigare. Igår diskuterade jag det med några vänner och tänkte att jag skulle försöka skriva ned mina tankegångar.

Jag kom att tänka på en föreläsning om jag gick på i våras med en forskare som heter Tim Winter. Han kallade den Auto-Exoticism: cultural display at the Shanghai Expo. Den handlade om de observationer han gjort under den stora världsutställningen i Shanghai i år, där flera länder skapade självpresentationer i form av utställningar (Sverige presenterade sig trendkänsligt nog som innovations – och kreativitietslandet. Så förutsägbart).

Winters föreläsning handlade om sätten han observerade att vissa länder, företrädesvis tidigare koloniserade utvecklingsländer, verkade porträttera sig på exotiserande och nästan stereotypiserande sätt. Vissa länder från Afrika visade upp bilder av leende totemmasker och dansande kroppar utanför hyddor, Kambodja visade upp en replika av Angkor Wat. När han jämförde med hur dessa länder porträtterats av sina koloniserande stater under de stora världsutställningarna i slutet av 1800-talet fann han slående likheter.

Så frågan var: varför tenderar dessa länder, när de nu har full kontroll över sina egna självporträtt i ett event som går ut på att locka investerare och turister, att ”auto-exotisera” sig på ett sätt som liknar den koloniala porträtteringen?

Jag vill överföra exakt samma fråga till diskussionen om självporträttering på instagram och facebook: i en tid då vi har alla medel att själva kontrollera bilden av sig själva, varför porträtterar många kvinnor sig själva på sätt som liknar reklamen eller (herr)tidningsomslagen, sätt som blir väldigt likriktande trots möjligheten till variation? Jag tycker det är intressant att tala om en slags auto-exotisering även i detta fall. Precis som andra noterat och väl formulerat: varför tycks vi efterapa och reproducera marknadsuttrycket? Vems blick är det man söker, vem har makten över ens behov?

Jag tänker på vad ländernas uttryck i Världsutställningen vill resultera i. Jag tänker att de reproducerar den koloniala blicken på sig själva för att dem som har de resurser som de behöver har själva en kolonial blick. Turister vill ha stereotypen. De vill tillfredställas i sin exotiserande blick. När jag får besök av vänner från utlandet frågar de om midsommar och vikingar, jag berättar själv om dalahästar och att jag verkligen ”är svensk” trots att jag har mörkt hår. Jag känner att dessa uttryck måste tolkas i ljuset av dem man söker att bli sedd av. Vad kan vi säga om personerna, staterna eller företagen som man försöker attrahera och deras begär?

På samma sätt vill jag rikta fokus mot det andra hållet i diskussionen om själv-sexualiserade bilder av kvinnor på internet. Vems blick söker de? De är inga idioter som inte vet bättre. De handlar utifrån den logik av vad de lärt sig kring attraktion, uppskattning och värde. Vad säger deras uttryck om vad vi lärt oss att dessa värden innebär som kvinna? Vad säger det om den kvarvarande manliga blicken och den typ av begär den representerar?

Uppdatering: Like a bad girl should har kommenterat texten med en mycket intressant vinkel om autencitet!