Sätten vi sätter oss på

Första veckan på nya jobbet var naturligt ensam, ingen hade börjat jobba än efter semestern utom jag. Allt eftersom dagarna kröp på började fler och fler människor befolka korridorerna; först administratörerna, sedan några av forskarna, så professorerna. Alla verkade vänligt nyfikna på nykomlingen. Jag fick låna mjölk till kaffet utav en av de andra forskarna. Jag presenterade mig och mitt arbete för en nydisputerad doktor som fått ett halvtidsvikariat som föreläsare. Han var, precis som jag kommer vara när jag disputerat, något rådvill inför sin arbetssituation och var glad att han åtminstone slapp flytta för att få fortsätta jobba inom universitetet. Min situation var ju mycket bättre än hans, menade han, om jag redan fått anställning i ett projekt trots att jag inte disputerat. Förvånat insåg jag att man kunde se det på det sättet. Jag hade inte sett mitt uppdrag som en pinne i karriärstegen förut, det är bara något jag måste klara av.

En dag träffade jag två av de andra doktoranderna. De verkade smått avvaktande, något förvirrade mot mig. Jobbar du här nu? Men har kvar din tjänst där? Jaha… ja, det var ju kul. Jag funderade på om våra arbetssituationer tvingar oss att se på varandra med misstänksamhet. Är du mer anställningsbar än mig?

På lunchen ser jag mig omkring i lunchrummet. Uppdelningen verkar självklar, man behöver ingen större analytiskt förmåga för att se att yrkesgrupperna äter tillsammans. Administratörerna närmast dörren. Professorerna vid fönstret. Jag är outsidern och väljer ett ensamt bord. Jag kan sitta för mig själv med en tidning, det gör ingenting. Den ena av de doktoranderna jag träffade tidigare gick förbi mig, hälsade ansträngt. Plötsligt blev jag lite arg. Ingenting har förändrats sen skolmatsalen. Vi delar upp oss och några hamnar utanför. Idag kan jag åtminstone strunta i det, tänkte jag, och muttrade lite invärtes åt stroppiga doktorander.

Men jag hade bara öppnat min DN då den tidigare doktoranden satte sig vid mitt bord. ”Du har kanske förstått hur vi delar upp oss?” frågade han med ett snett leende. ”Ja visst”, ljög jag inte.

Så pratade vi om det, hur vi gör sådana här saker trots att vi utbildas till kritiskt tänkande, hur vi sett det förut i andra situationer. Vi fortsatte diskussionen till att prata om debatten kring samhällsvetenskaplig forskning och begränsningarna i publiceringssystemet, hur vi skulle vilja hitta alternativa sätt att nå ut med kunskap. Det var trevligt.

En liten minirevolution av något slag ändå. Allt som krävdes var att sätta sig vid ett annat bord än det vanliga, att prata lite med outsidern. Visa att man ser.