Den arbetslöses klagan

Jag träffade en gammal vän på vagnen idag. Vi hade inte setts sen jag flyttade från nya staden för två år sedan. Vi pratade om våra liv som man gör, hon välkomnade mig "hem" igen.

Sist vi träffades var hon fortfarande student, jag också, fast på övertid. Hon för att avsluta en master, jag för att inte stå på bar backe, ekonomiskt och fysiskt (jag hyrde en studentlägenhet). Hon jobbade extra på ica, jag hade sökt jobb där också, men inte ens blivit kallad på intervju. Jag minns ångesten över att inte ens vara påtänkt för ett jobb jag kunde utan och innan efter åtta års extraarbete på en stormarknad.

Nu stod vi där på vagnen och hon jobbade fortfarande på ica. Hon skulle gå tillbaka till skolan berättade hon, men hon hade haft otur med en praktikplats förra hösten, den hade dragits tillbaka i sista stund och hon hade inte hittat någon ny på så kort varsel. Samtidigt blev hennes mamma svårt sjuk. "Förra hösten var ett helvete" sa hon och jag kunde se att hennes ögon blev röda av tårar.

Alla i hennes klass hade fått jobb. Utom hon. Jo, en praktik där hon kände sig tvungen att sluta för hennes chef behandlade henne så illa. Och nu var hon snart 30. "Du har bara haft otur!" sa jag. Det tog emot att berätta om vad jag gör, om drömjobbet. Hon berättade om hur självförtroendet gick sönder lite mer varje gång hon sökte ett jobb hon inte fick, varje gång man förstod att man inte dög.

Jag ville säga åt henne att så mycket beror på slump. Hennes arbetslöshet är inte hon. Jag minns när jag kämpade med mina två extrajobb och heltidsstuder för att gå ihop, min praktik som var helt värdelös och ångesten efteråt över att inte veta hur man skulle få livet att gå ihop, att ingen ville ha en, allt man kunde och visste var värdelöst. Jag tror att jag grät varje dag.

Jag ville berätta om hur jag när jag till slut fått jobb, i flera månader föreställde mig att någon skulle komma in på mitt kontor, ta min nyckelbricka ifrån mig och säga: "Du trodde väl inte det här var på riktigt va?".

Fy fan. Att vara arbetslös är att vara satt på undantagstillstånd. Jag kommer aldrig förstå dem som säger att vi borde anstränga oss mer, att vi borde stå ut med chefer som behandlar oss illa, att det är vårt eget fel.

Det egna ansvaret räcker bara till en viss gräns.