Kvinnogemenskapen och parrelationen

I helgen firade jag mina vänners bröllop. Dom var så fina. Jag kände mig rörd över det sätt de valt att bekräfta sitt band till varandra.

Bröllop är ju fortfarande en väldigt heterosexuell historia. Ett privilegium som många önskar att de hade möjlighet till. I sin värsta normerande manifestation framställs det också som en "flickas högsta önskan" eller något liknande reducerande epitet.

En enda gång tänkte jag på hur detta blev tydligt under kvällen, nämligen under bröllopsvalsen. Brudparet uppmanade alla att dansa, och jag tror också att det hade kunnat bli så, om inte någon hade kläckt skämtet "nu får bara paren komma upp!"

Då upptäckte jag att tillställningen helt plötsligt och ofrivilligt blivit exkluderande. Endast heterosexuella par stod på dansgolvet, trots att det bara varit på skämt. Resten tittade på. Till min förskräckelse börjar vissa av paren dessutom att hångla upp varandra med intensitet.

Jag hade slängt upp B i famnen med vad jag trodde var en glimt i ögat. För jag tror vi båda någonstans är medvetna om hur mycket i heterosexualtiteten som är ett spel, "nu ska vi stuffa baby, du får föra så blir det fint, ska vi dippa varandra höhö". Men det är också så blodigt allvar, och det kliar i mig när jag blir medveten om det.

För när allt blev så där allvarligt och jag märkte att B höll om mig alldeles ömt kände jag två saker: Jag vill vara där mina vänner är - där bredvid, mina singeltjejkompisar, den vackraste gemenskap jag någonsin varit del av. Och två; Vad jag är glad i människan som håller i mig nu. Han är det viktigaste jag har och det finaste jag vet.

Hur kan jag förklara det? Att det finns en liten tagg mitt i den största kärleken jag någonsin känt; han tog mig bort från min kvinnogemenskap. För även om den gemenskapen aldrig skulle upplösas för att man "träffat en kille" är något ändå förändrat, det är han som är viktigast nu.

Det finns så idiotiska kvarvarande myter om kvinnors gemenskap och relationer. Att vi har varandra tills vi hittar den där killen. Att vår högsta önskan ändå är den där mannen. Det är en sån idiotisk idé! Mina relationer till andra kvinnor har alltid varit de viktigaste i mitt liv. Dansgolvet öppnade sig för alla till slut och jag sökte mig till dem, andades in doften av den enas hår, log stort mot den andra när vi härmade varandra i rörelsena. De är så vackra.

Jag älskar honom bara mer och mer och vill fanimej dela hela livet med honom, men jag sörjer den självklara tillhörigheten i singeltjejgänget. Den var aldrig, aldrig andra bäst.