Pappa kom och hälsade på mig på mitt akademiska jobb och jag...minns ni den texten?
Well, pappa var just här igen. Han ville inte komma upp den här gången. Vi gick och tog en fika, han hade inte sitt arbetarställ på sig. Ja, för att han har slutat att arbeta. Pappas kropp säger ifrån.
Hans axlar kan inte lyfta kantstenen.
Hans utslitna höft gör att han inte kan gå mer än 10-15 steg utan att behöva sätta sig ned.
Pappa ska fylla 60 nästa år och hans kropp säger ifrån. Hans historia är på inga sätt unik.
Pappa förhandlar med smärtan och svartjobben för att få det att gå ihop. Jag manar på honom; pappa pengar är inte allt. Är det inte bättre att ha hälsan i behåll? Jag vet att det bara är ord som kan komma från den gynnades mun, som aldrig behöver förhandla med kroppen.
När han kommer hem tar han så starka tabletter så att han inte minns när han åt senast.
Han är så glad för min skull. Han kollar in min kappa, berömmer mina skor. Jag behöver inte bli smutsig. Han ger mig råd om hur jag ska tvätta mina kläder när jag säger att jag ska hem till tvättiden. Först 60 grader med förtvätt. Häll i en skopa blekningsmedel så blir de som nya igen. Mina kläder blir aldrig smutsiga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ibland läser jag något,
Som får mig att haja till, som ger en ingång till en värld jag annars bara känner via siffror och statistik. Det är som om världen blir lite större, lite mer svårmodig men också så mycket mera fullödig.
Jag känner dig ju inte men när jag läser detta och och den andra texten känns det som om jag går bredvid dig och upplever det du känner och tänker. Att kunna göra det via en text är när jag tänker efter inget mindre än ett litet mirakel.
Jag vet inte om det gör mig till en bättre människa (jag hoppas det) men jag påminns i alla fall om det självklara "there but for the grace of god go I". Det är en nyttig påminnelse att få, tycker jag. Det du skrev har följt med mig under flera dagar. För detta och för att du skriver vill jag tacka dig.
Fan,det var inte meningen att det skulle bli så pretto. Kanske bara borde sagt tack istället.
Peter
Hej Peter,
tack för din fina kommentar. Jag känner mig något överväldigad av att något jag har skrivit kan frammana sådana reaktioner, men samtidigt är jag fullständigt på det klara att det är just det en text kan.
Så jag ska göra det jag bör göra av att ha fått en sådan visad uppskattning: lapa i mig allt beröm och låta det skina och glänsa i mig. Nu låter jag också pretto, men det gör jag väl när jag vill uttrycka att jag aldrig vill bli en sådan som låter slänga bort uppskattning, som låter komplimanger rinna av.
Tack!
/Kerstin
Jag blev också väldigt rörd av den här texten. Tack. Känner igen där gapet som jag ibland känner finns mellan min kroppsarbetande pappa, mamma och mig. Som är outtalat men som vi ändå vet finns där. Trots att jag inte ens fyllt trettio än, hur blev det så. Jag behöver inte slita på min kropp på det där sättet. Jag behöver inte oroa mig för att bli utsliten i förtid heller. Inte än iaf. Vem vet vad som händer i framtiden.
Skicka en kommentar