Äktenskap, makt, frihet

Förslaget om månggifte framstår för mig som så blåögt och totalt utan maktanalys. Jag pratade med en vän om vad vi såg skulle vara konsekvenserna om förlaget gick igenom, och kom fram till några olika scenarier: Män i Norrlands inland som köper mer än en thailändsk fru, kuvade fyra fruar till någon man i en förort. Någon kvinna kommer gifta sig med två män, dessa exempel kommer lyftas fram av media som målande exempel på konsekvenserna av reformen.

Jag tror så här: resurssvaga kvinnor med lågt ekonomiskt och socialt kapital kommer i högre grad finna sig i situationer där deras män gifter sig med andra kvinnor mot deras vilja. Högutbildade kvinnor med tillgång till resurser kommer ha makt att hantera ett förhandlingsläge och i större utsträckning leva i relationer enligt sin vilja. Inte för att jag inte sett resursstarka kvinnor känna maktlöshet över sina kärleksliv. Kalla mig dystopisk, eller vad ni vill. Jag anser att vi lever i ett patriarkat, och vill inomfeministiskt prata om hur detta förslag egentligen skulle gynna kvinnor, även de som saknar tillgångar och makt.

Då ser jag hellre att vi pratar om att avveckla giftermålet som en juridisk överenskommelse.

Uttalanden som ”staten ska inte lägga sig i människors liv” verkar så ofta göras av människor som formar definitioner av ”frihet” enligt den maktordning de själva har tillgång till. Jag anser att statens har en viktig funktion i att så långt som möjligt förhindra utsatthet, förhindra misär. Den versionen av liberal frihet som vissa förespråkar är utformad efter dem som har medel att hantera denna frihet. Medlena kan vara olika, men det handlar alltid om olika resurser, ekonomiska, kulturella, sociala. Där enskilda individer endast ser sina personliga tillkortakommanden, måste vi prata om makt och tillgångar.