Förslaget om månggifte framstår för mig som så blåögt och
totalt utan maktanalys. Jag pratade med en vän om vad vi såg skulle vara
konsekvenserna om förlaget gick igenom, och kom fram till några olika
scenarier: Män i Norrlands inland som köper mer än en thailändsk fru, kuvade
fyra fruar till någon man i en förort. Någon kvinna kommer gifta sig med två
män, dessa exempel kommer lyftas fram av media som målande exempel på
konsekvenserna av reformen.
Jag tror så här: resurssvaga kvinnor med lågt ekonomiskt och
socialt kapital kommer i högre grad finna sig i situationer där deras män
gifter sig med andra kvinnor mot deras vilja. Högutbildade kvinnor med tillgång
till resurser kommer ha makt att hantera ett förhandlingsläge och i större
utsträckning leva i relationer enligt sin vilja. Inte för att jag inte sett resursstarka kvinnor känna maktlöshet över sina kärleksliv. Kalla mig dystopisk, eller vad ni vill.
Jag anser att vi lever i ett patriarkat, och vill inomfeministiskt prata om hur
detta förslag egentligen skulle gynna kvinnor, även de som saknar tillgångar
och makt.
Då ser jag hellre att vi pratar om att avveckla giftermålet som
en juridisk överenskommelse.
Uttalanden som ”staten ska inte lägga sig i människors liv”
verkar så ofta göras av människor som formar definitioner av ”frihet” enligt den
maktordning de själva har tillgång till. Jag anser att statens har en viktig funktion
i att så långt som möjligt förhindra utsatthet, förhindra misär. Den versionen
av liberal frihet som vissa förespråkar är utformad efter dem som har medel att
hantera denna frihet. Medlena kan vara olika, men det handlar alltid om olika
resurser, ekonomiska, kulturella, sociala. Där enskilda individer endast ser
sina personliga tillkortakommanden, måste vi prata om makt och tillgångar.
4 kommentarer:
När jag blir stor, vill jag vara lika klok som du.
Å tack, jag som mest brukar känna "fake it til u make it"!
Men det blir en helt annan diskussion om vi diskuterar det normkritiskt och inte enbart kvinnorättsligt.
Jag är för att hylla andra värden än monogama och äktenskapliga. Att kunna gifta sig fler än två, om en så vill. Att äktenskapet kan ha fler olika betydelse än älska tills döden skiljer oss åt.
Och så känner jag: vi får försöka hindra att kvinnor drabbas av orättvisa patriarkala strukturer på andra sätt, sätt som inte diskriminerar en annan redan diskriminerad grupp - de som inte vill leva i monogami.
Det är väl här jag känner att jag skiljer mig från mer anarkofeministiska strömningar: jag ser inte normkritik som något värdefullt i sig. Det måste alltid sättas in i en kontext, och normer som inte skadar andra ser jag inte heller som det jag prioriterar vad gäller de diskussioner jag vill föra om kvinnors situation.
Som sagt upplöser jag heller äktenskapet som institution än förlänger det till fler, inte minst för att upphöra det som norm.
Skicka en kommentar