Min ångest

Min ångest känns som precis innan man ska hålla ett föredrag inför en massa människor man vill imponera på. En lätt panikartad känsla som gungar magen och ger diarré! Fast hela tiden.

Min ångest får min hjärna att darra inför mina arbetsuppgifter. Uppgiften att lära sig nya saker får min skalle att känna sig så här: 




Min reaktion på min ångest? Typ den här:

Hur känns din ångest?

I love feminist gif blogs!

Som den här exempelvis: femalesoftwareeng.tumblr.

Kopplingen betyg, arbetsmarknad och position. Om pojkars och flickors skolsituation.

I betänkandet från kvinnomaktsutredningen "Ty makten är din..." från 1998 (SOU 1998:6) går det att läsa att "det är bättre att satsa på könsbyte än utbildning" för kvinnor. Jag minns vilken deprimerande effekt det hade på mig när den kom, och ifall man verkligen kunde ta det på allvar. Jag brukar tänka på den meningen när jag möter diskussioner om genus i utbildning, nu senast i en bloggpost på SvD.

Andemeningen med texten verkar vara att vi inte reagerar tillräckligt mot att pojkar halkar efter i betygen. "Argumentet brukar vara att pojkar ändå alltid klarar sig. Men det stämmer inte." Men vad som inte nämns i texten med att pojkar "alltid klarar sig" är relationen mellan utbildning och arbetsliv, . Ignorerar man det sambandet får man också en i min avsikt ensidig diskussion kring utbildning.

Jag minns när jag talade med en man en gång om relationen mellan utbildning, betyg och arbetsliv. Han blev väldigt arg, det var inte det vi diskuterade! Man måste hålla sig till sak! Men jag anser att om vi inte diskuterar relationen mellan utbildning och arbetsliv kan vi inte heller diskutera utbildningens värde och mening, och inte heller förstå elevers beteenden och handlingar i relation till betyg.

Problemet är nämligen det, att om det stämmer att flickor presterat bättre i praktiskt taget alla ämnen sen skolan infördes, har vi kanske inte tillräckligt diskuterat brytningen mellan prestationer i skolan och tillgången till löner, yrken, positioner, karriärer och makt. Eller, det har vi visst det; inom feminismen. Det är positivt att diskussionen förs i bredare sammanhang.

Jag tror vi måste förstå flickor och pojkars olika beteende (i den mån den är olik, det finns stora skillnader inom gruppen, som också Pia Rosander fastställer i sin avhandling) som reaktioner på ett system: genom historien har kopplingen mellan positioner, arbetsliv och betyg tenderat att inte gälla för män, de "flyter upp som korkar" ändå, som tidigare nämnda SOU också konstaterade. I en sån kontext är det inte konstigt att pojkar inte satsar på goda betyg på samma sätt som flickor, eftersom de har en tillgång som räknats ännu högre när det gäller tillgång till makt, arbete och positioner; ett manligt kön. Flickor däremot kompenserar för att vara född i "fel" kön genom att skaffa sig utbildningskapital. Deras fokus på goda betyg kan också ses som en reaktion på ett system.

Det finns en väv av omständigheter som påverkar individers inställning till skola och betyg andra än kön, vilket jag tycker bloggtexten är känslig för. "Pojkarna som halkar efter är sällan medelklassens killar, som mycket riktigt tar sig in i samhället ändå." Vad har man för förståelse och bild av vem man kan vara när man växer upp i vissa omständigheter? Jag menar att vi kan begränsas, inte determineras av, våra sociala omständigheter på sätt som gör att vi ser olika möjligheter. Här kommer klass, bakgrund och kön in i bilden. En intressant undersökning i detta avseende är Beverly Skeggs "Att vara respektabel".

Att uppmärksamma betydelsen av betyg kan vara viktigt i relation till en framtida arbetsmarknad där utbildning får allt större betydelse; i en sån framtid blir också pojkarna förlorarna. Jag tycker det är intressant att tänka sig ett annat scenario; att länken mellan tryggad framtid och utbildning kollapsar då kvinnor äger lejonparten av utbildningskapitalet (enligt logiken "allt kvinnor rör vid förvandlas till bajs") eftersom det kommer kvarstå överordnade tillgångar som kommer fortsätta att strukturera vårt samhälle: manligt kön, vit hud, ett svenskt namn. Den som lever får se.

Att lärare låter pojkars beteende påverka deras betyg är problematiskt. Men vi måste också prata om hur vi kan ge stöd till lärare i situationer med elever. Jag har en kollega vars dotter har ont i magen innan hon ska till skolan, för en pojke i hennes klass trakasserar deras lärare. En sån situation påverkar sannolikt hela klassen negativt. Den pojken mår nog inte bra och behöver hjälp - kanske en stödlärare? Min bror arbetade ett tag som klassassistent åt specifikt en pojke som hade adhd. Han berättade att han ibland fick hålla armarna hårt om pojken under hans värsta utbrott. När pojken började högstadiet hade hans utbrott upphört. Han var en mer harmonisk människa och elev. Finns resurserna och hjälpen?

Det är jätteviktigt att vi pratar om barns situation i skolan, och att vi ser till kön. Men bloggtexten i SvD kan också tolkas som att vi skulle värdera flickor högre; när vi uppmärksammar och åtgärdar flickors ohälsa i skolan missgynnar vi pojkar, vilket inte alls behöver vara fallet. Det viktiga är att vi inte börjar reproducera bilder av hur pojkar "är" för att förklara könsskillnader i betyg. Det har flickor fått utstå i århundraden: de "är" närmare naturen och därför längre i från det rena intellektet, de "är" ämnade till omsorg om andra och inte betydelsefulla positioner osv etc. Då reproducerar vi bara föreställningar av kön som får konsekvenser för människors självbilder: Säg åt någon att hen inte kan och hen börjar tro dig.

Tankespyor

Tre saker jag gjort som orsakar skavsår i hjärnan:

1. Jag glömde ett viktigt objekt på en plats. Jag är virrig. Jag har annalkande demens. Jag är så klantig.
2. Jag förebrådde andra för ett beteende jag själv uppvisar. Jag har ingen självinsikt. Jag har dubbelmoral. Vem kan älska en sådan?
3. Jag har gjort ett misstag på jobbet. Jag är ouppmärksam. Jag är en sån som gör misstag. Jag är inte duktig.

Jag är jag är jag är. Den svåraste att leva med är alltid en själv.

Sen en tid tillbaka har jag återkommande smärtor i nacken och axlarna. Ofta gör de att jag har svårt att sova. Jag vaknar på nätterna, ofta runt kl 1, och känner vågor av sorg och ångest rulla genom kroppen. Om jag inte kan sova kan jag inte arbeta. Jag lyckas ofta dämpa ångesten med tankekraft. Men smärtan är kvar. Då rullar ångesten tillbaka. Jag måste komma ihåg att köpa piller idag.

Jag vet inte varför jag skriver det här. 

Sjukdom som glöms bort

Jag har tänkt mycket på diskussionen kring fas 3 efter Nike Markelius berättelse i DN, och de eftertexter som följde av exempelvis Jens Liljestrand och Kristian Lundberg. Igår talade jag med en vän om det, och vi kom fram till att det som varit alarmerande kring hela debatten är den del av hennes berättelse som hela tiden verkar komma bort: den om hennes sjukdom.

Jag har kommit att tänka på Jan Myrdals Resa i Afghanistan (1980/1960). Myrdal beskriver sitt äventyr i dåtidens Persien och Afghanistan med en närmast pojkaktig ton. Jan Myrdal verkar möta en värld av gamla goda äventyr. Men så drabbas han av en motgång: han blir sjuk och tvingas avbryta färden. Myrdal beskriver sin besvikelse:

Detta var första gången jag själv brutits ned. Jag hade varit stolt över att kunna tåla, kunna ta emot. Man är nackstyv. Man är karl nog att stå för sitt. Men nu var jag inte det. (…) När jag låg ensam i detta vitkalkade rum murat direkt på en klippa i det smältgult förbivirvlande vattnet upplevde jag att jag misslyckats. Jag hade inte orkat. Det var så bittert. Det var värre än att bli bedragen.  (…) Min övertygelse om att allt var möjligt blott man ville hade visat sig riktig vad gällde bilen. Dock inte vad gällde min egen kropp (s.248-249)

Det som förvånade mig i kritiken mot Markelius var att hon framställdes som någon som begärde att få bli försörjd. Jag såg aldrig det i hennes text. Jag ser en människa som begränsas av sin sjukdom och sörjer den meningslöshet hon utsätts för i arbetsmarknadsåtgärderna. Det hon möter verkar vara bekräftelser på att hon skulle vara någon utan plats och värde. Precis samma berättelse såg jag i AnnikaSundbaum-Melins inlägg om barnfattigdom; eller den blonda kvinnan som berättade hur hon vissa dagar inte kunde komma upp ur sängen på grund av smärtorna i Äta sova dö: att arbeta blir en omöjlighet.

Samhället gör då sjuka människor till icke-värdiga människor, för ditt värde kan endast kopplas till din arbetsförmåga? I ett sådant samhälle har vi alla anledning att vara skräckslagna för sjukdomen; för våra kroppars begränsningar, kanske är det ingen slump att en sådan värdelinje skapas i ett samhälle där främst kvinnors kroppar inte verkar hålla.

Jens Liljestrand beskrev också sin egen arbetssituation i en text där han menade att han som borgerlig inte nödvändigtvis anser att prekariatet är en bra grej. Det var något som jag stannade upp vid i den texten, något som skavde: Liljestrands berättelse om sin arbetsbörda. Han frilansar på heltid, skriver dessutom en avhandling och har små barn. Han skriver tills han får ont i händerna. Han snabbskriver en roman. Han fortsätter på kultursidorna, han disputerar. Sen kommer det: han börjar känna sig lite trött.

I en situation där andra hade gått i väggen, blivit utmattningsdeprimerade, är andra lite trötta. Och kanske är det här vi delar upp världen i svaga och starka, skapar mallar för den ideale arbetaren. Du ska jobba så du får ont, mår dåligt, knappt hinner med dina barn, har ingen fritid. Och du ska vara tacksam. Se bara på han där eller hon där; de klarar de ju. Och de klagar inte. Så individualiserar vi misslyckanden, som om vi kunde välja våra begränsningar.  

Sjukdomen är kanske är det grundläggande hindret mot drömmen om den frihetens värld som borde finnas. Inte minst i ett land där sjukdom kan innebära att du kan falla genom alla skyddsnät och tvingas utstå meningslösa arbetsmarknadsåtgärder i en jakt på arbeten som inte finns. Det är någonting som är så fundamentalt fel med detta.

När Myrdal i Resa till Afghanistan är för svag för att orka någonting får han hjälp av några lastbilschaufförer, vid ett tillfälle som följeslagare i sex timmar. ”Människor måste hjälpa varandra, sade han. Jag förstod då att endast likgiltigheten ger ensamhet” (s.250). Det är när kroppen begränsar som medmänskligheten blir nödvändig.

Sjukdomen verkar avgörande för människors sårbarhet i det här samhället, och jag anser att vi bör fundera över just varför något så fundamentalt ”glöms bort” i en diskussion om hur vi kan arbeta. Jag vill ha ett annat samhälle än det likgiltiga; det som bara ger ensamhet. Jag vill ha det samhälle som inte lämnar sjuka människor i sticket och skuldbelägger dem för de begränsningar de inte valt.

Ädelt våld

I helgen var jag på fest. Det var roligt, lägenheten var översållad med människor jag inte träffat förut. Jag övade på att överkomma min blyghet och försökte mingla. Under kvällen talade jag med två män. Det lustiga var att båda, oberoende av varandra, berättade att de hade gjort andra illa, dvs misshandlat en annan man. Det olustiga är att jag såg på båda att det fanns en stolthet i det.

Båda männen hade använt våld i försvar. Det ädla våldet är nödvändighetens våld. Övervåldet de beskrev att det utsatt sin angripare för var ett resultat av att de båda känt sig i underläge på olika sätt; de hade båda utsatts för utfrysning, alienation från grupp, mobbing. De hade varit deprimerade.

De var ledsna för att de använt våld. Men de kunde inte ångra det. De ville att jag skulle veta hur mycket de slagit tillbaka.

Det var någonting med det som gjorde mig ledsen. Jag kramade handen hårt på den människa jag gick hem med. Han har aldrig försökt göra sig en person inför mig genom våld.


(fotnot: läste av en slump två artiklar idag kring just det här ämnet.)