Se hur jag sitter som en uppdragen eka här är jag lycklig - Thomas Tranströmer
Min ben var solbruna med fläckar av mörka sårskorpor på somrarna på ön. Jag tog ofta skogsvägen förbi ladan (där en fladdermus en gång fäste sig vid mammas ben), över stenrösena, mot havet. Det var alltid bara jag och hunden. På ängen sprang den andra hunden sedan han dog, jag föreställde mig det. En gång klappade en uggla med vingarna över mig på den ängen, och när jag frågade pappas vän som var fågelexpert varför den gjorde så, svarade han att det var ett lockningsbeteende.
Vid klipporna letade jag glas, slipade till mjuka bitar av havet. De finaste var röda och blå. Jag fantiserade om att de kom från flaskor av öl och vin, lastade på skepp som förlist utanför ön. Klipporna välkomnade alltid mig. Än idag älskar jag hällar. Stenarna var gröna av ärg och av de torra pinnar som sköljts upp av havet rökte jag och K låtsascigaretter. En gång när jag gick hem igen över ängen sprang två ungtjurar, två vackra älgar upp från stigen mot skogen.
Alltid när jag kommer tillbaka till ön drabbas jag den första dagen av en förlamande letargi. Allting tvingas in i ett annorlunda tempo. Jag läser en årsförbrukning av mammas Allers i den gamla skinnsoffan, lojt tuggandes på en bit sockerkaka. Fortfarande pallar jag smultron på prästgården och smyger in på sure Rickards gård. Jag minns hur rädd jag var för honom som liten. Hur han skällde på mig för att jag tog kottar från hans granar. Eller den gången då han ryade åt min mamma och min moster, att jag och min kusin skulle ge fan i att vända mossan på hans klipphäll. "Jag skiter i din jävla mossa!" ryade moster tillbaka och vi skrattar än åt hennes replik. Men så en gång, jag var liten, mina föräldrar berättade att Rickard hade födelsedag. Jag och A och K placerade en blomsterbukett på hans farstu. På en liten lapp hade vi skrivit "Grattis Rickard!". Han kom senare samma dag till oss, hjulbent vaggande och med den typiska gnälliga dialekten, han tackade. Sa att vi gjort honom så glad. Vi vågade inte säga ett ord.
Natta ho är så ljus och du val aller trött du kön int gå och lägg dig he lukt ju så gött borta björka och lillagovalln jolbera, snattren och talln
Båna som ha flyttje dem köm hejm om sommarn å bo te backestun hela vintern ha dem längtje så mytje å äntligen var dem jär nu
----- Ursprungligt meddelande ----- Från: Anna T Till: Sis Ämne: :))))))
Kommer och hälsar på! Dvs våldgästar. Mellan den 13:e och 17:e. Förväntar mig trerätters vid ankomst samt fotmassage.
Från: Sis Till: Anna T Ämne: SV: :))))))
fotmassage up your ass...vi har hysteriskt mycket den helgen men du är numera delegerad till barnvakt, tävlingsgroom och handyman/woman...woahahaa...du trodde att det skulle bli så där jävla gulligt som på film GLÖM DET! /Tjejen som gud glömde...Hahahaha!
Från: Anna T Till: Sis Ämne: SV: SV: :)))))
Haha! Kan se mig själv springa mot ert hus i slow motion med ett leende… så kommer tjejen som gud glömde ut och ba… MOCKA SKIT STÄDA BITCH!
Jag och M gick på stadsmuseet igår för att titta på utställningen Årets pressbild 2010. Jag trängdes med andra besökare längs väggarna med motiv av kronprinsparets bröllop, Zlatans nedtagning av boll på bröstet, katastrofen på Haiti. Ibland var jag nära lipen, som vid en bild av en liten flicka, skjuten och plundrad på ett tak i Port-au-Prince. Men den bild som upprörde mig mest och som har stannat hos mig efteråt var en bild på en man som låg i en pöl av sitt eget blod på en snöig Stockholmsgata. Bilden är tagen ur fågelperspektiv och runt omkring honom ligger delar av metallskrot. Hans hår är mörkt och hans ögon stängda. "Här ligger Sveriges första självmordsbombare" löd titeln på fotografiet och jag kände lätt äckel.
För där låg inte Sveriges första självmordsbombare, eller en arab, eller en galning, eller en svartskalle, eller en fundamentalist. Där låg en människa.
Varje morgon på väg till jobbet går jag förbi en vägg med reklam för ett stort leksaksföretag. Tre olika scener tecknar lyckliga figurer i starka färger tillhörande en värld av kamratskap, jämlikhet. Figurerna leker och dansar, solen skiner på en blå himmel och jag känner hur jag hatar den väggen med hela mitt hjärta.
Som barn hatade jag på samma sätt leksaksföretagens försök att porträttera världen som en pannkakssmet av lycka och välgång. Jag visste att livet inte var så. Livet kunde vara fult och hårt. Det var allt annat än solsken och jämlikhet. Även om jag visste att jag var ett lyckligt barn, att jag hade allt jag kunde önska, verkade alltid livets mörka färger framträda för mig i skarpare konturer än det glättiga, solskensaktiga.
Än idag har jag starkast minnen av böcker, filmer, serier, musik och konst som inte försökte dölja svärtan. Skrämd, tacksam och tagen av dessa kulturella uttryck slukade jag böcker som Den långa färden, Hur gick det sen?, Brisby och Nihms hemlighet, Ronja Rövardotter... Jag minns hur jag elva år läste Edith Södergran och fick som en elektrisk stöt. Jag läste keltiska myter och bibeln, jag sökte berättelser om död för att bekräfta, ja vadå? Livets verklighet, kanske.
I en artikel nyligen publicerad i SvD menar författaren att danska och norska barnböcker inte räds svåra ämnen medan svenska barnböcker är långt mer ängsliga inför det svåra. I Norge finns också generösa stöd för barnbokspublicering vilket ger större konstnärlig frihet jämfört med bästsäljarmentaliteten i Sverige. Förläggare verkar förvånas när barn dras till ämnen som död och separation, vilket i sig gör mig förvånad. Har de glömt hur det var att vara barn?
Jag var inte ett deprimerat barn. Men vuxenvärldens försök att dölja de mörka konturerna runt världen fick mig att ana att vuxna ansåg att barn var dumma i huvudet. Jag menar inte att vuxna bör putta barn mot avgrunden. Jag minns hur jag som mycket liten såg en scen ur "Alien 2" och blev så rädd att nånting smällde till i huvudet på mig. Jag insåg då att jag inte behövde veta allt, inte än. Men jag önskade att vuxna, istället för att låtsas om att det allt det mörka inte fanns (varför det framträdde än mer skrämmande då det kikade fram bakom kulisserna) kunde hålla oss i handen när vi mötte det.
"Kanske behöver barn rentav det farliga som utmanar rädslan". Jag är ännu tacksam för författare och konstnärer som ex. Tove Jansson som inte behandlade barn, hur ska jag säga? mindervärdigt.
Jag hittade en gammal text som jag skrev efter en helg hos pappa, förra året:
Jag var hos min pappa hela helgen. Vi lever så totalt olika liv. Hur kommer det sig att det är helt normalt för mig att köpa Karin Johannisons Melankoliska rum på pocket shop innan tåget går och min pappa har ungefär följande samtal med sin bror:
-Jo, han köpte han av Stumpen, för 5000 kr, det var ju billigt. Ja och sen ville chefen hans köpa han, men det fick han ju inte, då var det lika bra att ha kvar han
-Jasså? Ja fy fan (pappa)
-Ja du vet, han har ju inga märken alls, bara ett litet här...(går runt)
-Ja jag gillar ju den där modellen 745:an från 90-talet...så platt asså
-Tydligen bara två ägare innan också
-Fy fan...Fick jag låna en hundring?
Sedan när vi satt i bilen på väg in mot stan igen (pappa skulle hämta sina arbetsbyxor) och pappa nämner varje litet ortsnamn längs vägen. Tuna, Lundsberg, Åby, Här golfar alla fina vettu, de åker hit, där borta bor Örjan Kihlström han travkusken, jag ska bara åka in på icat och lämna in en dagens dubbel. Hälsar på alla i affären. Tjenare tjenare. Säger "det här är min dotter" till kassakillen. Och så, på vägen igen: pappa håller upp en hand och hälsar på alla mötande. Jag försöker verkligen förstå. Frågar: vem var det där då? Nä inte vet ja, svarar han bara.
Det där var en dryg jävel, han hälsa inte tillbaka, mumlar pappa fram.
Lite senare tutar han frenetiskt, saktar in och vinkar överdrivet till en gubbe som står med sin lastbil.
Pappa säger: Ja den där, han kände jag faktiskt på riktigt. Han kör åt oss. Nu ska han ut och ploga och sanda.
Världen måste te sig så annorlunda ur min pappas ögon.
Vem trodde att 2011 skulle bli de politiska revolutionernas år? Skrev en vän på facebook och underströk det överraskningsmoment som slog oss inför den sociala mobiliseringen i arabvärlden. Det var länge sedan något engagerat mig så mycket som de folkliga resningarna i Tunisien, Egypten, Libyen och de andra staterna varifrån bilder från protesterna kablas ut över världen (inte minst genom det brillianta Al-Jazeera). Situationen påminde mig om Francis Fukuyama’s absurda uttalande om ”historiens slut” och någonstans skämdes jag kanske över förvåningen över vad som hände: rapporteringarna om situationen i mellanöstern, om diktatur och förtryck, om en förvärrad situation för medelklassen och de unga, inget av detta var egentligen unheard of.
När jag tänker på revolutioner tänker jag på begreppet folk. I bilderna från Tahirtorget dyker folket upp; de är gamla, unga, barn, långa, korta, friska, sjuka, inlandsfödda, utlandsfödda, kopter, muslimer, kvinnor och män. Revolutionerna och protesterna har beskrivits som de ungas revolution. Man har beskrivit kvinnornas delaktighet i protesterna. Jag själv länkade till en bild av en av dessa kvinnor efter Mubarak’s avgång.
Kvinnor har alltid varit det i sociala uppror och protester. Inte helt överraskande kan man tycka, då de ofta tillhör de grupper som drabbas hårdast av sociala orättvisor. På 1700-talet rapporterade den konservative filosofen Edmund Burke om det anskrämliga i folkets kvinnor som hetsade fram på Paris gator under den franska revolutionen, blottandes sina kön mot makten på barrikaderna. Självklart var de skökor, fastställe Burke, som i sin indignation över den folkliga resningen modifierade innebörden av det Kantianska begreppet ”sublim” till det ”dåliga sublima”, särskilt utpekande av dessa äckliga kvinnors krav på rättvisa.
Som symbol däremot står kvinnan för det skönt sublima i förändringen. Hennes ansikte får gärna pryda förstasidor för att understryka det hemska i folkets situation, hur missnöjet grävt sig så djupt ned i samhällsfundamentet att t.o.m mödrarna går ut på gatorna för att protestera. Men sedan? Var tar kvinnorna vägen efter det att röken lagt sig?
Jag lyssnade igår på en radiosändning från oppositionens högkvarter i Libyen, där organiseringen av en ny rikstäckande tidning påbörjats. Där var en gymnasielärare, en läkare, en redaktör och en ingenjör; man förstår att det är medelklassen som organiserar motståndet och där också oppositionen med uppgiften att återuppbygga landet. Däribland fanns inga kvinnor. Där fanns inte universitetsanställde Naima, journalisten Halima eller it-entreprenören Sara. Vad har då förändrats från den revolution som 1798 förklarade att de mänskliga rättigheterna inte skulle gälla kvinnor, och därigenom uteslutöt av halva världens befolkning ur förståelsen av vad som var människa? Varför begränsas kvinnors roll i revolutioner till de skrikande missnöjda, symboler för förtrycket av folket, och inte dem som skapar det nya? Och varför såg inte männen i det här rummet för oppositionen sin partikularitet, att de inte kan hävda sig själv som folket; för där fanns inga representanter för halva befolkningen vilka också har det som uppgift och rättighet att formulera sin framtid och vision för det nya?
Kanske för att de har privilegiet att bara se sig själva som människor och inte symboler? Kanske därför kan de också handla i egenskap av sina yrkestitlar och inte i egenskap av män.
Mer om det sublima, kvinnor och revolutioner går att läsa i Kristina Fjelkestam's Det sublimas politik: emancipatorisk estetik i 1800-talets konstnärsromaner (2010)
Update: Här finns en sida som samlar nyheter om kvinnors medskapande av revolutionerna och beyond.
Förra veckan såg jag första avsnittet av The Big C som just nu visas i SVT. Det är en komedi om cancer. Ja ni hör ju, orden komedi och cancer är egentligen oförenliga, det vet alla som har erfarit den. Cancer på TV, och om jag inte hörde fel när jag lyssnade med ett öra handlade en av veckans spaning i P1 också om den nya så kallade folksjukdomen cancer. Förekomsten av cancer ökat, vilket tros bero på dels förbättrade screeningmetoder men också den förändrade demografiska sammansättningen med en ökande åldrande befolkning. Ökningen är dock marginell, 1,9 % i genomsnitt för män och 1,3 % i genomsnitt för kvinnor för de två senaste decennierna. Trots att sannolikheten att drabbas av cancer före 75 års ålder är kring 30%, för båda könen, upplever jag det som att cancer som sjukdom försiggår i skymundan. Kanske är komedi-tv-serier och tal om det i radioprogram en början på att detta håller på att förändras (siffrorna är från socialstyrelsen).
Min mamma är frisk från sin cancer nu. Det kanske jag glömt att berätta? Mamma börjar jobba på måndag, tillbaka på sitt vårdjobb. Hon ska börja jobba 25%, än orkar hon inte komma mellan 7 och 9 och ha ansvar över vårdtagarna på morgonen. Det är för mycket rush och stress då. Men hon ska sakta inlemmas i det normala livet igen. Hon längtar efter sammanhang. Hur jag har klarat mig ut på andra sidan, post-cancern, det är en fråga jag ställer mig dagligen. Det senaste halvåret har minst sagt varit de mest livsomvälvande månaderna i mitt liv. Kanske också dödsomvälvande.
Mamma har flera gånger uttryckt sin oro och irritation över "pratet på byn". Hon har varit irriterad över att så många, många som hon inte har en relation till, ändå tycks ha fått reda på att just hon drabbats av cancer. Hon berättade om att hon gärna höll sig inomhus precis efter operationen. Mamma var smal, blek och såg liksom sjuk ut. Skranglig, som vi sa. Hon ville inte få frågor av halvokända människor när hon var ute med hunden, frågor om hur hon mår och hur ska det gå. Hon har upplevt det som att människor har gottat i hennes olycka. Som att hon har blivit ett samtalsobjekt, och i ett litet samhälle där alla känner alla vill man inte vara den som sticker ut.
Cancern verkar i det privata, men gör gång på gång försök att spridas ut i det allmänna pratet. Jag tänker att hur vi pratar om en sjukdom som så många drabbas av, har erfarenhet av, har släktingar - avlägsna som nära, som drabbas, är talande för hur vi ser på döden. En cancerdiagnos är lika med döden, när jag fick beskedet i somras såg jag bara döden, döden, döden framför mina ögon. Den skrämmande döden, döden, en katastrof? Trots att det enda vi med säkerhet vet är att vi ska dö. Jag tänker mig att döden inte var så privat förr? Och om jag hade lekt Foucault hade jag kanske kunnat tala om att dödens diskurs, genom utestängningsmekanismer vill verka i det privata på grund av en större samhällelig tendens som verkar mot, ja vaddå? Den sociala samvarons utarmning? Det partikuläras bortträngning? Kanske är det rädslan över den egna döden som gör att vi hanterar samtal om döden i det privata?
Nånting har hänt i bekantskapskretsen. Vi har långsamt börjat nördifierats. Det började med att mina vänner i den förra staden bestämde sig för att pröva rollspel. Tärningar beställdes och spelkvällar bestämdes. I mitt eget fall handlar det om att jag den senaste veckan plöjt igenom två säsonger av Buffy the vampire slayer.
Ok, kom igen, jag vet att ni älskar Buffy. Och innan jag skriver något annat måste jag erkänna: det gör jag också, sort of i alla fall. Serien är kanske inte det nördigaste man kan komma på, och jag är medveten om alla analyser gjorda av hur cool serien är, hur mycket den betytt för inte minst queer-rörelsen, men samtidigt: en serie om vampyrer, demoner, häxor och high school-flickor? Kom igen. Den är nördig, om än på ett coolt sätt (no need to say att nörd är det nya cool kanske).
Jag kände till lite vad Buffy handlade om innan jag gick igenom säsong fem och sex (samt en del av den sista säsongen) då jag har sett enstaka avsnitt ur de tidigare säsongerna: jag visste vilka Scooby-gänget var, att Buffy förälskat sig i en vampyr som lämnade serien och senare fick en egen spin-off, att Willow var häxa och lesbisk, att det hängde någon blonderad vampyr i Buffys hasor som en förälskad hundvalp samt att en engelsman fungerade lite som hennes mentor.
Men djupare än så var inte mina kunskaper. Så jag bestämde mig för att enlighten my self genom att streama avsnitten i min ensamhet (M har varit i Olso och i Dalarna på retreat hela veckan så mina nörderier har fått fritt spelrum). Första intryck: detta är liiiiite för töntigt. Och ändå; jag ville inte sluta titta. Jag insåg, att om man bara accepterar seriens förutsättningar (att den har som målgrupp ca 14-åringar) kan man upptäcka precis hur charmig, humoristisk och faktiskt, jag ska använda ett utslitet ord här: mångbottnad serien ändå är. Man börjar identifiera sig med och tycka om karaktärerna snabbt, vilket ändå är rätt skickligt gjort av en serie som handlar om en tjej som spenderar nätterna med att göra round-houses i solar plexus på illa sminkade demoner.
I sjätte säsongen inleder Buffy en relation med den blonderade vampyren Spike, vilket jag kommer fokusera på i denna text (även om det också gungar rejält i de andra karaktäreras relationer med uppbrott och död). Spike började ganska tidigt för mig lysa som seriens kanske viktigaste stjärna vid sida av Buffy. Mycket av seriens humoristiska potential hänger på den här karaktären, och faktiskt anser jag att denna döing är kanske den mest levande figuren av dem alla. Han är den karaktär som verkar utvecklas i mest komplex riktning och uppvisar sidor av både löje och igenkänning, styrka och svaghet, djävulskap och samtidigt väldigt mycket emotion, varför denne vampyr framstår som den kanske absolut mest mänskliga av dem alla. Man riktigt längtar lite till nästa gång han dyker upp i bild och rör till situationen.
Så lite plot: Efter att Buffy återuppstått från döden (säsong 5) verkar hon uppleva en depression där hon tvivlar på sin mänsklighet (mitt hjärta sved i igenkänning när hon gråtande bönfaller Tara att bekräfta att det måste vara något fel på henne, för hon känner sig inte som sig själv). Spike, som inte kan döda människor eftersom han har ett chip inopererat i huvudet (vad är det med amerikanska serier och inopererade chip?) som aktiverar smärta när han gör någon illa, befinner sig i en liknande situation som Buffy då han kan inte vara monster men inte heller människa. När de inleder en relation äcklas Buffy av sig själv, samtidigt som hon inte kan låta bli och menar att hon endast kan känna något när hon är med honom. Som tittare såg man det komma miles away och kan inte undgå att idenitifiera sig med Spike’s olyckliga kärlek. Ändå känner man lite som inför en vän som förälskar sig i någon man vet inte är bra för denne, kanske kan liknelsen ”en missbrukare” av något slag måla en god bild (ett mycket klassisk romantiskt tema). Man känner samtidig stolthet och sorg när Buffy till slut gör slut med Spike.
Så till det som slagit mig som problematiskt och därför värt att ändå analysera: faktumet att känslan av destruktivitet i Buffy och Spikes relation orsakas (förmodligen helt avsiktligt) av att de har ganska explicita sexscener; samt att Spike, efter att blivit avvisad av Buffy, försöker våldta henne i en ganska uttdragen (och rätt otäck) scen i hennes badrum, vilket skildras på ett sätt som lustigt och otäckt nog bidrar till att öka medkänslan för Spike.
Vad gäller det första: Sexscenerna mellan Buffy och Spike är som mest explicita i en mardröm Buffy har efter att hon tror att hon oavsiktligt dödat en människa, vilket bidrar starkt till känslan att deras relation drar henne ned i fördärvet. En av aspekterna jag finner mest töntig med serien är de ganska utdragna våldsscenerna, vilka i slagsmålen med demoner och vampyrer visserligen bidrar till en del komik, men som i deras relation är något störande. Spike och Buffy pucklar helt enkelt på varandra ganska mycket, och hon vinner praktiskt taget varje slagsmål (being the slayer and all). Att det infinner sig en känsla av att han ”vunnit” över henne när de till slut ligger första gången är väl något trist i sig. Bra nog slutar de slåss och börjar ligga mer senare, och jag blev faktiskt positivt överraskad av hur sexet skildras. Det görs både allvarliga och komiska referenser till avsugningar och skedsex (omg, något annat än missionären? så... verkligt) och tittaren serveras mången scener med Spikes bleka, vältränade lekamen. Men så till det jag störde mig på: Spike refererar i en scen till hur bra Buffy är i sängen, dvs att hon är väldigt aktiv. Men i de faktiska scenerna är det mest han som jobbar (en tydlig scen är den när han kommer förbi hennes jobb på hamburgerbaren där de smiter ut och kör en quickie mot husväggen. Hon ser mest uttråkad ut).
Man kan alltså tala om Buffy som sexuellt aktiv i serien men inte porträttera henne som det. Och så det faktum att deras aktiva sexliv faktiskt bekräftar (trist nog) att deras relation är destruktiv, varför jag får en känsla av att den amerikanska sexualmoralen aldrig egentligen överskrids i Buffy. Detta bekräftas i säsong sju där Spike genomgår helvetets alla kval för att få tillbaka sin själ, kommer tillbaka och inleder en helt ny relation till Buffy, med kärleksförklaringar (”you’re the one, Buffy”) och ömma omfamningar hela natten (inget hanky-panky), vilket också avgör att Buffy kan tillåta sig att erkänna sin kärlek till Spike innan han dör (naturligtvis) genom att uppoffra sig för det goda. En helt annan intimitet var alltså nödvändig för att tittaren skulle kunna godkänna deras relation; den rena kärleken.
Men så till våldtäktsförsöket, vilket oroar mig än mer (jag har skrivit om romantiserandet av våldtäkt förut här). Skriver man in ”Buffy” på youtube kommer man snart till en enorm mängd fanvideos av serien där en hel del porträtterar Buffy och Spikes kärlekshistoria (till skitdåligt musik oftast, wtf is up med dessa referenser till typ, Leona Lewis?). Jag roade mig en kväll med att gå igenom en del av dessa och inser att våldtäktsscenen ofta är del i dessa hemsnickrade musikvideos menade att porträttera deras kärlek. Vad som händer är helt enkelt att Spike, i vad man kanske ska tolka som desperat kärlek (urgh) försöker tvinga Buffy att ligga med honom för att få henne att känna något för honom igen, men misslyckas. Förfärad och äcklad av sin handling drar Spike iväg till Afrika för att vinna tillbaka sin själ (retreat kanske, höhö) och så börjar säsong 7.
Jag bekymrar mig verkligen varje gång våldtäkt romantiseras, och vad jag ser i fanvideosarna är en tydlig tendens till detta. Avsikten var helt säkert inte att romantisera, men ändå sker en viss erotisering av våldet. Som tittare påminns man om förståelsen av (mäns) okontrollbarhet. Man känner Spikes häftiga känslor och desperata olycklighet. Man känner med hans saknad. Och här börjar det bli otäckt. För våldtäktsmän är inte monster. Men våldtäkt är inte heller romantik. James Marsters, skådespelaren som gör Spike, sade så här i en intervju kring den scenen:
That was the hardest day of my life. I have turned roles down because they are rapists. It's something I don't even want to watch. If I even click on it on TV, I have to click it off or I'll put my foot through the screen... What you see on that screen is just my terror at having to do that scene. There's not really any acting going on and I haven't watched the scene. I've seen little clips. You know, 'previously on Buffy the Vampire Slayer.' They show it sometimes and I'm always like, 'Oh, God.' ... The writers are fabulous, but when I showed up on set that day I told them: 'Sometimes you guys just don't know what you do. You just do not know what you're asking us...' I'm proud of it artistically, but as a human being I never, never, never want to do a scene like that again and I will always refuse because I know what it does to me." [United Press International, June 11, 2003]
Måste säga att jag tycker han verkar vara en djävligt vettig person. Och jag hoppas att manusförfattarna fick något att tänka på.
Jag tycker såna här frågor att viktiga att ställa, för jag är övertygad om populärkulturens betydelse för oss. Vissa kanske kallar det moralpanik, jag kallar det att ta kulturella uttryck på allvar. På samma sätt som jag här ville problematisera förståelser av sexualitet i en populärkulturell referens är jag den sista att mena att samma referens inte kan ha oerhört mycket positiva och konstruktiva betydelser i en samtid. Som Johan Hilton skrev i en krönika om Buffy the vampire slayer i Bang no 1 2010 (nördnumret):
Redan ett par avsnitt in i denna franchiseanpassade lågbudgetseriens första säsong (...) visade det sig att det här var något helt annat än den sedvanliga patriarkala fantasin om en snygg actiondominatrix i spandex à la Wonder Woman. Här fanns både ett utpräglat genusmedvetande och, faktiskt, en i populärkulturell dräkt maskerad samhällskritik.
Jag gav sex och en halv minut av mitt liv att lyssna på det här, och jag ångrade det inte:
Jag befann mig nyss på en konferens där en man ställde den retoriska frågan "Vad är det vi ännu har gemensamt angeläget?" Jag funderade mycket på den frågan efteråt. Vad är det vi har gemensamt angeläget?
Frågan är också relevant för feminismen, och ställer dess fortsatta releveans på sin spets: vad är det kvinnor fortfarande har gemensamt angeläget? Nog är det frågor vi ställt sedan århundranden som vi ännu inte har fått svar på?
Ny frågor kommer, andra går, vi har fortfarande gemensamma angelägenheter.
Jag lärde mig snabbt de sociala koderna i bingohallen, jag var där mången kvällar från det att jag var ungefär 10 år. När jag blev större kunde jag börja spela själv, men bara om jag i tid meddelade pappa om jag fick bingo. Jag minns hur jag skämdes den gången när jag för sent upptäckte att jag hade bingo och hann inte sparka till pappas ben innan nästa nummer ropades upp. Chansen var missad och pappa straffade mig med sin besvikelse. Jag fick då åtegå till att rita i de medhavda målarböckerna. Bara jag var tyst. Tystnaden i bingohallen under pågående spel gick att ta på. Det enda man hörde var händernas rörelser som svepte över de surt förvärvade bingobrickorna. Pappa hade ofta flera bingobrickor, så många att jag jämt var imponerad över att han hann med. Jag förstod därför att det var viktigt att inte störa. Alla var djupt koncentrerade i sina spel. Bingohallen var inrökt, alla kedjerökte. Cigaretter vars glöd ibland föll ned i deras knän eftersom de var upptagna med spelet och hade inte tid att aska. Eller den väntande cigaretten i askoppen alla hade på den lilla hyllan framför sig. Varje bord hade lysrörsljus, vi satt sex om sex. Pappa var välkänd i bingohallen, jag också. Jag kallades för "jäntan" som var så duktig och still. Hur jag önskar att jag idag hade minnen av vad vi talade om i pauserna. Bingo som underhållning var för mig en helt normal sysselsättning. Vi satt alltid bänkade framför bingolotto om fredagskvällarna, jag och pappa i skinnsoffan med chips, dip och läsk uppdukat på det dammiga glasbordet. Pappa hoppades alltid på den största vinsten, bilen. Vi fick bingo ibland och hur ivriga försöken att ringa in än var så kom vi aldrig fram. "Tack för ditt samtal". Samtal som sedan visades på telefonräkningen i form av 20*4,50 eller vad det nu kostade. Pappa spelar fortfarande, inte lika mycket bingo, men annat, alltid hoppandes på den stora vinsten. Ungefär varannan gång vi pratar i telefon berättar om vilka hästar han har satsat på. Ibland har han lyckats pricka in rätt och vunnit nån tusenlapp eller två. En gång vann pappa flera tusen, tror det var 15.000 och vi åkte till Danmark på husvagnssemester med vänner till familjen. Pappa var så lycklig, jag fick allt jag pekade på.
Idag gick jag förbi min lokala bingohall. Nu är det nya tider, man får inte längre röka inomhus, så utanför står tanterna och farbröderna på rad och blossar. De ser sargade ut, slitna. Rynkorna är djupare, övervikten är översvämmande, kläderna är illasittande, håret är ovårdat. Jag kommer aldrig bli en av dem, men jag vet var de kommer från och jag tror jag älskar dom där jag kommer från.
Mams och paps skickade ned de resterande möblerna med budfirma och mitt vardagsrum fick äntligen kläs i bokhyllor. Mitt hem är där mina böcker är. Fem kartonger med böcker kom med, och mitt arbete med att ställa upp dem i hyllorna tog sin början. I de sneda kartongerna hade jag även packat ned lite andra saker, så som mina gamla fotoalbum.
Jag har varit med i facebook sedan jag kom hem från Irland sommaren 2007 och sedan dess har jag aldrig gjort ansträngningen att klistra in bilder från en analog kamera i ett album. Men innan denna tidpunkt var jag ganska duktig på att katalogisera dessa mina visuella minnen.
Mamma har kvar sina fotoalbum från hennes ungdom, från innan hon fick oss. Jag brukar roa mig med att titta i dem i bland. Hon var så söt. Hon hade länge en pojkvän som inte blev min pappa. Han var också söt. Albumen hjälper mig minnas att mamma var en person innan hon fick mig, och är det fortfarande utan mig. Det finns delar av hennes liv där jag inte får plats, och det gör en ganska ödmjuk.
Men när jag bläddrade igenom mina egna fotoalbum kunde jag inte känna samma respekt för människan som katalogiserat sitt liv. Jag ställde undan dem, de fick åka ned i en kartong och hamna i källaren. Samma sak med de gamla skolalbumen, faktum är att jag slängde dem. Jag tycker inte om henne, hon som jag var! Hon var så aningslös, allt jag ser är en person som inte förstod nånting, som jag har svårt att stå för. Jag vill inte att mina nya vänner ska se de där fotona. Jag var så ful. Nånting hände där i glappet mellan 11 och 12 år. Från att varit en rätt söt unge med bruna lockar och glugg mellan framtänderna blev jag... skev.
Varför är jag så hårt mot den jag var då? Anna T på 90-talet och 00-talet visste kanske inte så mycket som nu, hon kanske var aningslös och hade ful stil, men va fan? Jag minns ändå att hon var en person som gjorde sitt bästa utifrån de förutsättningar hon hade. Hon var åtminstone modig, sen att hon inte vara perfekt är en annan sak.
Jag måste verkligen förlåta mig själv för den jag var, om det nu var töntig eller aningslös eller whatever. För den personen är ju jag, och jag är ju faktiskt i slutändan den enda jag har.
(besides, vem var egentligen inte ful på 90-talet? Decenniet då tonåringar ansträngde sig för att se ut som 40-åringar)
Läser recensionen av Lindström och Schyfferts nya föreställning "Ljust och fräscht" i DN och vill passa på att uttrycka mitt medelklasshat. Helena Lindblad, själv sextiotalist får man anta, skriver:
Man behöver förmodligen inte alls vara just sextiotalist för att garva sig halvt fördärvad åt den samspelta duon Lindströms/Schyfferts krogshow med den tidstypiska undertexten ”Drömmen om det perfekta boendet".
Jo, sextiotalist och övre medelklass som enkelt kunde ta sig in på bostadsmarknaden via eget kapital. Som inte hade barn som växte upp hos de allmännyttiga värdar som under sent 1990-tal såldes av till så kallade slumvärdar, till exempel. De som gjorde en bostadskarriär och samtidigt stora vinster eftersom de sålde av sitt egnahem under exakt rätt tidpunkt och flyttade till sin stora våning med burspråk när barnen var utflugna.Den övre medelklassen som hade råd att drömma skitdrömmar.
Förlåt, men jag tycker inte det verkar ett dugg roligt. Efterfrågar dagens "kulturliv" ytterligare en orgie i medelklassens ångest över att förverkliga sig själva? Ska "vi" skratta åt oss själva? Hela bostadsdiskursen är redan en sådan orgie, vad är annars DN Bostad med tillhörande annonsblad? Men fniss vad roligt att det är att skratta år medeklasssen med för mycket pengar och deras tillhörande ångest av att "välja" bänkskiva? Jag blir uppriktigt orolig om det är via hemsmyckningsindustrin som människor börjar tänka kring så kallade existentiella frågor som Tror vi att vi ska dö om vi slutar konsumera och heminreda?, som Lindblad snarare verkar uppskatta.
lördag 29 januari 2011
Du vinglar, ser i kors, frågar hur jag mår. Jag svarar bra. Himlar med ögonen, gör allt för att mitt kroppspråk ska tala sitt tydliga språk: du är inte välkommen nära mig igen. Mitt inre rationale är att lägga armarna om dig och hångla upp dig mot väggen så som jag gjorde allra första gången. Samma ställe. Men du är inte välkommen hit. Du kommer aldrig mer mig nära, aldrig göra mig glad av din vinglande gång i min lägenhet sent en fredagskväll, hur du tar av dig kläderna, och hur du i sömnen omfamnar mig på det sätt som egentligen inte var menat för mig.
